tisdag 10 januari 2017

Ett steg fram och tjugo bak


Finns viljan så klarar vi att ställa om till en hållbar framtid. Förutsättningarna finns, liksom kunskapen. Vad som krävs är modet att utmana vår tids patologiska tillväxtfixering och konsumism … samt fantasin att se de möjligheter som öppnar sig där bortom.
Sedan åratal har jag som forskare och folkbildare försökt ingjuta hopp om framtiden med just detta budskap.
Men för varje år känns det allt svårare.
Ty vi vill inte.
Arbetet för att ställa om samhället har inte större kraft nu än för tjugo år sedan, faktiskt snarare tvärtom. Vi glömmer gärna perspektiven! Hur det positiva som sker står sig tämligen slätt mot mänsklighetens obrutna exploaterings- och konsumtionsraseri. Dessvärre. Det är ett steg fram och tjugo bak.
Samhället står inte närmare Uppvaknande och Vändpunkt idag än 1970.
Man orkar liksom inte ta in allt.
Hälften av världens marina liv och landlevande djurliv har försvunnit på 40 år. Klimatförändringarna tokaccelererar, liksom artutrotningen … och som om världen inte redan hade fullt upp tillträder nu en rödbrusig tvättäkta psykopat det amerikanska presidentämbetet med sitt handplockade skräckkabinett.
Men den planetära kollapsen väger lätt i nyhetsvärderingen. Det ska vevas Terror för hela slanten. Dagen för senaste larmet om avsmältningen av Arktis malde Ekot som vanligt på om Terrorhotet ur alla dess möjliga och omöjliga infallsvinklar. Arktis fick så klart stryka på foten. Fastän konsekvenserna av ett smältande ishav är vida mer ödesdigra än något som världens samlade terrorceller kan koka ihop.
Det är sådan intellektuell genomklappning som får mig att tappa hopp om framtiden.
Inget tycks vi ha lärt av miljö- och klimatlarm. Människans lust att skövla och dominera naturen ter sig allt mer triumfatorisk. Överallt. I Kina där hela kustlinjer hyvlas bort av schaktmaskiner, i Afrikas alla frontlinjer för globaliseringens plundringståg … liksom här hemma.
På landet där jag bort försvinner rasande snabbt vad som återstår av äldre skog – djurens, fåglarnas livsmiljö -, kvar blir hyggen och räta led av unga granar.
Umeå kommun ämnar skövla I20-skogen vid Ersboda för att bereda plats för ännu ett bilorienterat köpcenter. Exploateringsingenjör Staffan Sjöström: ”Vi vill växa mer! ... Mer Big Box! Stora etableringar!”
Han inte är ensam. Det finns miljoner Staffan Sjöströmmar runt om i världen med samma dröm om att skövla undan allt vad natur återstår för att boosta draget under galoscherna i konsumtionen av allt vad vi inte behöver. Finns klimathotet är ansvaret någon annans.
Det är sådana som får mig att tappa hopp om framtiden.
Jag skulle vilja säga att jag känner hopp för planeten, men kan det inte längre.
Att vädja till förnuft och besinning bland våra makthavare funkar inte, det vet vi vid det här laget. Här är det tuta och kör in i det kokande växthuset.
Återstår att göra vad vi faktiskt kan påverka. Våra egna liv … odla med grannarna, odla nya meningar. Att hoppa av galenskapen där så går, att utöva civil olydnad. Att vägra IKEA, storbanker och de amerikanska IT-jättarnas makt över våra liv.
Att underminera genom att inte infinna sig.
Gott nytt 2017!

Blogginlägget är även publicerat som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/vi-tar-ett-steg-fram-och-tjugo-bak

onsdag 16 november 2016

Miljöpartiet mot undergång


Makt korrumperar idealism, det vet vi. Få ting illustrerar väl detta bättre än Miljöpartiet. Själv har jag sett bra många miljöpartister förstöras av makten. Människor jag känt som glödande gröna visionärer med tron på att människan är något mer än konsument och att utveckling handlar om någonting större än tillväxt. Men som i sin klättring uppåt omstöps till lika svurna motståndare av all systemförändring.
Med Miljöpartiets upphöjelse till regeringsparti har sakernas tillstånd gått från illa till etter värre.
I någon slags självutplånande ambition gör man nu allt för att förneka sitt gröna ursprung. Man vill vara bäst i klassen! I en tid när till och med gråmulna sossar varningsflaggar för vår väldiga köttkonsumtion meddelar således Mp-märkta miljöminister Karolina Skog att svenskarnas köttätande inte på något sätt är en viktig fråga i klimatarbetet (P1 27 okt). Nähä. Partiet har fullt ut omfamnat tron att tekniken löser alla miljöproblem. Gjort subventionering av skrytiga ”miljöbilar” åt höginkomstagare till en stolt proklamerad hörnpelare för klimatpolitiken. Och undviker manöverskickligt varje krav, idé eller – hemska tanke – vision som handlar om Verklig Samhällsförändring.
Det är rättning i ledet som gäller. Från partiledningen hörs varken Bu eller Bä när det gäller Löfvens vapenförsäljningsresa till krigförande Saudiarabien, eller att låta storföretag ställa sig över demokratin (CETA-avtalet), eller närmandet till Nato för att nämna några aktuella frågor.
Stefan Löfven måste skratta hela vägen till regeringssammanträdena.
Försök att göra den gröna ideologin och saken påmind utmobbas enligt konstens och härskandets alla regler. Fråga bara de fyra ”dissidenterna” i  Mp:s riksdagsgrupp som till skillnad från övriga ledamöter fortfarande står upp för partiets program och värdegrund. Får man tro partisekreterare Lind sviker de fyra partidisciplinen och har inte förstått att politik handlar om kompromisser.
Men om ordet kompromiss har blivit en omskrivning för att lägga sig platt i exakt varje fråga av någon betydelse?
Språkrören gör stor sak av att Mp är ett s-m-å-p-a-r-t-i. Menar att detta manar till att ligga lågt och inte förhäva sig inför den väldiga socialdemokratiska maktapparaten. Så självutplånande lät det sannerligen inte bland Alliansens små regeringspartier, om någon minns. Annie Löf och Jan Björklund agerade med en kaxighet som om de var för sig haft stöd av minst halva väljarkåren.
Lite mer av den tågan hade varit hälsosamt för Miljöpartiet.
Vad jag kan se har Mp som regeringsparti inte på något substantiellt sätt fört debatten och samhället i stort i grön riktning. Alltså På Riktigt. Satsningar på supermiljöbilspremier och mackar med biobränslen behöver inget miljöparti, det klarar sossarna och borgarna lika bra.
Miljöpartiet har blivit sin egen största fiende. Där andra partier utvecklas genom öppen debatt och intern kritik benämns detsamma i Mp som illojalitet med partiledning och framförallt med samarbetspartnern sossarna.
Någonstans måste Miljöpartiet ställa sig frågan Varför man finns. Skälen till att Mp en gång bildades har inte blivit mindre relevanta. Endast partiet som sådant som nu håller på att ta död på sig själv.
Ingenting mindre än en förlust av riksdagsvärmen lär nog dessvärre ändra på detta.


Blogginlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/miljopartiet-ar-pa-vag-att-utplana-sig-sjalvt

onsdag 20 april 2016

Grattis Ingvar!


Grattis Ingvar!
Nittio pinnar är inte illa pinkat.
Bry Dig inte om de tråkmånsar som gör väsen av Din politiska gärning. Att Du som en av några handfull svenskar framhärdade som organiserad fascist långt efter krigsslutet och förintelsen. Eller att Du ännu år 2010 i media hyllade ökände fascistideologen Per Engdahl.
Det är så tarvligt att gräva i sådant. Viktigast är väl att se framåt! Din främsta gärning är trots allt som ikon för konsumtionssamhället, och det måste ursäkta det mesta.
Låt oss denna dag glömma alla oginheter om Din skatteplanering. Hur Ditt företag flyr svensk skatt genom avancerade upplägg och på så vis har kunnat undanhålla välfärden miljardbelopp. Allt knorr över hur Du utnyttjar ”varumärket Sverige” i IKEA:s marknadsföring, trots att Du underlåter att uppfylla Din del av vårt svenska samhällskontrakt.
Liksom de gnällspikar som frågar sig varför IKEA drivs i en stiftelseform med noll insyn, en ogenomtränglig labyrint av brevlådeföretag och obskyra advokadfirmor i skatteparadis. Och som missunnsamt undrar vart alla miljarder tar vägen ... vilket med tanke på dina politiska böjelser ger vind åt spekulationen.
Folk är så småaktiga. Den svenska avundsjukan, du vet.
Ändå får jag erkänna att jag blev lite putt när Du nyligen ödelade den bördiga Röbäcksslätten utanför Umeå med Ditt nya IKEA-köpcenter.
Fast! Hjulen måste ju snurra. Låt oss gilla läget när lokal handel inom tio mils radie inte klarar konkurrensen och tvingas i konkurs. Du vet, lokala fackhandlare, lanthandel och sådant där. Kreativ förstörelse som de säger på affärsspråk.
Konkurrensen, förresten.
Umeås skattebetalare har servat dig med utredningar och projekteringar för mångmiljonbelopp. Trots att kommuner enligt lagen inte får stödja enskilt företag. Du är allt klurig du Ingvar!
Sedan funderade jag. Ni har ju kört kampanj för ert nya köpcentrum över halva Norrland. På tåg, bussar och fasader har ni utlovat ”Jordens kalas – för en mer hållbar vardag” i härligt gröna färger. Med pangerbjudanden på prylar och krimskrams. Allt inramat av Umeås kommunlogga, björklövet. Smart!
Det värmer mig att Du gör en sådan fin insats för miljön, Ingvar!
Men hur blir det med de hundratusentals biltransporterna när folk ska köra bil till IKEA istället för att handla där de bor? Är det så hållbart?
Så tänkte jag.
Fast så fick jag höra om hyllade superentreprenören Elon Musk. Han tror att jorden är körd och investerar nu i att skapa en framtid för människan på planeten Mars.
Där trillade poletten ned. Med konsumtionssamhället som hävstång får vi loss kapitalet!
Vi ses på mars Ingvar!

(Inlägget publiceras även i Fria Tidningen/Landets Fria.)

torsdag 5 juni 2014

Norrland finns inte längre!


Stockholms- och storstadsfixeringen tar sig allt mer extrema uttryck. Norrland där jag själv råkar leva tillsammans med någon miljon andra svenskar existerar knappt längre i media. De nationella mediabolagens lokala nyhetsredaktioner läggs ned så att man istället kan lägga allt sitt krut på att berätta om senaste nytt från diverse gatstumpar i Stockholms innerstad. När SR igår offentliggjorde årets sommarprogramvärdar är Stockholmscentreringen bedövande.
Sommarredaktionen har tydligen gjort bedömningen att Norrland (=fem svenska län och nio landskap) endast har en person värdig att axla rollen som programvärd för Sommar, nämligen PO Tidholm.
Men i dag blev det bara FÖR MYCKET! ... Vi har haft 27 grader och stekande sol på min hemort Vindeln i Västerbotten och flera högtrycksdagar på raken. I det läget går SVT ut med nyheten "Nästa vecka kommer värmen igen" Det kan inte sägas tydligare. Norrland finns inte, är helt ointressant även ur ett public service-perspektiv.
Medan vi förgås av värme här i norr berättar SVT att landet plågas av regn och kyla. Som liksom för att riktigt inskärpa vår icke-existens nämner man i en bisats till nyheten om nästa veckas högtrycksrygg över landet att det då kommer att bli svalt i Norrland.
Grattis till en god journalistik!

ps - Vill tipsa om Klimatriksdagen i Norrköping till helgen. Kommer att bli en riktigt häftig manifestation! Min egen presentation på lördag em har rubriken ”Tillväxtens slut, politikens död och samhällets återfödelse – omställning i en krisande värld”

måndag 14 april 2014

Gruvindustrins kamp mot skapelsen


Det är människor som Ove Göting som kan få mig att tappa hoppet om mänskligheten. Känna att det är kört.
Göting medverkade i P1 Kalibers lika utmärkta som skrämmande dokumentär om gruvindustrins härjningar i vårt land.
Lite kort om bakgrunden: Sverige har ”världens bästa investeringsklimat” för gruvnäringen. Så säger branschen själv när de internationella gruvjättarna har rangordnat världens länder. Bland annat prisas Sverige för vår föredömliga brist på miljöregler.
Där andra länder har miljöbestämmelser som gruvindustrin tvingas anpassa sig till är det i Sverige bara att tuta och köra!
Och det är precis vad man gör.
Kaliber-programmet uppmärksammade framförallt gruvbolagens härjningar i skyddade naturmiljöer, flera av dem av världsklass.
Man skulle naivt kunna tro att skyddade naturområden faktiskt är skyddade. Är det inte lite det som är poängen med att skydda dem? Att denna natur ska utgöra fredade zoner i ett i övrigt exploaterat landskap som annars mest består av industriskog, vattenmagasin, vägar, grustäkter och andra former av exploatering.
Tydligen inte.
Gruvbolagen får automatiskt tillstånd att gå in i ”skyddade” naturområden för att bedriva provborrningar som ofta lämnar stor ödeläggelse efter sig. I Kaliber berättas om pågående skövlingar av flerhundraårig fjällnära urskog i naturskyddsområden runt Kiruna samt i världsarvet Lapponia. Bland annat intervjuas en australiensisk gruvbas vars bolag kört sönder skog och terräng i denna extremt sårbara miljö. Som krona på verket har företaget låtit dumpa stora mängder diesel mitt i ett reservat. Från sin utsiktspunkt på andra sidan jordklotet har han naturligtvis inte en susning om detta, ville inte heller veta.
Gruvnäringens brott mot dagens och framtida generationer har inte uppstått i ett vaakum. Ödeläggelsen av den sista skyddade naturen är direkt påhejad av den svenska regeringen.
Näringsminister Annie Lööf har i många sammanhang hyllat Sveriges ”liberala” gruvlagstiftning (byggd på principen att ge internationella gruvbolag obegränsad tillgång till vårt land och utan att de själva behöver ge någonting tillbaka eller bära minsta ansvar för uppstädningskostnader vid miljöbrott; denna kostnad läggs istället på det svenska folket).
Annie Lööf vägrade också att svara på redaktionens frågor om sin förda politik (en feghet som hon tycks ha ärvt av sin företrädare Maud Olofsson). Trots att Kaliber i tre veckors tid aktivt försökt få en kommentar från Lööf kom inte så mycket som en harkling till svar.
Åter till Ove Göting.
Han är delägare i gruvbolaget Asera mining som för närvarande borrar efter mineraler på Taberg i Småland. Ett naturreservat och riksintresse som bland annat är boplats för hotade fladdermöss. Borrningarna har redan orsakat stora miljöstörningar, vilket en boende i området vittnade om.
Men på frågan om inte naturreservat bör få vara just naturreservat svarar Ove Göting irriterat:
”Ett naturrreservat är ju inte någonting som måste bestå för tid och evighet.”
Därefter en harang om hur han struntar i naturvärden och önskar se en fullskalig exploatering av Taberg så snart som möjligt.
Alltså: Så fort det finns intresse av att exploatera skyddad natur ska det vara fritt fram.
Om detta vore samhällets hållning skulle alla naturreservat och nationalparker kunna avskaffas bums.
Ändå och just därför kan jag uppskatta ärligheten hos en person som Ove Göting. Han säger det ju rakt ut: Jag skiter fullständigt i miljön, hållbar utveckling och framtida generationer. Natur är till för att skövlas. Det enda som betyder något för mig är att tjäna grova pengar för min egen vinnings skull.
Göting hymlar alltså inte med var han står.
Till skillnad från den svenska regeringen som förenar en starkt exploateringsinriktad och direkt naturfientlig realpolitik (med utförare som Göting och Asera mining) med att vid enskilda tillfällen leverera tomma retoriska utspel om ”klimatomsorg” och ”hållbar utveckling”.
Som om de brydde sig.

onsdag 25 september 2013

Konkurrensverket vet att välja sina strider


Konkurrensverket har gjort det igen. Denna myndighet tvekar aldrig att ta strid för de stora aktörerna mot de små. Nu har myndigheten identifierat lanthandeln som varande ett stort hot mot övrig handel (läs storhandel) och som därför behöver sättas på plats.

I Piteå har kommunen valt att stödja tre glesbygdsbutiker som annars skulle gå under. Det samlade stödet är 250,000 per år, alltså lite drygt 80,000 per butik. Eller 225 kronor per dag om man så vill. Kommunen argumenterar helt riktigt att samhällets kostnader om butikerna försvinner blir betydligt högre. Det blir ökade kostnader för hemtjänst, utkörning av varor, mm. Förutsättningarna slås undan för en livskraftig landsbygd. Det blir fler och längre bilresor för dem som blir utan butik och nu måste åka till ICA MAXI och handla. Bilberoendet växer.
En normal ICA MAXI-butik drar garanterat in mer än 80,000 per timme så det borde inte vara så mycket att bråka om. Men det anser inte Konkurrensverket. Denna snedvridning av en perfekt marknadskonkurrens måste till varje pris stävjas! Konkurrensverkets jurist Mårten Hyltner:
”Generellt sett ska skattepengar inte användas till att finansiera olönsamma matbutiker. Det är bättre att folk köper mat av butiker som kanske kan stå på egna ben i stället. Kommunala stöd till enskilda företag riskerar alltid att slå undan benen på företag som inte får stöd.”
ICA MAXI riskerar alltså att gå omkull om tre småbutiker i Piteås yttersta obygder får ca 225 kronor var i samhällsstöd per dag.
Konkurrensverket skjuter in sig på den mycket hala och tvetydiga regel som säger att kommuner inte får stödja enskilda näringsidkare.
Varför åberopas aldrig denna regel när det gäller svenska kommuners mångdubbelt större stöd till de stora drakarna? När Ingvar Kamprad show kommer till vilken svensk kommun som helst rullas röda mattan ut. Kommunen ställer frikostigt upp med gratis utredningsresurser, mark, anslutningsvägar och böjer sig villigt för alla övriga krav som IKEA ställer för att etablera sig. Här snackar vi inte om 80,000 i stöd per år utan om mångmiljonbelopp.
Lanthandelns problem beror ytterst på en politik som snedvrider konkurrensen till förmån för de stora drakarna. Det är om detta Konkurrensverket borde ta strid.

fredag 20 september 2013

En peak oil-dåres försvarstal – Del 3


I två tidigare inlägg har jag bemött budskapet om peak oils ”död” som fått vida spridning på senare tid. Och visat hur denna storyline är en dimridå, att det som åberopas som bevis på att peak oil-budskapet är överspelat tvärtom är symptom på att vi befinner oss på peak oil. Jag har också självkritiskt diskuterat var vi peak oil-folkbildare har hamnat fel. Låt oss nu knyta ihop säcken.

Att vi inom peak oil-lägret hamnat på defensiven handlar alltså inte om att vårt budskap skulle vara överspelat. Tvärtom, det är mer aktuellt än någonsin. Däremot är det väldigt svårt att stå emot en resursstark fossillobby med obegränsade resurser att miskreditera peak oil-budskapet. Detta är alldeles säkert en viktig förklaring till vår egen defensiv, det är besvärligt att stå upp för obekväma sanningar när det blåser hård kuling. Enklare att ligga lågt och låta tiden ge oss rätt.
Men det handlar, tror jag, även om svårigheten att förnya budskapet. Jag tror att många av oss ”budbärare” känner en ökad motvilja inför att år efter år komma med samma varning (”Vargen kommer ...”). Visst, vi har i det väsentliga blivit sannspådda. Men samhället i stort fortsätter att ducka, och då är det svårt att ta samtalet vidare till nästa nivå. (=Hur ställer vi om samhället givet peak oil och andra resursgränser?) Istället fastnar vi själva i detaljanalyser kring företeelser som bara på marginalen förändrar den större bilden i den ena eller andra riktningen. Det blir inte särskilt spännande i det långa loppet.
Slutligen: Senare tids högljudda kritik mot peak oil-budskapet är utan tvekan ett tecken på vår egen ”framgång”. Att vårt argument nått ut och att verkligheten stöder vår sak. Om det inte fanns en välgrundad oro inom oljebranschen (och överhuvudtaget bland dem som befinner sig på branschens ”paylist”) skulle man aldrig ägna all denna kraft åt att miskreditera peak oil-budskapet.
Om peak oil-lägret har haft fel i något så är det kring timing (utförslöpan har inte kommit så snabbt som många av oss trott) och i hur många av oss har underskattat det ekonomiska systemets livskraft.
I viss mån har vi även felbedömt hur höga energipriser världen klarar (men den felbedömningen delar vi isåfall även med oljebranschen och mainstream-ekonomer). För tio år sedan var det inte ovanligt att jämställa ett oljepris på 50-60 dollar fatet med världsekonomisk kortslutning och kollaps. Detta skulle världen aldrig klara! Idag är oljepriset dubbelt så högt, och på något vis hankar sig världen fram. Mycket talar visserligen för att rådande oljepris är högre än vad världsekonomin långsiktigt klarar (bl a därför att det förvärrar skuldbördan hos redan överskuldsatta oljeimporterande länder, bland dem ett stort antal europeiska nationer). Men möjligheten att anpassa sig till högre energipriser inom rådande ekonomiska system är nog något större än vad många av oss trott.
Dock står en sak klar: Det går inte att hålla i gång ekonomin genom kreditkranen hur länge som helst. För en tid kan luftiga krediter ge konstgjord andning åt ekonomin. Ärligt talat trodde jag själv att den tiden skulle vara betydligt kortare än vad som visat sig. I fem års tid har man nu lyckats upprätthålla någon slags bräcklig status quo med hjälp av obligationsköp, kvantitiva lättnader och en hel terminologi av bisarra finansiella förkortningar.
Men i vår nya världsordning där långsiktig global tillväxt inte längre är möjlig är resultaten av denna politik på sikt givna: ett förvärrat skuldberg och en ökad destabilisering av samhället. Fallhöjden stiger kort och gott.
Frågan på mina läppar: När kommer nästa krisvåg? Gissar att krisrubrikerna börjar växa sig stora igen ganska snart efter det tyska valet. Vad tror ni?