måndagen den 14:e april 2014

Gruvindustrins kamp mot skapelsen


Det är människor som Ove Göting som kan få mig att tappa hoppet om mänskligheten. Känna att det är kört.
Göting medverkade i P1 Kalibers lika utmärkta som skrämmande dokumentär om gruvindustrins härjningar i vårt land.
Lite kort om bakgrunden: Sverige har ”världens bästa investeringsklimat” för gruvnäringen. Så säger branschen själv när de internationella gruvjättarna har rangordnat världens länder. Bland annat prisas Sverige för vår föredömliga brist på miljöregler.
Där andra länder har miljöbestämmelser som gruvindustrin tvingas anpassa sig till är det i Sverige bara att tuta och köra!
Och det är precis vad man gör.
Kaliber-programmet uppmärksammade framförallt gruvbolagens härjningar i skyddade naturmiljöer, flera av dem av världsklass.
Man skulle naivt kunna tro att skyddade naturområden faktiskt är skyddade. Är det inte lite det som är poängen med att skydda dem? Att denna natur ska utgöra fredade zoner i ett i övrigt exploaterat landskap som annars mest består av industriskog, vattenmagasin, vägar, grustäkter och andra former av exploatering.
Tydligen inte.
Gruvbolagen får automatiskt tillstånd att gå in i ”skyddade” naturområden för att bedriva provborrningar som ofta lämnar stor ödeläggelse efter sig. I Kaliber berättas om pågående skövlingar av flerhundraårig fjällnära urskog i naturskyddsområden runt Kiruna samt i världsarvet Lapponia. Bland annat intervjuas en australiensisk gruvbas vars bolag kört sönder skog och terräng i denna extremt sårbara miljö. Som krona på verket har företaget låtit dumpa stora mängder diesel mitt i ett reservat. Från sin utsiktspunkt på andra sidan jordklotet har han naturligtvis inte en susning om detta, ville inte heller veta.
Gruvnäringens brott mot dagens och framtida generationer har inte uppstått i ett vaakum. Ödeläggelsen av den sista skyddade naturen är direkt påhejad av den svenska regeringen.
Näringsminister Annie Lööf har i många sammanhang hyllat Sveriges ”liberala” gruvlagstiftning (byggd på principen att ge internationella gruvbolag obegränsad tillgång till vårt land och utan att de själva behöver ge någonting tillbaka eller bära minsta ansvar för uppstädningskostnader vid miljöbrott; denna kostnad läggs istället på det svenska folket).
Annie Lööf vägrade också att svara på redaktionens frågor om sin förda politik (en feghet som hon tycks ha ärvt av sin företrädare Maud Olofsson). Trots att Kaliber i tre veckors tid aktivt försökt få en kommentar från Lööf kom inte så mycket som en harkling till svar.
Åter till Ove Göting.
Han är delägare i gruvbolaget Asera mining som för närvarande borrar efter mineraler på Taberg i Småland. Ett naturreservat och riksintresse som bland annat är boplats för hotade fladdermöss. Borrningarna har redan orsakat stora miljöstörningar, vilket en boende i området vittnade om.
Men på frågan om inte naturreservat bör få vara just naturreservat svarar Ove Göting irriterat:
”Ett naturrreservat är ju inte någonting som måste bestå för tid och evighet.”
Därefter en harang om hur han struntar i naturvärden och önskar se en fullskalig exploatering av Taberg så snart som möjligt.
Alltså: Så fort det finns intresse av att exploatera skyddad natur ska det vara fritt fram.
Om detta vore samhällets hållning skulle alla naturreservat och nationalparker kunna avskaffas bums.
Ändå och just därför kan jag uppskatta ärligheten hos en person som Ove Göting. Han säger det ju rakt ut: Jag skiter fullständigt i miljön, hållbar utveckling och framtida generationer. Natur är till för att skövlas. Det enda som betyder något för mig är att tjäna grova pengar för min egen vinnings skull.
Göting hymlar alltså inte med var han står.
Till skillnad från den svenska regeringen som förenar en starkt exploateringsinriktad och direkt naturfientlig realpolitik (med utförare som Göting och Asera mining) med att vid enskilda tillfällen leverera tomma retoriska utspel om ”klimatomsorg” och ”hållbar utveckling”.
Som om de brydde sig.

onsdagen den 25:e september 2013

Konkurrensverket vet att välja sina strider


Konkurrensverket har gjort det igen. Denna myndighet tvekar aldrig att ta strid för de stora aktörerna mot de små. Nu har myndigheten identifierat lanthandeln som varande ett stort hot mot övrig handel (läs storhandel) och som därför behöver sättas på plats.

I Piteå har kommunen valt att stödja tre glesbygdsbutiker som annars skulle gå under. Det samlade stödet är 250,000 per år, alltså lite drygt 80,000 per butik. Eller 225 kronor per dag om man så vill. Kommunen argumenterar helt riktigt att samhällets kostnader om butikerna försvinner blir betydligt högre. Det blir ökade kostnader för hemtjänst, utkörning av varor, mm. Förutsättningarna slås undan för en livskraftig landsbygd. Det blir fler och längre bilresor för dem som blir utan butik och nu måste åka till ICA MAXI och handla. Bilberoendet växer.
En normal ICA MAXI-butik drar garanterat in mer än 80,000 per timme så det borde inte vara så mycket att bråka om. Men det anser inte Konkurrensverket. Denna snedvridning av en perfekt marknadskonkurrens måste till varje pris stävjas! Konkurrensverkets jurist Mårten Hyltner:
”Generellt sett ska skattepengar inte användas till att finansiera olönsamma matbutiker. Det är bättre att folk köper mat av butiker som kanske kan stå på egna ben i stället. Kommunala stöd till enskilda företag riskerar alltid att slå undan benen på företag som inte får stöd.”
ICA MAXI riskerar alltså att gå omkull om tre småbutiker i Piteås yttersta obygder får ca 225 kronor var i samhällsstöd per dag.
Konkurrensverket skjuter in sig på den mycket hala och tvetydiga regel som säger att kommuner inte får stödja enskilda näringsidkare.
Varför åberopas aldrig denna regel när det gäller svenska kommuners mångdubbelt större stöd till de stora drakarna? När Ingvar Kamprad show kommer till vilken svensk kommun som helst rullas röda mattan ut. Kommunen ställer frikostigt upp med gratis utredningsresurser, mark, anslutningsvägar och böjer sig villigt för alla övriga krav som IKEA ställer för att etablera sig. Här snackar vi inte om 80,000 i stöd per år utan om mångmiljonbelopp.
Lanthandelns problem beror ytterst på en politik som snedvrider konkurrensen till förmån för de stora drakarna. Det är om detta Konkurrensverket borde ta strid.

fredagen den 20:e september 2013

En peak oil-dåres försvarstal – Del 3


I två tidigare inlägg har jag bemött budskapet om peak oils ”död” som fått vida spridning på senare tid. Och visat hur denna storyline är en dimridå, att det som åberopas som bevis på att peak oil-budskapet är överspelat tvärtom är symptom på att vi befinner oss på peak oil. Jag har också självkritiskt diskuterat var vi peak oil-folkbildare har hamnat fel. Låt oss nu knyta ihop säcken.

Att vi inom peak oil-lägret hamnat på defensiven handlar alltså inte om att vårt budskap skulle vara överspelat. Tvärtom, det är mer aktuellt än någonsin. Däremot är det väldigt svårt att stå emot en resursstark fossillobby med obegränsade resurser att miskreditera peak oil-budskapet. Detta är alldeles säkert en viktig förklaring till vår egen defensiv, det är besvärligt att stå upp för obekväma sanningar när det blåser hård kuling. Enklare att ligga lågt och låta tiden ge oss rätt.
Men det handlar, tror jag, även om svårigheten att förnya budskapet. Jag tror att många av oss ”budbärare” känner en ökad motvilja inför att år efter år komma med samma varning (”Vargen kommer ...”). Visst, vi har i det väsentliga blivit sannspådda. Men samhället i stort fortsätter att ducka, och då är det svårt att ta samtalet vidare till nästa nivå. (=Hur ställer vi om samhället givet peak oil och andra resursgränser?) Istället fastnar vi själva i detaljanalyser kring företeelser som bara på marginalen förändrar den större bilden i den ena eller andra riktningen. Det blir inte särskilt spännande i det långa loppet.
Slutligen: Senare tids högljudda kritik mot peak oil-budskapet är utan tvekan ett tecken på vår egen ”framgång”. Att vårt argument nått ut och att verkligheten stöder vår sak. Om det inte fanns en välgrundad oro inom oljebranschen (och överhuvudtaget bland dem som befinner sig på branschens ”paylist”) skulle man aldrig ägna all denna kraft åt att miskreditera peak oil-budskapet.
Om peak oil-lägret har haft fel i något så är det kring timing (utförslöpan har inte kommit så snabbt som många av oss trott) och i hur många av oss har underskattat det ekonomiska systemets livskraft.
I viss mån har vi även felbedömt hur höga energipriser världen klarar (men den felbedömningen delar vi isåfall även med oljebranschen och mainstream-ekonomer). För tio år sedan var det inte ovanligt att jämställa ett oljepris på 50-60 dollar fatet med världsekonomisk kortslutning och kollaps. Detta skulle världen aldrig klara! Idag är oljepriset dubbelt så högt, och på något vis hankar sig världen fram. Mycket talar visserligen för att rådande oljepris är högre än vad världsekonomin långsiktigt klarar (bl a därför att det förvärrar skuldbördan hos redan överskuldsatta oljeimporterande länder, bland dem ett stort antal europeiska nationer). Men möjligheten att anpassa sig till högre energipriser inom rådande ekonomiska system är nog något större än vad många av oss trott.
Dock står en sak klar: Det går inte att hålla i gång ekonomin genom kreditkranen hur länge som helst. För en tid kan luftiga krediter ge konstgjord andning åt ekonomin. Ärligt talat trodde jag själv att den tiden skulle vara betydligt kortare än vad som visat sig. I fem års tid har man nu lyckats upprätthålla någon slags bräcklig status quo med hjälp av obligationsköp, kvantitiva lättnader och en hel terminologi av bisarra finansiella förkortningar.
Men i vår nya världsordning där långsiktig global tillväxt inte längre är möjlig är resultaten av denna politik på sikt givna: ett förvärrat skuldberg och en ökad destabilisering av samhället. Fallhöjden stiger kort och gott.
Frågan på mina läppar: När kommer nästa krisvåg? Gissar att krisrubrikerna börjar växa sig stora igen ganska snart efter det tyska valet. Vad tror ni?

fredagen den 30:e augusti 2013

En peak oil-dåres försvarstal – Del 2


Mitt förra inlägg En peak oil-dåres försvarstal Del 1 handlade om defensiven för peak oil-budskapet under senare tid. Här kommer Del 2 där jag lägger mest krut på fracking-boomen och försöker reda ut begreppen. (Inlägget har tyvärr dragit ut på tiden några dagar pga ett saboterat knä som tvingat in mig i svensk vårdapparat och tagit mycket av den senaste veckan i anspråk ... fortsättning följer.)

Den högljudda kampanjen mot peak oil-budskapet och mot oss som hävdar att den ekonomiska krisen inte är övergående stödjer sig framförallt på en sak: Den amerikanska frackingboomen ( ... och i någon mån även på att eurokrisen befunnit sig i en relativt lugn fas under de senaste månaderna). Det är inte mycket till argument.
Det finns ett skevt amerikanskt perspektiv i hela diskussionen kring frackingindustrin (dvs produktionen av skiffergas och skifferolja) där man sammanblandar vad som sker i USA med utsikterna för världen i stort. För även om USA:s frackingindustri skulle ge räddning åt den amerikanska ekonomin gäller det ju knappast världen i stort. Ändå är det precis i de termerna som frackingboomens möjligheter diskuteras, inte minst i svensk media. Svensk press har okritiskt fångat upp berättelsen om hur fracking i USA kommer att tillhandahålla den amerikanska ekonomin ymnigt med energi för all överskådlig framtid – och drar utifrån detta slutsatser om att hela den globala energikartan håller på att ritas om.

Frackingboom i perspektiv
Låt oss titta närmare på saken. För begreppen rörs ofta ihop i diskussionen. Vanligt är exempelvis att man inte håller isär skifferolja och skiffergas.
Produktionen av skifferolja är ännu i stark tillväxt. Det mest produktiva fältet, Bakken i North Dakota, har i dag en utvinningstakt på ca 725.000 fat per dag vilket sannerligen inte är kattskit. Geologen David Hughes, som oberoende av industrin har sammanställt en gedigen översikt, anser att fältets produktion kommer att nå sin topp runt 2020 (och landa på ca 1 miljon fat per dag) för att sedan snabbt falla. Om man enbart ser till geologiska förutsättningar nås peaken för amerikansk skifferolja knappast före 2020. Men med finansiell peak oil – alltså växande svårigheter att finansiera den dyra okonventionella olja som ska ersätta dagens olja – kan den nås betydligt tidigare. Många som deltar i skifferoljans hyllningskör glömmer dessutom att nämna att produktionen av vanlig råolja i USA fortsätter att sjunka från år till år. Skifferoljan ger ett antal års respit men får allt svårare att kompensera för den fallande produktionen av vanlig råolja. David Hughes bedömer att den samlade amerikanska oljeproduktionen (vanlig råolja, djuphavsolja, skifferolja etc.) kommer att övergå i permanent fall runt 2019. Om sex år.
Det är dessa tidsperspektiv skifferoljeboomen handlar om.
Vad mer är. Tillståndet för USA:s skiffergas är långt mer bekymmersamt. Här har produktionen redan börjat hacka. Den ökar visserligen ännu, men betydligt långsammare än tidigare. Dessutom. Landets samlade naturgasproduktion (konventionell naturgas plus okonventionell skiffergas) har nått en platå sedan 2012. Produktionen av vanlig naturgas peakade för åratal sedan och sjunker sedan 2007, men har så här långt kompenserats av ökningen av skiffergas. Fast nu tycks den totala gasproduktionen ha nått sin peak. Somliga tror att produktionsfallet inleds redan detta år. Nog så talande är att borraktiviteten (antal borrar i aktiv användning) inom gasindustrin har sjunkit kraftigt, vilket  i förlängningen kommer att leda till en minskande produktion. Den minskade borraktiviteten beror inte bara på geologi utan även ekonomi. Naturgaspriserna har nått så låga nivåer att det inte längre är lönsamt att borra. Vilket samtidigt visar på dilemmat. För att utvinningen av okonventionell naturgas ska bli varaktigt lönsam krävs höga naturgaspriser. Något som sätter stor press på amerikanska hushåll (och hotar den amerikanska livsstilen där obegränsat slöseri med energi utgör en grundbult) och utan tvekan bromsar in USA:s ekonomi.
Med risk att upprepa mig: välkommen till tillväxtens gränser.
När de riskkapitalbolag, banker mfl som nu är hårt exponerade mot skiffergasindustrin börjar få problem med avkastningen på sina investeringar blir det rimligen allt svårare att locka in nytt kapital som täcker upp förlusterna. På kort sikt kan man säkert locka obetänksamma placerare (inklusive vanligt folk) men bubblan kommer att brista. Och när den väl gör det sker det nog dramatiskt. Det blir 2008 i repris eller värre.
Slutsats: Det är svårt att se hur amerikansk frackingindustri skulle kunna rita om energikartan för världen i stort, vilket bla DN hävdat. Frackingen kommer aldrig ens att göra USA energioberoende. USA importerar alltjämt runt hälften av sin olja. Landet har visserligen minskat sin import under senare år, men det beror även på det faktum att amerikanerna dragit ned på sin energikonsumtion i den ekonomiska krisens spår. Dessutom blir alltså tecknen allt tydligare på att shale-boomen är en finansiell bubbla liknande den bostadsbubbla som föregick finanskrisens utbrott. Olje- och gasindustrin har intresse av att överdriva fyndigheternas storlek för att locka kapital. Och har hittills haft god hjälp av media (typ DN) som okritiskt köpt deras berättelse.

Den föränderliga peak oil-debatten ... och några lärdomar
Likafullt. Många peak oil-debattörer har helt klart underskattat både potentialen och cynismen när det gäller att få fram den ”svåra” oljan till marknaden. Ändå är skifferoljan, tjärsanden mfl alltså inte den räddning för industrisamhället som tillskyndarna menar. Dels därför att den kräver extremt höga energipriser för att bli lönsam att utvinna – högre än vad världsekonomin långsiktigt klarar. Dels pga dess låga och över tid sjunkande nettoenergi. Allt mer av samhällets resurser måste styras om mot utvinningen av energi. Energi som tidigare var enkelt tillgänglig och billig att utvinna kräver allt större investeringar. Samhällsresurser som tidigare kunde riktas mot andra välfärdsskapande delar av ekonomin slukas alltså i ökad grad av projektet att utvinna svår energi.
På detta är frackingboomen i USA ett lysande exempel. Visst, frackingindustrin skapar arbetstillfällen och tillväxt. Men i vilken form? Jo, genom att utföra något på ett långt mer besvärligt och resurskrävande sätt än tidigare, när man kunde förlita sig på billig råolja från Texas.
1950-talets olja (=billig högpotent energi) gav amerikanerna stigande inkomster och sex meter långa bilar med skrytfenor och V8-motorer. I 2010-talets fracking-USA (=dyr lågpotent energi) däremot sjunker inkomsterna (utom för de allra mest välbeställda), trygga välbetalda jobb ersätts med osäkra underbetalda McWorks-jobb, och allt fler amerikaner faller från medelklass ner i fattigdom. Så mycket för tillväxt och återhämtning i den amerikanska ekonomin.
Den svåra, okonventionella oljan senarelägger peaken för flytande fossil energi jämfört med de antaganden som var vanliga i peak oil-kretsar för 6-7 år sedan. Men här kommer vi in på en annan fråga som industrin utnyttjat för att skapa förvirring. I den tidiga peak oil-debatten låg fokus nästan enbart på vanlig råolja. När man talade om peak oil avsågs alltså i de allra flesta fall produktionstoppen för konventionell råolja.
Men någon gång runt 2007-08 började det bli allt vanligare att i stället summera alla flytande bränslen (förutom konventionell råolja allt från flytande naturgas till icke-fossil etanol) och man kunde då visa att peak oil alls inte hade nåtts. Vi som folkbildar kring frågan har ofta varit dåliga på att hålla isär begreppen. Den avgörande oljetoppen, den för vanlig råolja, nåddes alltså redan 2005.
Denna (verkliga) oljetopp har i sin tur stimulerat enorma investeringar i att få fram marginaltillskott från sådant som tjärsand, djuphavsolja och naturgas omvandlad till flytande form. Tack vare detta ökar alltjämt den samlade volymen flytande bränslen (där peaken ännu sannolikt ligger åtminstone några år fram i tiden). Till växande kostnad för samhället och miljön.
Och det är alltså dessa marginaltillskott från svår energi (i många fall inte ens olja) som fått industrin att utropa att peak oil-frågan är död.
I någon mening kan man säga att verkligheten hamnat MITT EMELLAN YTTERLIGHETERNA. Energiproduktionen och världsekonomin har inte kollapsat på det sätt som många peak oil-folkbildare förväntade sig när oljeproduktionen planade ut och energipriserna rusade till rekordnivåer 2005-08. Å andra sidan har varken oljeutvinningen eller världen i stort fortsatt på den eviga tillväxtens spår som myndigheter som IEA och energibranschens andra tunga företrädare eller för den delen många main stream-forskare och ekonomer förutsåg vid samma tidpunkt. Krisen är här. Sedan 2008 lever vi i en ny ordning, hur mycket våra media och politiker än försöker att snacka sig runt detta.

I nästa och avslutande inlägg i serien En peak oil-dåres försvarstal höjer jag blicken och försöker mig på några samlade observationer: varför är vi peak oil-debattörer på defensiven, vad kan vi lära?

fredagen den 16:e augusti 2013

En peak oil-dåres försvarstal – Del 1


En lång, skön sommar har snart passerat. Själv har jag hållit mig borta från bloggen ett tag. Har stirrat in i datorskärmen i 20 års tid och hur konstigt det än kan låta i detta IT-förblindade tidevarv är det ibland läge att prioritera annat i tillvaron. Men nu vankas mer kulna tider, så räkna med mer regelbunda inlägg framöver.

xxx
Ingen kan ha undgått den stora förändringen i debatten kring peak oil, resursgränser och världsekonomins kris på sistone. Sedan slutet av 2012 har peak oil-budskapet ansatts hårt i vad som tycks vara en samorkestrerad kampanj av oljebolag, banker, politiker och andra som önskar hålla liv i berättelsen om den eviga tillväxten. Plötsligt har det dykt upp mängder av artiklar, nyhetstelegram och regelrätta kampanjer som förkunnar att ”peak oil-teorin” är förbisprungen av verkligheten. Världen badar åter i olja!
Vad är det som pågår? Trumfkortet för denna mäktiga lobby är den amerikanska fracking-boomen, den monumentala satsningen på skifferolja och skiffergas i USA. Som lyckats vända en långvarig trend av sjunkande oljeproduktion i landet (en produktion som trots denna boom ändå är långt under USA:s oljepeak 1970). Titta! Framtidens energi är här! Snart är USA energioberoende! Peak oil-dystergökarna hade fel, fel, fel!
Från samma läger hörs även den tröttsamma valsen om ljus i tunneln i världsekonomin. Det värsta är över! Europa är på väg ur eurokrisen! Etc. Budskapet är tröttsamt eftersom det visar att politiker, ekonomer mfl aldrig lär sig. Mellan varje krisvåg hörs samma tongångar av samma folk som aldrig förutsåg finanskrisens utbrott ens i första rummet.
Vi får alltså lära oss att en kris som väl egentligen aldrig inträffat eftersom den omöjligen kunde inträffa enligt ekonomins förståsigpåare snart är över. Tack.
Hur som helst.
Internationellt sett har vi ”whistle blowers” för peak oil hamnat på rejäl defensiv. Jag har i tidigare inlägg berört det cykliska i krisdebatten. Att perioder av tjutande krissirener (såsom hösten 2008, eller våren 2011 med arabiska våren och Fukushima) ersätts av lugnare perioder då även vi som varnar för peak everything och tillväxtens kris tillfälligt går ner på sparlåga. (Ok, nu bortser jag från de Jim Kunstler-bloggare som i åratal gjort karriär på att hävda att världen kommer att kollapsa senast nästa tisdag.)
Men det som sker nu är unikt. Det handlar inte bara om att krisen hållit sig borta från debatten (om än inte från verkligheten) unikt länge. Så här ”lugnt” har det inte varit sedan vi gick in i vår nya världsordning 2008, året när världen första gången mötte tillväxtens gränser (se min bok Omställningens tid).
Visst, det råder ingen brist på oroshärdar som på olika sätt är kopplade till tillväxtepokens slut – tex Syrien, Egypten eller Irak. Men poängen är att etablissemanget frenetiskt pumpar ut en bild av att tillväxtsamhället lever i högönsklig välmåga. Och att vi som erbjuder välgrundade motbilder inte längre har samma kraft i vår stämma.
Det viktiga peak oil-forumet The Oil Drum håller på att avvecklas. Och många peak oil-folkbildare har gått in i tystnaden alternativt modifierat sin berättelse. Ja, frackingboomen kommer att hålla liv i oljesamhället ännu en tid. Nej, peak oil är inte lika nära förestående som vi tidigare trodde. Ursäkta, kanske vi hade lite fel ...
Låt mig bidra med några viktiga observationer.
Alla vi som varnat för oljetoppen och resursgränser har haft rätt i sak – men också fel.
Många av oss lider av ovanan att dra alltför stora växlar på vad som kommer att ske i närtid. Vi tar till oss allt som stöder vår övertygelse om systemkris och om en nära förestående kollaps – samtidigt som vi blundar för det som talar emot. Ett typiskt exempel är hur main stream-media uppmärksammade den amerikanska frackingboomen i säkert närmare ett års tid – och om hur denna boom ritade om energilandskapet i Nordamerika – innan ämnet ens började diskuteras i peak oil-kretsar. Själv fann jag det egendomligt att gång efter annan läsa lyriska reportage om skifferoljeboomen i Time Magazine och annan mainstream-media samtidigt som boomen inte ens kommenterades på peak oil-forum som Energy Bulletin. Det var som att vi inte riktigt ville erkänna hur frackingindustrin kastade grus i våra förutsägelser om en nära förestående nedgång i oljeproduktionen.
För 10 år sedan var peak oil-frågan väldigt mycket enklare. Det finns en begränsad mängd fossil energi på planeten. Vid någon punkt nås maxproduktion, därefter går vi in i oljeepokens skymning. Ergo: världsekonomin kollapsar och luften går ur industrisamhället. I min bok Tillväxtens sista dagar förutsåg jag 2007 inte bara hur stigande oljepriser skulle knäcka världsekonomin utan även den efterföljande finanskrisen. Just detta skedde också. Det är vad som hänt efter 2008 som radikalt komplicerat bilden.
När resurskrisen blev en finanskris började våra ledare pumpa in krediter i ekonomin. Den globala skuldbördan växte men på något outgrundligt vis lyckades man hålla uppe förtroendet för de finansiella institutionerna trots att de resursmässiga förutsättningarna för fortsatt global tillväxt (=rik tillgång på billig energi, etc.) inte längre fanns.
Den globala tillväxten är anemisk och den bakomliggande resurskrisen visar sig överallt – i form av eurokris, sjunkande bilförsäljning eller ett destabiliserat Nordafrika och Mellanöstern. Likafullt. VÄRLDEN HÅLLER ÄNNU IHOP. Det totala sammanbrott som många peak oil-människor (inklusive undertecknad) förutspådde när den konventionella oljeproduktionen nådde sin peak 2005 har inte materialiserats.
Oljekrisen har blivit finanspolitik och dessutom fått mängder av sociala och politiska återverkningar som var svåra för oss som tidigt varnade för peak oil att förutse. Antalet variabler i vår krisanalys har ökat markant sedan 2008. Och det är när alla dessa sociala, politiska, psykologiska, ekonomiska och geologiska variabler spelas ut mot varandra som det blir riktigt svårt att förutse framtiden. Även om den långsiktiga trenden för ekonomin utan tvekan är nedåtgående kan vi få tillfälliga återhämtningar som ger vatten på kvarn åt dem som håller fast vid tillväxtens berättelse. Dessutom har vårt ekonomiska system alltså hittills visat en förmåga att stå emot sönderfall som nog få av oss trodde.
År 2005 hade jag t ex aldrig kunnat föreställa mig att det ännu åtta år senare skulle vara billigare än någonsin att flyga. (Hur skulle det kunna vara möjligt i en värld med skyhöga energipriser och som dessutom gått in i oljeepokens skymning?) För att nu bara ta ett exempel på hur vi whisleblowers kan ha fel. I timing.
För sett till den större bilden har vi haft rätt:
– Den globala råoljeproduktionen slog i taket sent 2004 och har sedan dess planat ut. Trots enorma investeringar i att öka produktionen. Internationella Energimyndigheten IEA däremot har haft fullständigt fel i sina prognoser. Oljeutvinningen har inte ökat kraftigt som man förutsåg för 8-10 år sedan. Ändå åtnjuter myndigheten fortsatt förtroende av politiker och media.
– Oljepriset har stigit kraftigt eftersom den lätt tillgängliga oljans tid är förbi. För tio år sedan förutsåg IEA och affärsmedia att oljepriset skulle hålla sig på nivåer runt 20-30 dollar fatet under överskådlig framtid. Man hade fel. På senare år har oljan parkerat sig på över 100 dollar, en nivå som betraktades som fullständigt orealistisk så sent som 2006-07. Om något borde väl den energiboom som det nu talas så ystert om leda till sjunkande priser. Förklaringen till det fortsatt rekordhöga oljepriset stavas peak oil.
– Senare års satsningar på ”svår”, okonventionell olja är om något ett tecken på att vi nått oljetoppen. Här talar vi om högt hängande frukter. Industrin skulle aldrig komma på tanken att exempelvis borra efter olja på tusentals meters havsdjup om det fortfarande fanns stora oexploaterade fyndigheter av enkelt tillgänglig olja (alltså, sådan olja som hittills drivit industrisamhället).
– Runt om i världen syns tecknen på att vi nått tillväxtens gränser och att den utlovade återhämtningen för världsekonomin saknar grund: Recessionen i ett stort antal industriländer, inbromsningen i Kina och Indien, den framskridande kollapsen i Grekland, den skyhöga arbetslösheten i Spanien, Egyptens omöjliga väg mot framtiden. Tillsammans bildar alla dessa tecken en mosaik. En berättelse som säger oss att tillväxtepoken är över.
Inte att någon slags återhämtning är på väg.
xxx
I En peak oil-dåres försvarstal Del 2 fortsätter jag inom några dagar att diskutera defensiven för peak oil-budskapet. Här berör jag både den skruvade debatten kring frackingens möjligheter och tar mig friheten till ytterligare självkritik å peak oil-rörelsens vägnar. Vad kan vi lära, var står vi, vad väntar? Stay tuned.

tisdagen den 26:e mars 2013

När ammunitionen tar slut ... vad blir nästa steg? (Trendspaning & Påskmysläsning)


Så var det dags för en ny rond i eurokrisen. Med en regelbundenhet av var sjätte-sjunde månad uppstår en ny fas av ”europtioner” och toppolitisk panik. Strax följer nästa runda av ”räddningsinsatser” där de elektroniska sedelpressarna tillfälligt dämpar oron, ytterligare berikar bankerna, och får etablissemanget samfällt att proklamera att man nu ser ljuset i tunneln!
Den här sortens charad håller inte länge till. Om inte förr har Cyperndebaclet under den senaste tiden varit ett kvitto på detta. Elitens maktlöshet när ammunitionen tagit slut och hela fundementet rämnar under inre spänningar.
Ämnet för detta inlägg är nästa steg. Det som följer när kejsarens nakenhet till och med står uppenbar för kejsaren själv (i det här fallet det politisk-ekonomisk-mediala etablissemanget).
Med ett försiktigt understatement: Insatserna i det europeiska dramat är enorma och oroliga tider är att vänta.
Här är några av spelkorten i leken:
(1) Ett industrisamhälle som gått i väggen och som från och med nu kommer att krympa. Låt vara att den nedåtgående spiralen tillfälligtvis kan avlösas av någon temporär ”återhämtning” och att enstaka länder/regioner möjligen kan fortsätta att växa – men då på andras bekostnad. Tillväxtepoken är över och framtiden i det stora hela kännetecknad av nedväxt – inte tillväxt.
(2) En desillusionerad medelklass på väg att bli en före detta medelklass. En miljonhövdad skara av snart eller redan nyfattiga. Högutbildade och välorienterade människor men som i huvudsak ännu befinner sig i en förvirringsfas. Denna grupp är explosiv. Man har vant sig vid livets goda och för länge sedan lagt klasskampen bakom sig för att istället ägna livet åt homestyling, instagram och vinsamlande.
I takt med att denna förlorande medelklass skapar sig en ny politisk kartbild och kraftsamlar de egna leden kommer den politiska atmosfären att bli riktigt farlig. Början på denna utveckling anas redan i de länder där medelklassen nu i allt större antal söker sig ut på gatorna.
(3) Ett etablissemang som inte förstått någonting. Som tror att tillväxten kan återvända och ekonomin i sinom tid återgå till business as usual. Som tror att man kan häva en skuldkris genom att strypa patienten (i det här fallet skuldsatta länder och deras medborgare). Och som helt har förlorat medborgarnas förtroende.
(4) Storbanker och 1%-are. En grupp som i VIP-fil glider ovanpå den stora skaran förlorare. En grupp som fortsätter att leva oberörda av skuldkriser och nyfattigdom. En grupp med en självbild av att vara särskilt oumbärlig i samhället och som med detta motiv berikar sig själva till nya höjder, allt medan den breda allmänheten snabbt får det sämre.
(5) Morgonluftsvädrande högerextremister och populister. Den klassiska grogrunden för deras succé finns redan så för deras del är frågan egentligen bara vilka svaga minoritetsgrupper som ska utses till syndabockar. Just nu lutar det mer mot romer, nordafrikaner och muslimer – oavsett härkomst – än mot judarna.
(6) Miljontals arbetslösa ungdomar som förlorat hoppet om framtiden. Ungdomsarbetslösheten i vissa europeiska länder är bortom begriplighet. Snudd på lika ofattbart är hur snabbt denna situation uppstått. Det som hittills varit kungsvägen in i yrkeskarriären, en högre utbildning, har blivit en väg ut i massarbetslöshet. Istället för att skapa sig ett eget liv tvingas unga högutbildade kvar i föräldrahemmet och i negativt ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Få saker befäster lika brutalt ett utanförskap som långvarig arbetslöshet. Man talar redan om en förlorad generation.
James Petras skriver om dagens unga greker:
”Many, by their late 20’s, have never had a job, never moved out of their parents or grandparents home and cannot envision a future marriage or family.”

Den kritiska frågan är denna: Hur länge kommer medelklassen att acceptera kraftigt försämrade levnadsvillkor samtidigt som storbankerna ska räddas till varje pris och dess ägare gödas med samhällets gemensamma resurser?
Låt oss tillfälligt vidga perspektivet:
Korruption och kleptokrati i samhällstoppen har i alla tider väckt antipati. Jag käner ingen som försvarar de perversa bonussystem som topparna inom banker / storföretag / statliga bolag skapat åt sig själva. Där den som misslyckas och kanske förstört inte bara för sitt eget företag utan för samhället i stort belönas med groteska summor.
Så varför drar vi inte ut på gator och torg för att kräva rättvisa och upprensning?
Därför att även vår egen materiella standard har varit så pass lyxkantad. Åtminstone i historisk jämförelse. Den materiella välståndsrevolutionen under efterkrigstiden har lagt grund till en politisk kultur präglad av konsensus och liknöjdhet. Så länge vi själva lever någorlunda materiellt drägligt sträcker sig vår indignation oftast inte längre än till några svavelosande repliker hemma i TV-soffan eller dito med jobbkollegorna.
Men hur blir det när vårt välstånd rycks undan?
Europa är nu i en inledande fas av MEDELKLASSENS AVVECKLING, en utveckling som ännu inte nått Sverige.
Detta väcker en kritisk fråga: Människor har varit fattiga förr utan att revoltera mot samhällseliten – så varför skulle det ske nu? Därför att dagens medelklass på två viktiga punkter skiljer sig från gårdagens fattigproletariat.
Den första handlar om förväntningar. Dagens medelklass har helt enkelt vant sig vid ett gott liv. Ja, mer än så: man kräver det. Från 1940-talet och framåt har det setts som sakernas självklara tillstånd att den uppväxande generationen kommer att få det bättre än sina föräldrar. Så har det varit fram till nu och hela samhället är präglat av denna tanke.
Jag vet inte vilka förväntningar den gamle odalbonden hade på sin tillvaro men de handlade knappast om golfresor, spa-weekends eller jacuzzi i utedasset. Utan snarare om att hålla svälten borta och att trygga generationsskiftet på gården. Så länge man slapp svälta fick det vara bra med revolutioner!
Den andra skillnaden handlar om kunskap och omvärldsorientering. I det gamla samhället var kunskaperna om allt som inte rörde livet på gården magra. Läs- och skrivkunnigheten var mager. Kunskapen om omvärlden likaså och denna var dessutom manipulerad av kungamakt och kyrka. Någon demokrati existerade inte.
Idag däremot är vi omvärldsorienterade och har tack vare utbildning och demokrati uppmuntrats till kritiskt tänkande och ifrågasättande.
Det är ingen tvekan om att många ur dagens medelklass låtit sig duperas av politikens dimridåer om ”återhämtning” och att det som är bra för storbankerna är bra för samhället i stort. Men förr eller senare faller dimridåerna. När detta sker och tillräckligt många förlorat sin ställning som medelklass, ja, då står vi inför ett explosivt läge.
De sydeuropeiska länderna, mest uppenbart Grekland, har redan nått denna fas.
Ingen vet hur spelkorten kommer att spelas ut framöver, men här några lågoddsare:
– Medelklassen (eller f.d. medelklassen) accepterar inte längre politiken att rädda bankerna till varje pris och revolterar. Detta leder till att storbanker går omkull och att miljontals människors besparingar går upp i rök. Pensionssystemen havererar och förvärrar fattigdomen. När medelklasen revolterar mot en brutal nedskärningspolitik följer även statskonkurser och massiva skuldavskrivningar. Ju förr dess bättre i de länder där skuldsättningen hur som helst har nått ohanterliga nivåer.
Statskonkurser urholkar marknadens förtroende för de drabbade länderna och ger ytterligare kraft åt en redan inledd trend mot AVGLOBALISERING och ekonomisk isolationism. När konkursande länder inte längre har hårdvaluta för att finansiera varuimport ... ja, då får man efter bästa förmåga producera sina förnödenheter själva. Ungefär som förr således.
(Konkursande stater med god tillgång på efterfrågade naturresurser kommer även fortsättningsvis att vara intressanta handelspartners. Troligt är dock att handeln allt mer sker genom bilaterala arrangemang snarare än på en öppen global marknad.)
– Den politiska kartan ritas om. Etablerade partier som efter flera år av ihållande kris fortfarande står svarslösa inför krisen träder tillbaka till förmån för inbrytare. Att extrempartier à la grekiska Gyllene gryning står inför högkonjunktur kan ju redan konstateras. Men förhoppningsvis uppstår även partier med probleminsikt och med en konstruktiv agenda för samhället bortom tillväxten.
– Ekonomiska strukturer bryter samman. Med tillväxtens slut blir det allt svårare att upprätthålla världshandelsordningen, världsvalutor som euron och dollarn (som inte är uppbackade av någonting annat än vårt vacklande förtroende för dem), samt storföretagens makt över vår tillvaro. Lokala och regionala ekonomiska arrangemang kommer i hög grad att ersätta dagens globala. Vi ser det redan i länder som Grekland och Spanien.
Vi kommer att få se mer av lokal produktion, lokala sparformer, lokala valutor och mer av informell ekonomi/bytesekonomi i takt med växande arbetslöshet, sjunkande inkomster och sjunkande förtroende för rådande monetära system.
– Politiska strukturer bryter samman. Politiska megaprojekt som EU-samarbetet blir allt svårare att upprätthålla i takt med en fördjupad kris och växande spänningar inom och mellan länder. EU kommer inte att kollapsa i morgon men på längre sikt har jag svårt att se hur unionen skulle kunna överleva. Alternativet till kollaps är att unionen radikalt krymper sina ambitioner och kanske i högre grad satsar på regional samverkan mellan kulturellt / ekonomiskt likartade länder (à la EFTA-samarbetet under sina gyllene dagar eller EG/EEC före 1973).

Till detta kan läggas andra tänkbara och hotande scenarier:
– En obehaglig men knappast osannolik möjlighet är att växande spänningar inom länder ger grogrund för inbördeskrig. Vi är inte där ännu men när man hör de nationalistiska stämningarna i Ungern, Grekland och Spanien så känns det som historiens återkomst. I det större internationella perspektivet ser vi också hur såväl världsmakter som andra länder nu försöker säkra kontrollen över den sista oljan (och naturgasen) med hotfull retorik och vapenskrammel. Det luktar 1913 lång väg. Även då var det ingen som såg kriget komma.
Ända tills det kom.
– Den geografiska kartan ritas om: På 1980-talet såg nog de flesta av oss Europas länder och gränser som definitiva. Ommöblering av gränser hörde till historien och var definitivt inget för det moderna samhället med dess välfärdsstat. Sedan kom 1989, Sovjets kollaps och Balkankrigen. Plötsligt stod vi med en helt ny karta, nya gränser och en hel drös nya länder.
Samma stämningar som började bubbla i östra Europa i slutet av 1980-talet märks nu i Spanien, Belgien och Skottland bland andra. Även de italienska separatiströrelserna har med Italiens moras fått ökad vind i seglen.
Det är ingen vågad gissning att den europeiska kartan om tio år kommer att innehålla ytterligare ett antal länder. Frågan är i vilken grad detta uppnås fredligt eller med våld? Här är osäkerheten betydligt större. Som vi har sett många gånger förr kan våldslösningar underblåsas av politiker som en strategi att stärka deras egna aktier. Med en stigande arbetslöshet och en ekonomi i fritt fall får de lättare att övertyga massorna.

Vi kan nog även räkna med att konflikter mer än hittills kommer att spridas mellan europeiska länder. Men nedskärningar och försämrade levnadsvillkor för människor ger samtidigt grogrund för en revitaliserad fackföreningsrörelse med gränsöverskridande samverkan för sociala rättigheter i nedskärningarnas Europa. Frågan är vad den etablerade fackföreningsrörelsen har att komma med?
Historiens återkomst är här. En länge insomnad klasskamp på väg tillbaka när några generationer som kunde unna sig MUF-medlemskap, golf och nyliberala värderingar snart stiftar bekantskap med materiella förhållanden som hämtade ur det gamla fattigsamhället.
Välkommen till framtiden.

ps – Vill påminna om att det finns en utväg och den heter omställning. Men det är en utväg som kräver modet av oss att våga utmana våra förväntningar på tillvaron. Gör vi det kan framtiden rent av bli ... hoppfull. Intressant? Läs mer på Omställning Sveriges sida.

fredagen den 22:e mars 2013

Politiker bortom räddning


Nu i veckan har jag deltagit i Alingsås framtidsvecka. För den som inte vet är Framtidsveckan en manifestation för att lyfta omställningsutmaningen och som nu arrangeras i allt fler kommuner och län runt om i landet.
Alingsås har med sin Framtidsvecka åstadkommit något utöver det vanliga och bedriften blir inte mindre av att det är första gången man genomför en Framtidsvecka. Arrangörerna har fått till en otroligt spännande blandning av seminarier, DIY-aktiviteter och mycket annat mellan himmel och jord.
Kl 08.30 i onsdags morse kunde jag exempelvis beskåda hur klass 9C vid Gustav Adolfsskolan fick knuffa en bil fem varv runt skolparkeringen. Undrade först var deras lärare befann sig, innan jag insåg att han softade bakom ratten. Poängen med övningen? Att visa på vårt beroende av fossil energi. Efter sin fysiska urladdning fick klassen i uppdrag att räkna ut hur mycket bilens drivmedel skulle kosta om det ersattes av mänskligt arbete. Svaret lär vara ca 2000 kr litern. Och då lär väl hastigheten ändå inte bli mer än 2-3 km/timmen.
Behöver jag tillägga att eleverna var grymt spaka när de var i mål.
Föreläste även i Mälardalen i veckan (Bålsta) och mötte också här en mycket engagerad publik. Vilket påminde mig om något som blivit allt mer uppenbart på senare tid.
Hur långt ifrån verkligheten våra styrande politiker lever.
För att uttrycka det enkelt: Ju mer miljö- och klimatkrisen tillspetsas desto ljummare intresse visar våra ledare för miljöutmaningarna. Håglösheten i regeringens så kallade klimatpolitik är total. Det finns överhuvudtaget inget driv. Ingen vilja att göra någonting. Samma sak internationellt.
Jag träffade i veckan en gammal vän med god insyn i regeringskorridorerna. Hon menade att retoriken kring miljöutmaningarna internt på departementen/regeringskansliet har strävat sig tillbaka till 1970-talets. En tidpunkt när det inte ens fanns ett miljödepartement och när skogsindustrins företrädare frejdigt visade på hormoslyrets ”ofarlighet” genom att dricka det i direktsändning på TV. En radikal positionsförflyttning bakåt. Klimathot, biologiska mångfaldshot och andra miljöutmaningar möts med plattityder och ett synsätt att miljöutmaningarna i alla lägen måste offras för ”ekonomin” Något intresse av att ta ett aktivt politiskt ledarskap går inte ens att skymta på radarskärmen.
Den som undrar över politikens verkliga prioriteringar behöver inte gå längre än till den rådande gruvboomen, där regeringen genom SGU aktivt uppmuntrar utländska gruvbolag att för all framtid förstöra hela ekosystem i vårt land som ett led i att åstadkomma ”tillväxt”. Miljön får något annat land ta hand om.
Det har alltså gått från att vara illa under Göran Persson och Alliansens tidiga år till att bli ännu värre. Och någon verklig opposition till den förda politiken är svår att skönja i rikspolitiken.
Politikernas kapitulation är inte bara cynisk utan även paradoxal. För detta sker samtidigt som den breda allmänheten mer än någonsin önskar miljöpolitiska krafttag.
Kursändring.
Är våra styrande politiker ens medvetna om detta? Ser de den önskan om ett annat samhälle som finns bland människor i Alingsås, Bålsta och överhuvudtaget i vårt land?
Verkligheten är att våra politiker aldrig någonsin haft ett så starkt mandat underifrån att driva en kraftfull miljö- och klimatpolitik.
Så varför man gör man inget?
Den nationella politiken blir allt mer irrelevant när det gäller de stora framtidsutmaningarna. Ett land där detta visar sig ännu tydligare är så klart USA. Här går på federal nivå snart inte längre att föra någon slags politik överhuvudtaget. Alla frågor blockeras av låsningar, prestige, eftergifter för storkapitalet och s.k. ”riskminimering” gentemot olika väljargrupper som man inte vill stöta sig med genom att faktiskt stå upp för något.
Det luktar Roms sista dagar lång väg. Då imperiets kollaps påskyndades av den handlingsförlamade senatens ointresse av att ägna sig åt någonting annat än ändlöst käbbel om ingenting.
xxx
På måndag tänker jag återkomma med ett längre inlägg om vad som blir nästa steg ... när ammunitionen att möta den europeiska skuldkrisen är slut.