måndag 8 maj 2017

Terror, terror, terror...


Hur svårt är det inte att resa invändningar mot samtidens så överväldigande terrorfrossa? Terrorns iscensatta tragedier är så oerhörda och rättfärdigheten i att bekämpa terrorismen så uppenbar. Ändå måste det sägas.
Vi är på väg att kvävas av Terror. Det är terrorhot morgon, middag, kväll. En typisk nyhetssändning kan ha terrorismen inte bara som huvudnyhet utan även som andra och tredje. I ett offentligt rum där terrorlarmen tar denna plats minskar i samma grad utrymmet för allt annat. Steg för steg har vi fångats i ett slags anti-intellektuellt mentalt undantagstillstånd, rättfärdigat i terrorhotets namn.
Såsom terrorn behöver media tycks även det omvända gälla.
I samband med attentatet i London nyligen satt jag på ett hotellrum med endast tillgång till CNN. Dådet som krävde fem liv var Breaking News i två dygn och allt annat i världen fick med medial självklarhet stå åt sidan. Rapporteringen fördes i ett tonläge som om Hitler återuppstått och än en gång marscherat in i Polen. CNN:s Christiane Amanpour meddelade att detta var det ultimata terrordådet, ”the big one” som ”alla” väntat på. Ordvalen stämde till eftertanke ty upphetsningen var sportreporterns, exalterat som vid upploppet på en VM-final i 800 meter, och hela den smaskiga Breaking News-dramaturgin förstärkte intrycket av terror som Underhållning.
Även om terrorhandlingarna är förövarnas är det svårt att undfly tanken att ledande media ger terrorn råg i ryggen. Genom att ge den orimligt mycket av vår uppmärksamhet, genom att bidra till ett tankeklimat där terrons idéer ges starkare livsrum ... och där terrorns utövare oupphörligen påminns om vilken makt de har över våra sinnen.
Ett alltmer uppskruvat terrorlarmande löper förstås risken att bli självuppfyllande. Det bidrar till att förskjuta gränserna för vad som kan tänkas och i förlängningen utföras. På senare tid har internationell media som Time Magazine frontat med upplysande reportage om hur terrorgrupper som IS kan komma över anrikat uran och med hobbykemistens kunskap tillverka s.k. ”smutsiga bomber”. Om IS inte visste det tidigare vet de det nu.
Mediavärderingen är solklar. Sådant som klimathot och svältkatastrofer på Afrikas horn är lättviktigheter med väjningsplikt för all slags terrorbevakning, även den mest långsökt spekulativa. Ändå är det just sådana sammanhang som vi behöver för att förstå terrorismens grogrunder ... för att undanröja dess orsaker.
Själv påminns jag om EU-toppmötet i Göteborg 2001. Frånsett den polisavspärrade Mässan där EU-höjdarna huserade, pågick över hela stan ett sjudande demokratisamtal med seminarier och kultur, människor som samlats i kritik av EU och för att gemensamt utforska drömmen om en hållbar framtid. Och ävenså till den största demonstrationen i Sverige i modern tid, med över femtiotusen deltagare, värdigt och fredligt.
Men om detta var vanlig media inte ett dyft intresserat att berätta. Istället vigdes mediarummet åt det tiotal personer eller så som kastade sten samt polisens ”hjältemodiga” insats med att puckla på oss övriga. Krigslöpsedlarna tog form och landets morgontidningar tjöt ut att Göteborg var en belägrad krigszon. Vi som befann oss på plats för att utöva demokratiskt samtal buntades samman med stenkastarna, samtliga var vi där som våldsverkare. Detta var också hur den svenska allmänheten kom att uppfatta saken.
Media valde helt enkelt att göra en väldig demokratimanifestation till en fullständig icke-fråga för att istället ge kraft åt en mörk och förljugen verklighetsbild, stärka rädslans och polariseringens makt.
Tänk om man istället levt upp till sin roll i demokratins tjänst och kanske sått frön till en ljusare samhällsanda.

Denna text har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/vi-ar-pa-vag-att-kvavas-av-terrorhot


onsdag 5 april 2017

Kontantfritt för bankens skull


”Det är en lång lina idag!”
Systembolagskön blir allt längre, expediten gör sitt bästa för att lätta upp den tisdagstryckta stämningen. Kortläsaren krånglar. Efter lång väntan och åtskilliga försök för kunden framför mig går betalningen till sist igenom. Det blir min tur. Jag vevar fram en femhundring och är igenom på två röda. Samlar ihop mina inköp allt medan nästa kunds kortbetalning utlöser nya problem och hjärtklappning i kön.
Det sista jag hör sägas är att det är en lång lina idag.
Man kan förundras över hur snabbt, fullständigt och okritiskt idén om det kontantlösa samhället bemäktigat sig våra sinnen.
Sverige tycks på gott och ont vilja leva upp till bilden som världens mest modernt framåtsyftande land. Fast den furiösa kampen för det kontantlösa samhället är ett exempel på när eftertanken går i baklås.
Kontantfritt är coolt, liksom. Visar att man är med. Förseningsavgiften på bibblan? En pilsner på Orangeriet?
”Vi tar inte kontanter!” ”Nähä, så varför då?” ”Ja, det är en policy!”
Så varför?
Här blir det oftast tyst.
Sanningen är att Varför-frågan sällan når längre än till den trendnödiga folksjälens reflexmässiga Kontanter–är–ute–kontantfritt–är–bra! Fraser med bankernas PR-byråer som avsändare.
Man behöver inte likt undertecknad ha stått i en Kafkaartad tre timmars växlingskö på en italiensk bank för att se förtjänster med kort och kontantfritt. Men med detta inte sagt att det är det självklara för ALLA sammanhang. För trots sin välklang är det kontantfria samhället påfallande ofta mer ineffektivt och tidsödande än old school kontanter.
Men så ändå. Att hala fram en ohipp papperstjuga till garderobiären tar liksom emot, när vi nu kan göra oss besväret att Swisha summan.
I vems intresse?
De verkliga vinnarna på det kontantlösa samhället är storbanker, betalkortsföretag och IT-jättar. Det är ännu ett sätt för bankerna att ta kontroll över dina pengar och transaktioner, för Google och PayPal att kartlägga och algoritmera ditt liv ända ned i sänghalmen, ett steg mot en än starkare koncentration av ekonomisk makt i samhället.
Varje kortbetalning betyder klirr i kassan för banken och de som bidrar med klirret är vi själva – direkt eller indirekt. Det kontantlösa samhället är en omfördelning från de små till de stora.
Kontantfritt föser undan romska tiggarmuggar, stöter bort de svaga, de som inte genererar vinst.
Och då har vi ändå inte sagt något om Sårbarheten i det kontantavvecklande samhälle där bankernas IT-system kraschar lite nu och då, och där det med den ökade mängden buggar och IT-attacker synes allt mer ovisst att ditt Visakort levererar när du som bäst behöver det.
Så vem tar smällen när det skiter sig? Inte banken.
Härmed uppmanas till att som Motståndshandling hysta in papperspengar och mynt likt grussingel i systemmaskineriet ... så länge det nu går. Att våga störa med Varför-frågan fastän väl medveten om tomt ekande svar.
På så vis slår vi vakt om vår värdighet.


Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/det-ar-en-lang-lina-i-dag

onsdag 8 mars 2017

Tillväxtens slut redux


Det är väl lika bra att slå fast det med en gång. Tillväxtepoken är över.
För tio år sedan, 2007, kom min bok Tillväxtens sista dagar. Titeln var både bildligt och bokstavligt menad. Boken ifrågasatte tillväxtnormen (som mellan raderna sagt även de flesta s.k. normkritiker tycks köpa), argumenterade för att världsekonomin höll på att gå i väggen ... samt för det snara utbrottet av en finanskris.
Tveksamt är om den globala ekonomin någonsin varit större än år 2007. Sedan dess har vi fått se en rejäl nedgång (2008-09) följt av halvlama återhämtningar och nya nedgångar. Visst finns länder vars ekonomier vuxit övertygande även på senare år, länder som Kina och Indien. Men i större delen av världen är bilden en annan. Så är exempelvis Europaekonomin fortfarande mindre idag än vad den var 2007.
Många OECD-länder står i bästa fall och stampar. Några säger sig växa, som USA. Men detta är i teorin. Den tillväxt som registrerats sedan 2008 har i mycket varit en kreativ bokföring där centralbanker överöst finansmarknaderna med billiga krediter, som satt fart på spekulation och börsuppgångar. En framtvingad lågräntepolitik har dessutom blåst upp bostadsbubblor, i Sverige mer extremt än på de flesta andra håll.
Sett till ekonomiska fundamenta framträder en annan bild. Fråga en grek eller brasilianare om läget är bättre idag än för tio år sedan!
Sanningen är att medelklassen runt om i västvärlden är på väg att sjunka genom golvet. Inkomster som kunde bygga välstånd ersatts allt mer av lågavlönade McWorks.
Så vad händer?
Tillväxtepoken – vårt materialla välstånd! – har skapats ur en rik tillgång på billig olja. En förutsättning som snabbt håller på att försvinna. Utvinningen av vanlig råolja i världen ”peakade” redan 2005. En epokgörande händelse som på många sätt varit den utlösande faktorn till den röra världen befinner sig i tio år senare.
Hela vår värld är dopad i olja. Stiger oljepriset till höga nivåer får det därför långtgående följder: Världsekonomin bromsar in vilket i sin tur utlöser kedjereaktioner av allehanda ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser.
När oljeutvinningen upphörde växa 2005 steg oljepriset snabbt för att kulminera på rekordhöjder sommaren 2008. Inflationen skenade i den amerikanska ekonomin, liksom boräntorna, och bensinpriset mer än fördubblades. Miljontals amerikaner som beviljats bolån på skakiga grunder hamnade på obestånd. En bolånekris utlöstes som snart spred sig till hela finansmarknaden. Finanskrisen briserade i september 2008 och sedan dess har världen inte varit sig lik.
Tillväxtepoken tog slut 2007-08.
Tillväxt kräver rik tillgång på billig energi och här har världen förändrats. Oljebranschen tvingas nu alltmer förlita sig på dyr och lågvärdig fossil energi (typ skifferolja) som snarare är ett sänke än en motor för tillväxtsamhället. Och, nej, förnybar energi kan inte driva ett globalt tillväxtsamhälle.
Den värld i sönderfall vi nu bevittnar är i mycket en följd av att mattan dragits undan för Tillväxtekonomin. Eurokriser, fallerande stater och epidemisk populism – alla är de symptom på denna nya verklighet.
Frågan att ställa borde alltså vara hur vi bäst anpassar samhället till en värld Bortom Tillväxten. Men för denna fråga lämnas inget utrymme i debatten. Där den ekonomiska expertisen uteslutande fixerar sig vid symptomen och politikerna vid att inte se någonting.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/varldens-tillvaxt-ar-dopad-i-olja


måndag 6 februari 2017

Överklassens revansch


Någon har sagt om Ryssland att på två år kan allting förändras i detta land men på tvåhundra år ingenting. Lite så känner jag även inför vår Svenska Överklass.
Själv hade jag turen att få växa upp under den tid då den svenska välfärden peakade. I runda slängar sjuttiotalet och helt i åttiotalets början.
En tid när välfärdens fundament stod till synes orubbliga. När alla de välfärdssamhällets institutioner som sedan dess ställts läckande och underfinansierade, ifrågasatta samt plundrade, ännu var Oomstridda Bastioner. Så universellt förgivettagna att ingen ännu öppet vågat formulera tanken om att sälja ut samt ödelägga allt.
Ja ... en slags Historisk Undantagstid när även Klassresan låg där som en reell möjlighet.
Tidsandan pekade framåt och om någon fråga ställdes så var denna hur man reformvägen skulle kunna lyfta välfärdssamhället till nya höjder.
Vad har då detta med vår överklass att göra?
Som tidsmarkör en hel del. För intrycket vid denna från nuet sett så Annorlunda Tid var att överklassen var på väg ut ur historien. Att dess strukturer höll på att upplösas och med dem överklassens hela arvsmassa av på gamla pengar och förläningar vilande priviligier, exkluderande ritualer och tillgjorda diftonger. I världens mest socialt progressiva och moderna land fanns liksom inte längre plats för sådant.
Klassmarkörer sågs mer som en kvardröjande historisk barlast än som någonting att ge luft och legitimitet åt. Hyllande av överklass var mer eller mindre bannlyst från dåtidens publika sammanhang, Svensk Damtidning undantaget. Samhällskroppen strävade mot medelklassens mittpunkt och vad jag minns från min uppväxt var det få som sökte bevisa sig inför omgivningen med imiterade överklassmanér och Magdalena Ribbing-pekpinneri.
Visst fanns där en och annan ur medelklassen som spelade golf och som pliktskyldigt försökt sig på att sabrera en champagneflaska ... men långt många fler som i tidens anda otvunget lät damejeannen bubbla på fallfrukt hemma i förrådet.
Överklassen debatterades men mest som nidbild, som karikatyr, som stötande reminiscens från en tid på fel sida av historien. Överklassen var på reträtt. Den var i stort sett Wallenberg och Kungen.
Trodde vi.
Sen vet vi alla hur det gick. Strukturerna fanns kvar där hela tiden. För en tid hade de tryckts under ytan  ... champagnevaskande och adliga stamtavlor var liksom inget att skylta med i 1970-talets offentlighet. För en flyktig stund hade ordet piga stått för förflutenhet, inte framtidsvision.
Men med en omkastad ideologisk vindriktning trängde så överklassens hela vittförgrenade infrastruktur av ekonomisk makt, riddarhusordnar och jaktgillen fram igen med en kraft som om 1970-talets klassutjämnande strävanden aldrig hade ägt rum. Och därtill med en återuppstånden självmedvetenhet – en tro på den egna bördsrätten till att dominera och bestämma – som inte setts sedan nittonhundratalets början. Här stod de igen:
En beredvillig ambassadörskår för Reaktionens Tidevarv där det kollektiva minnet givit upp.
Historien hade inte nått sin ändpunkt, den hade bara stått i en stunds vänteläge på att få börja om på nytt.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/overklassen-som-bidade-sin-tid-och-kom-tillbaka

tisdag 10 januari 2017

Ett steg fram och tjugo bak


Finns viljan så klarar vi att ställa om till en hållbar framtid. Förutsättningarna finns, liksom kunskapen. Vad som krävs är modet att utmana vår tids patologiska tillväxtfixering och konsumism … samt fantasin att se de möjligheter som öppnar sig där bortom.
Sedan åratal har jag som forskare och folkbildare försökt ingjuta hopp om framtiden med just detta budskap.
Men för varje år känns det allt svårare.
Ty vi vill inte.
Arbetet för att ställa om samhället har inte större kraft nu än för tjugo år sedan, faktiskt snarare tvärtom. Vi glömmer gärna perspektiven! Hur det positiva som sker står sig tämligen slätt mot mänsklighetens obrutna exploaterings- och konsumtionsraseri. Dessvärre. Det är ett steg fram och tjugo bak.
Samhället står inte närmare Uppvaknande och Vändpunkt idag än 1970.
Man orkar liksom inte ta in allt.
Hälften av världens marina liv och landlevande djurliv har försvunnit på 40 år. Klimatförändringarna tokaccelererar, liksom artutrotningen … och som om världen inte redan hade fullt upp tillträder nu en rödbrusig tvättäkta psykopat det amerikanska presidentämbetet med sitt handplockade skräckkabinett.
Men den planetära kollapsen väger lätt i nyhetsvärderingen. Det ska vevas Terror för hela slanten. Dagen för senaste larmet om avsmältningen av Arktis malde Ekot som vanligt på om Terrorhotet ur alla dess möjliga och omöjliga infallsvinklar. Arktis fick så klart stryka på foten. Fastän konsekvenserna av ett smältande ishav är vida mer ödesdigra än något som världens samlade terrorceller kan koka ihop.
Det är sådan intellektuell genomklappning som får mig att tappa hopp om framtiden.
Inget tycks vi ha lärt av miljö- och klimatlarm. Människans lust att skövla och dominera naturen ter sig allt mer triumfatorisk. Överallt. I Kina där hela kustlinjer hyvlas bort av schaktmaskiner, i Afrikas alla frontlinjer för globaliseringens plundringståg … liksom här hemma.
På landet där jag bort försvinner rasande snabbt vad som återstår av äldre skog – djurens, fåglarnas livsmiljö -, kvar blir hyggen och räta led av unga granar.
Umeå kommun ämnar skövla I20-skogen vid Ersboda för att bereda plats för ännu ett bilorienterat köpcenter. Exploateringsingenjör Staffan Sjöström: ”Vi vill växa mer! ... Mer Big Box! Stora etableringar!”
Han inte är ensam. Det finns miljoner Staffan Sjöströmmar runt om i världen med samma dröm om att skövla undan allt vad natur återstår för att boosta draget under galoscherna i konsumtionen av allt vad vi inte behöver. Finns klimathotet är ansvaret någon annans.
Det är sådana som får mig att tappa hopp om framtiden.
Jag skulle vilja säga att jag känner hopp för planeten, men kan det inte längre.
Att vädja till förnuft och besinning bland våra makthavare funkar inte, det vet vi vid det här laget. Här är det tuta och kör in i det kokande växthuset.
Återstår att göra vad vi faktiskt kan påverka. Våra egna liv … odla med grannarna, odla nya meningar. Att hoppa av galenskapen där så går, att utöva civil olydnad. Att vägra IKEA, storbanker och de amerikanska IT-jättarnas makt över våra liv.
Att underminera genom att inte infinna sig.
Gott nytt 2017!

Blogginlägget är även publicerat som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/vi-tar-ett-steg-fram-och-tjugo-bak

onsdag 16 november 2016

Miljöpartiet mot undergång


Makt korrumperar idealism, det vet vi. Få ting illustrerar väl detta bättre än Miljöpartiet. Själv har jag sett bra många miljöpartister förstöras av makten. Människor jag känt som glödande gröna visionärer med tron på att människan är något mer än konsument och att utveckling handlar om någonting större än tillväxt. Men som i sin klättring uppåt omstöps till lika svurna motståndare av all systemförändring.
Med Miljöpartiets upphöjelse till regeringsparti har sakernas tillstånd gått från illa till etter värre.
I någon slags självutplånande ambition gör man nu allt för att förneka sitt gröna ursprung. Man vill vara bäst i klassen! I en tid när till och med gråmulna sossar varningsflaggar för vår väldiga köttkonsumtion meddelar således Mp-märkta miljöminister Karolina Skog att svenskarnas köttätande inte på något sätt är en viktig fråga i klimatarbetet (P1 27 okt). Nähä. Partiet har fullt ut omfamnat tron att tekniken löser alla miljöproblem. Gjort subventionering av skrytiga ”miljöbilar” åt höginkomstagare till en stolt proklamerad hörnpelare för klimatpolitiken. Och undviker manöverskickligt varje krav, idé eller – hemska tanke – vision som handlar om Verklig Samhällsförändring.
Det är rättning i ledet som gäller. Från partiledningen hörs varken Bu eller Bä när det gäller Löfvens vapenförsäljningsresa till krigförande Saudiarabien, eller att låta storföretag ställa sig över demokratin (CETA-avtalet), eller närmandet till Nato för att nämna några aktuella frågor.
Stefan Löfven måste skratta hela vägen till regeringssammanträdena.
Försök att göra den gröna ideologin och saken påmind utmobbas enligt konstens och härskandets alla regler. Fråga bara de fyra ”dissidenterna” i  Mp:s riksdagsgrupp som till skillnad från övriga ledamöter fortfarande står upp för partiets program och värdegrund. Får man tro partisekreterare Lind sviker de fyra partidisciplinen och har inte förstått att politik handlar om kompromisser.
Men om ordet kompromiss har blivit en omskrivning för att lägga sig platt i exakt varje fråga av någon betydelse?
Språkrören gör stor sak av att Mp är ett s-m-å-p-a-r-t-i. Menar att detta manar till att ligga lågt och inte förhäva sig inför den väldiga socialdemokratiska maktapparaten. Så självutplånande lät det sannerligen inte bland Alliansens små regeringspartier, om någon minns. Annie Löf och Jan Björklund agerade med en kaxighet som om de var för sig haft stöd av minst halva väljarkåren.
Lite mer av den tågan hade varit hälsosamt för Miljöpartiet.
Vad jag kan se har Mp som regeringsparti inte på något substantiellt sätt fört debatten och samhället i stort i grön riktning. Alltså På Riktigt. Satsningar på supermiljöbilspremier och mackar med biobränslen behöver inget miljöparti, det klarar sossarna och borgarna lika bra.
Miljöpartiet har blivit sin egen största fiende. Där andra partier utvecklas genom öppen debatt och intern kritik benämns detsamma i Mp som illojalitet med partiledning och framförallt med samarbetspartnern sossarna.
Någonstans måste Miljöpartiet ställa sig frågan Varför man finns. Skälen till att Mp en gång bildades har inte blivit mindre relevanta. Endast partiet som sådant som nu håller på att ta död på sig själv.
Ingenting mindre än en förlust av riksdagsvärmen lär nog dessvärre ändra på detta.


Blogginlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/miljopartiet-ar-pa-vag-att-utplana-sig-sjalvt

onsdag 20 april 2016

Grattis Ingvar!


Grattis Ingvar!
Nittio pinnar är inte illa pinkat.
Bry Dig inte om de tråkmånsar som gör väsen av Din politiska gärning. Att Du som en av några handfull svenskar framhärdade som organiserad fascist långt efter krigsslutet och förintelsen. Eller att Du ännu år 2010 i media hyllade ökände fascistideologen Per Engdahl.
Det är så tarvligt att gräva i sådant. Viktigast är väl att se framåt! Din främsta gärning är trots allt som ikon för konsumtionssamhället, och det måste ursäkta det mesta.
Låt oss denna dag glömma alla oginheter om Din skatteplanering. Hur Ditt företag flyr svensk skatt genom avancerade upplägg och på så vis har kunnat undanhålla välfärden miljardbelopp. Allt knorr över hur Du utnyttjar ”varumärket Sverige” i IKEA:s marknadsföring, trots att Du underlåter att uppfylla Din del av vårt svenska samhällskontrakt.
Liksom de gnällspikar som frågar sig varför IKEA drivs i en stiftelseform med noll insyn, en ogenomtränglig labyrint av brevlådeföretag och obskyra advokadfirmor i skatteparadis. Och som missunnsamt undrar vart alla miljarder tar vägen ... vilket med tanke på dina politiska böjelser ger vind åt spekulationen.
Folk är så småaktiga. Den svenska avundsjukan, du vet.
Ändå får jag erkänna att jag blev lite putt när Du nyligen ödelade den bördiga Röbäcksslätten utanför Umeå med Ditt nya IKEA-köpcenter.
Fast! Hjulen måste ju snurra. Låt oss gilla läget när lokal handel inom tio mils radie inte klarar konkurrensen och tvingas i konkurs. Du vet, lokala fackhandlare, lanthandel och sådant där. Kreativ förstörelse som de säger på affärsspråk.
Konkurrensen, förresten.
Umeås skattebetalare har servat dig med utredningar och projekteringar för mångmiljonbelopp. Trots att kommuner enligt lagen inte får stödja enskilt företag. Du är allt klurig du Ingvar!
Sedan funderade jag. Ni har ju kört kampanj för ert nya köpcentrum över halva Norrland. På tåg, bussar och fasader har ni utlovat ”Jordens kalas – för en mer hållbar vardag” i härligt gröna färger. Med pangerbjudanden på prylar och krimskrams. Allt inramat av Umeås kommunlogga, björklövet. Smart!
Det värmer mig att Du gör en sådan fin insats för miljön, Ingvar!
Men hur blir det med de hundratusentals biltransporterna när folk ska köra bil till IKEA istället för att handla där de bor? Är det så hållbart?
Så tänkte jag.
Fast så fick jag höra om hyllade superentreprenören Elon Musk. Han tror att jorden är körd och investerar nu i att skapa en framtid för människan på planeten Mars.
Där trillade poletten ned. Med konsumtionssamhället som hävstång får vi loss kapitalet!
Vi ses på mars Ingvar!

(Inlägget publiceras även i Fria Tidningen/Landets Fria.)