När ammunitionen tar slut ... vad blir nästa steg? (Trendspaning & Påskmysläsning)

Så var det dags för en ny rond i eurokrisen. Med en regelbundenhet av var sjätte-sjunde månad uppstår en ny fas av ”europtioner” och toppolitisk panik. Strax följer nästa runda av ”räddningsinsatser” där de elektroniska sedelpressarna tillfälligt dämpar oron, ytterligare berikar bankerna, och får etablissemanget samfällt att proklamera att man nu ser ljuset i tunneln!

Den här sortens charad håller inte länge till. Om inte förr har Cyperndebaclet under den senaste tiden varit ett kvitto på detta. Elitens maktlöshet när ammunitionen tagit slut och hela fundementet rämnar under inre spänningar.

Ämnet för detta inlägg är nästa steg. Det som följer när kejsarens nakenhet till och med står uppenbar för kejsaren själv (i det här fallet det politisk-ekonomisk-mediala etablissemanget).

Med ett försiktigt understatement: Insatserna i det europeiska dramat är enorma och oroliga tider är att vänta.

Här är några av spelkorten i leken:

(1) Ett industrisamhälle som gått i väggen och som från och med nu kommer att krympa. Låt vara att den nedåtgående spiralen tillfälligtvis kan avlösas av någon temporär ”återhämtning” och att enstaka länder/regioner möjligen kan fortsätta att växa – men då på andras bekostnad. Tillväxtepoken är över och framtiden i det stora hela kännetecknad av nedväxt – inte tillväxt.

(2) En desillusionerad medelklass på väg att bli en före detta medelklass. En miljonhövdad skara av snart eller redan nyfattiga. Högutbildade och välorienterade människor men som i huvudsak ännu befinner sig i en förvirringsfas. Denna grupp är explosiv. Man har vant sig vid livets goda och för länge sedan lagt klasskampen bakom sig för att istället ägna livet åt homestyling, instagram och vinsamlande.

I takt med att denna förlorande medelklass skapar sig en ny politisk kartbild och kraftsamlar de egna leden kommer den politiska atmosfären att bli riktigt farlig. Början på denna utveckling anas redan i de länder där medelklassen nu i allt större antal söker sig ut på gatorna.

(3) Ett etablissemang som inte förstått någonting. Som tror att tillväxten kan återvända och ekonomin i sinom tid återgå till business as usual. Som tror att man kan häva en skuldkris genom att strypa patienten (i det här fallet skuldsatta länder och deras medborgare). Och som helt har förlorat medborgarnas förtroende.

(4) Storbanker och 1%-are. En grupp som i VIP-fil glider ovanpå den stora skaran förlorare. En grupp som fortsätter att leva oberörda av skuldkriser och nyfattigdom. En grupp med en självbild av att vara särskilt oumbärlig i samhället och som med detta motiv berikar sig själva till nya höjder, allt medan den breda allmänheten snabbt får det sämre.

(5) Morgonluftsvädrande högerextremister och populister. Den klassiska grogrunden för deras succé finns redan så för deras del är frågan egentligen bara vilka svaga minoritetsgrupper som ska utses till syndabockar. Just nu lutar det mer mot romer, nordafrikaner och muslimer – oavsett härkomst – än mot judarna.

(6) Miljontals arbetslösa ungdomar som förlorat hoppet om framtiden. Ungdomsarbetslösheten i vissa europeiska länder är bortom begriplighet. Snudd på lika ofattbart är hur snabbt denna situation uppstått. Det som hittills varit kungsvägen in i yrkeskarriären, en högre utbildning, har blivit en väg ut i massarbetslöshet. Istället för att skapa sig ett eget liv tvingas unga högutbildade kvar i föräldrahemmet och i negativt ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Få saker befäster lika brutalt ett utanförskap som långvarig arbetslöshet. Man talar redan om en förlorad generation.

James Petras skriver om dagens unga greker:

”Many, by their late 20’s, have never had a job, never moved out of their parents or grandparents home and cannot envision a future marriage or family.”

Den kritiska frågan är denna: Hur länge kommer medelklassen att acceptera kraftigt försämrade levnadsvillkor samtidigt som storbankerna ska räddas till varje pris och dess ägare gödas med samhällets gemensamma resurser?

Låt oss tillfälligt vidga perspektivet:

Korruption och kleptokrati i samhällstoppen har i alla tider väckt antipati. Jag käner ingen som försvarar de perversa bonussystem som topparna inom banker / storföretag / statliga bolag skapat åt sig själva. Där den som misslyckas och kanske förstört inte bara för sitt eget företag utan för samhället i stort belönas med groteska summor.

Så varför drar vi inte ut på gator och torg för att kräva rättvisa och upprensning?

Därför att även vår egen materiella standard har varit så pass lyxkantad. Åtminstone i historisk jämförelse. Den materiella välståndsrevolutionen under efterkrigstiden har lagt grund till en politisk kultur präglad av konsensus och liknöjdhet. Så länge vi själva lever någorlunda materiellt drägligt sträcker sig vår indignation oftast inte längre än till några svavelosande repliker hemma i TV-soffan eller dito med jobbkollegorna.

Men hur blir det när vårt välstånd rycks undan?

Europa är nu i en inledande fas av MEDELKLASSENS AVVECKLING, en utveckling som ännu inte nått Sverige.

Detta väcker en kritisk fråga: Människor har varit fattiga förr utan att revoltera mot samhällseliten – så varför skulle det ske nu? Därför att dagens medelklass på två viktiga punkter skiljer sig från gårdagens fattigproletariat.

Den första handlar om förväntningar. Dagens medelklass har helt enkelt vant sig vid ett gott liv. Ja, mer än så: man kräver det. Från 1940-talet och framåt har det setts som sakernas självklara tillstånd att den uppväxande generationen kommer att få det bättre än sina föräldrar. Så har det varit fram till nu och hela samhället är präglat av denna tanke.

Jag vet inte vilka förväntningar den gamle odalbonden hade på sin tillvaro men de handlade knappast om golfresor, spa-weekends eller jacuzzi i utedasset. Utan snarare om att hålla svälten borta och att trygga generationsskiftet på gården. Så länge man slapp svälta fick det vara bra med revolutioner!

Den andra skillnaden handlar om kunskap och omvärldsorientering. I det gamla samhället var kunskaperna om allt som inte rörde livet på gården magra. Läs- och skrivkunnigheten var mager. Kunskapen om omvärlden likaså och denna var dessutom manipulerad av kungamakt och kyrka. Någon demokrati existerade inte.

Idag däremot är vi omvärldsorienterade och har tack vare utbildning och demokrati uppmuntrats till kritiskt tänkande och ifrågasättande.

Det är ingen tvekan om att många ur dagens medelklass låtit sig duperas av politikens dimridåer om ”återhämtning” och att det som är bra för storbankerna är bra för samhället i stort. Men förr eller senare faller dimridåerna. När detta sker och tillräckligt många förlorat sin ställning som medelklass, ja, då står vi inför ett explosivt läge.

De sydeuropeiska länderna, mest uppenbart Grekland, har redan nått denna fas.

Ingen vet hur spelkorten kommer att spelas ut framöver, men här några lågoddsare:

– Medelklassen (eller f.d. medelklassen) accepterar inte längre politiken att rädda bankerna till varje pris och revolterar. Detta leder till att storbanker går omkull och att miljontals människors besparingar går upp i rök. Pensionssystemen havererar och förvärrar fattigdomen. När medelklasen revolterar mot en brutal nedskärningspolitik följer även statskonkurser och massiva skuldavskrivningar. Ju förr dess bättre i de länder där skuldsättningen hur som helst har nått ohanterliga nivåer.

Statskonkurser urholkar marknadens förtroende för de drabbade länderna och ger ytterligare kraft åt en redan inledd trend mot AVGLOBALISERING och ekonomisk isolationism. När konkursande länder inte längre har hårdvaluta för att finansiera varuimport ... ja, då får man efter bästa förmåga producera sina förnödenheter själva. Ungefär som förr således.

(Konkursande stater med god tillgång på efterfrågade naturresurser kommer även fortsättningsvis att vara intressanta handelspartners. Troligt är dock att handeln allt mer sker genom bilaterala arrangemang snarare än på en öppen global marknad.)

– Den politiska kartan ritas om. Etablerade partier som efter flera år av ihållande kris fortfarande står svarslösa inför krisen träder tillbaka till förmån för inbrytare. Att extrempartier à la grekiska Gyllene gryning står inför högkonjunktur kan ju redan konstateras. Men förhoppningsvis uppstår även partier med probleminsikt och med en konstruktiv agenda för samhället bortom tillväxten.

– Ekonomiska strukturer bryter samman. Med tillväxtens slut blir det allt svårare att upprätthålla världshandelsordningen, världsvalutor som euron och dollarn (som inte är uppbackade av någonting annat än vårt vacklande förtroende för dem), samt storföretagens makt över vår tillvaro. Lokala och regionala ekonomiska arrangemang kommer i hög grad att ersätta dagens globala. Vi ser det redan i länder som Grekland och Spanien.

Vi kommer att få se mer av lokal produktion, lokala sparformer, lokala valutor och mer av informell ekonomi/bytesekonomi i takt med växande arbetslöshet, sjunkande inkomster och sjunkande förtroende för rådande monetära system.

– Politiska strukturer bryter samman. Politiska megaprojekt som EU-samarbetet blir allt svårare att upprätthålla i takt med en fördjupad kris och växande spänningar inom och mellan länder. EU kommer inte att kollapsa i morgon men på längre sikt har jag svårt att se hur unionen skulle kunna överleva. Alternativet till kollaps är att unionen radikalt krymper sina ambitioner och kanske i högre grad satsar på regional samverkan mellan kulturellt / ekonomiskt likartade länder (à la EFTA-samarbetet under sina gyllene dagar eller EG/EEC före 1973).

Till detta kan läggas andra tänkbara och hotande scenarier:

– En obehaglig men knappast osannolik möjlighet är att växande spänningar inom länder ger grogrund för inbördeskrig. Vi är inte där ännu men när man hör de nationalistiska stämningarna i Ungern, Grekland och Spanien så känns det som historiens återkomst. I det större internationella perspektivet ser vi också hur såväl världsmakter som andra länder nu försöker säkra kontrollen över den sista oljan (och naturgasen) med hotfull retorik och vapenskrammel. Det luktar 1913 lång väg. Även då var det ingen som såg kriget komma.

Ända tills det kom.

– Den geografiska kartan ritas om: På 1980-talet såg nog de flesta av oss Europas länder och gränser som definitiva. Ommöblering av gränser hörde till historien och var definitivt inget för det moderna samhället med dess välfärdsstat. Sedan kom 1989, Sovjets kollaps och Balkankrigen. Plötsligt stod vi med en helt ny karta, nya gränser och en hel drös nya länder.

Samma stämningar som började bubbla i östra Europa i slutet av 1980-talet märks nu i Spanien, Belgien och Skottland bland andra. Även de italienska separatiströrelserna har med Italiens moras fått ökad vind i seglen.

Det är ingen vågad gissning att den europeiska kartan om tio år kommer att innehålla ytterligare ett antal länder. Frågan är i vilken grad detta uppnås fredligt eller med våld? Här är osäkerheten betydligt större. Som vi har sett många gånger förr kan våldslösningar underblåsas av politiker som en strategi att stärka deras egna aktier. Med en stigande arbetslöshet och en ekonomi i fritt fall får de lättare att övertyga massorna.

Vi kan nog även räkna med att konflikter mer än hittills kommer att spridas mellan europeiska länder. Men nedskärningar och försämrade levnadsvillkor för människor ger samtidigt grogrund för en revitaliserad fackföreningsrörelse med gränsöverskridande samverkan för sociala rättigheter i nedskärningarnas Europa. Frågan är vad den etablerade fackföreningsrörelsen har att komma med?

Historiens återkomst är här. En länge insomnad klasskamp på väg tillbaka när några generationer som kunde unna sig MUF-medlemskap, golf och nyliberala värderingar snart stiftar bekantskap med materiella förhållanden som hämtade ur det gamla fattigsamhället.

Välkommen till framtiden.

ps – Vill påminna om att det finns en utväg och den heter omställning. Men det är en utväg som kräver modet av oss att våga utmana våra förväntningar på tillvaron. Gör vi det kan framtiden rent av bli ... hoppfull. Intressant? Läs mer på Omställning Sveriges sida.

Politiker bortom räddning

Nu i veckan har jag deltagit i Alingsås framtidsvecka. För den som inte vet är Framtidsveckan en manifestation för att lyfta omställningsutmaningen och som nu arrangeras i allt fler kommuner och län runt om i landet.

Alingsås har med sin Framtidsvecka åstadkommit något utöver det vanliga och bedriften blir inte mindre av att det är första gången man genomför en Framtidsvecka. Arrangörerna har fått till en otroligt spännande blandning av seminarier, DIY-aktiviteter och mycket annat mellan himmel och jord.

Kl 08.30 i onsdags morse kunde jag exempelvis beskåda hur klass 9C vid Gustav Adolfsskolan fick knuffa en bil fem varv runt skolparkeringen. Undrade först var deras lärare befann sig, innan jag insåg att han softade bakom ratten. Poängen med övningen? Att visa på vårt beroende av fossil energi. Efter sin fysiska urladdning fick klassen i uppdrag att räkna ut hur mycket bilens drivmedel skulle kosta om det ersattes av mänskligt arbete. Svaret lär vara ca 2000 kr litern. Och då lär väl hastigheten ändå inte bli mer än 2-3 km/timmen.

Behöver jag tillägga att eleverna var grymt spaka när de var i mål.

Föreläste även i Mälardalen i veckan (Bålsta) och mötte också här en mycket engagerad publik. Vilket påminde mig om något som blivit allt mer uppenbart på senare tid.

Hur långt ifrån verkligheten våra styrande politiker lever.

För att uttrycka det enkelt: Ju mer miljö- och klimatkrisen tillspetsas desto ljummare intresse visar våra ledare för miljöutmaningarna. Håglösheten i regeringens så kallade klimatpolitik är total. Det finns överhuvudtaget inget driv. Ingen vilja att göra någonting. Samma sak internationellt.

Jag träffade i veckan en gammal vän med god insyn i regeringskorridorerna. Hon menade att retoriken kring miljöutmaningarna internt på departementen/regeringskansliet har strävat sig tillbaka till 1970-talets. En tidpunkt när det inte ens fanns ett miljödepartement och när skogsindustrins företrädare frejdigt visade på hormoslyrets ”ofarlighet” genom att dricka det i direktsändning på TV. En radikal positionsförflyttning bakåt. Klimathot, biologiska mångfaldshot och andra miljöutmaningar möts med plattityder och ett synsätt att miljöutmaningarna i alla lägen måste offras för ”ekonomin” Något intresse av att ta ett aktivt politiskt ledarskap går inte ens att skymta på radarskärmen.

Den som undrar över politikens verkliga prioriteringar behöver inte gå längre än till den rådande gruvboomen, där regeringen genom SGU aktivt uppmuntrar utländska gruvbolag att för all framtid förstöra hela ekosystem i vårt land som ett led i att åstadkomma ”tillväxt”. Miljön får något annat land ta hand om.

Det har alltså gått från att vara illa under Göran Persson och Alliansens tidiga år till att bli ännu värre. Och någon verklig opposition till den förda politiken är svår att skönja i rikspolitiken.

Politikernas kapitulation är inte bara cynisk utan även paradoxal. För detta sker samtidigt som den breda allmänheten mer än någonsin önskar miljöpolitiska krafttag.

Kursändring.

Är våra styrande politiker ens medvetna om detta? Ser de den önskan om ett annat samhälle som finns bland människor i Alingsås, Bålsta och överhuvudtaget i vårt land?

Verkligheten är att våra politiker aldrig någonsin haft ett så starkt mandat underifrån att driva en kraftfull miljö- och klimatpolitik.

Så varför man gör man inget?

Den nationella politiken blir allt mer irrelevant när det gäller de stora framtidsutmaningarna. Ett land där detta visar sig ännu tydligare är så klart USA. Här går på federal nivå snart inte längre att föra någon slags politik överhuvudtaget. Alla frågor blockeras av låsningar, prestige, eftergifter för storkapitalet och s.k. ”riskminimering” gentemot olika väljargrupper som man inte vill stöta sig med genom att faktiskt stå upp för något.

Det luktar Roms sista dagar lång väg. Då imperiets kollaps påskyndades av den handlingsförlamade senatens ointresse av att ägna sig åt någonting annat än ändlöst käbbel om ingenting.

xxx

På måndag tänker jag återkomma med ett längre inlägg om vad som blir nästa steg ... när ammunitionen att möta den europeiska skuldkrisen är slut.

Essä om tillväxtepokens slut

Dagens tips! Har skrivit en essä om tillväxtepokens slut i dagens VK:

http://www.vk.se/809149/ett-industrisamhalle-som-gatt-in-i-resursvaggen

Västerlandets humörsvängning

 Missade du dokumentären Utopia i USA på SVT igår? Se den. Den visar vad som nu sker under radarskärmen i USA. Hur inte bara medelklassen utan hela det amerikanska samhället håller på att kollapsa. Verkligheten bortom de politiska och mediala dimridåerna om ”återhämtning” och om hur USA snabbt håller på att bli ”energioberoende” (här borde inte minst Dagens Nyheter skämmas, som på senare tid kört flera totalt okritiska artiklar på detta tema och med påståenden som är både grundlösa och uppåt väggarna felaktiga).

Men det fina med denna dokumentär var även hur den visade på omställningens hoppfulla möjlighet, med exempel från bl.a. Idaho.

När man höjer blicken och sträcker ut tidsperspektivet är humörförändringen i USA och övriga västvärlden under senare år i sanning häpnadsväckande.

Minns du andan i Väst för sådär 15 år sedan? Jag gör det.

Många minns nog ännu hur ”historiens slut” proklamerades på Berlinmurens ruiner. Nu hade den västerländska marknadsekonomiska kapitalismen en gång för alla segrat och historiens sista blad var skrivet! För vad skulle kunna utmana den förföriska men även militära kraften i den västerländska USA-dominerade tillväxtkapitalismen?

Inget.

Sådan var jargongen.

De mest intressanta samhällsförändringarna är sällan de som sker plötsligt och dramatiskt utan de som kommer över oss smygande. Ändå är det de spektakulära händelserna som helt upptar samhällsapparatens (politiker, media, kultursektor) engagemang. Där 11 september 2001 har fått hundrafalt gånger mer mediautrymme än händelser som i det längre perspektivet är långt mer omvälvande men inte lika mediadramaturgiskt spektakulära.

Hela vår förståelsehorisont grumlas av fixeringen vid spektakulära händelser, men även av pseudodebatter. Se bara på den svenska kulturdebatten!  Två av de största debatterna under förra året handlade om en tårta med kulturministern som huvudperson. Samt om hur DN-krönikören Bengt Ohlsson kommit ut som ”höger”, vilket skapade ramaskri i storstadspressen under flera månader. Hur viktiga var dessa debatter egentligen? Jag menar, i relation till annat som händer runt om oss.

Låt oss med denna fråga hängande i luften återvända till 90-talet och ”historiens slut”. En sida av denna berättelse som få tycks minnas gäller den överväldigande tron hos framförallt det sena 90-talets etablissemang att ekonomiska kriser NU VAR HISTORIA. Jag minns med viss munterhet hur ekonomer och världsledare vid den tiden predikade att marknadsekonomin nått en mognadsfas där man lärt sig att parera kriser. Depressioner liknande 30-talskrisen skulle aldrig någonsin igen kunna inträffa. Den ekonomiska politiken handlade från och med nu enbart om finkalibrering för att få största möjliga utväxling på tillväxten.

Kort sagt: historien var slut.

Asienkrisen hösten 1997 kastade måhända lite grus i maskineriet men förklarades allmänt med att de asiatiska ekonomierna var efterblivna och överreglerade.

Dotcom-bubblan och 11 september 2001 innebar ytterligare ett par nävar grus. Men på det hela taget gällde berättelsen om historiens slut fram till den världsekonomiska krisens utbrott 2008.

En annan sida av ”historiens slut” handlade alltså om USA:s ställning som det EVIGA VÄRLDSIMPERIET. För i den starkt historielösa samtidsdebatten sågs USA som det slutliga och definitiva världsimperiet. Tanken att imperier kan falla samman tycktes inte föresväva särskilt många vid den tiden.

Att Sovjetimperiet hade kollapsat stod ju visserligen uppenbart och solklart för alla men det var ju ett specialfall.

Jag minns att jag någon gång runt 1998 ställde frågan till en grupp C-studenter i statsvetenskap: ”Kommer USA någonsin i framtiden att förlora sin ställning som den ledande världsmakten?”

Ingen i denna församling kunde ens i sina vildaste fantasier föreställa sig detta. Fullständigt otänkbart!

Hur skulle det se ut i dag? Så till den grad har Västs självförtroende sjunkit att det nu allmänt ses som en tidsfråga innan USA kör i diket för gott. En uppfattning som skulle betraktats som vansinnig för 15 år sedan har blivit mainstream.

Idéer är vansinniga fram till dess att de blir normala.

Dokumentären Utopia i USA fångar i blixtbelysning den dramatiska förändring som skett I USA sedan sent 90-tal. Ett land som nu står på randen inför en total kollaps. På 90-talet skulle samma budskap möjligen kunna gestaltats som Hollywoodfiktion. I dag är det verklighet.

FÖR ÖVRIGT ... har jag på senare tid noterat att bryggeribranschen snabbt men ändå i smyg håller på att avvecka 33-centiliters pantglas. Läskedrycker på 33-centiliters pantflaskor tycks under den senaste månaden ha försvunnit från butikerna för att istället ersättas med jämnstora och dubbelt så dyra plastflaskor. Mineralvatten och lättöl finns ännu på 33-glas. Själv är jag mycket skeptisk till denna ”utveckling”. Inte bara för att glas är en bättre förvaringsform för själva drycken än plast. Utan även för att det är en mer resilient och ekologiskt hållbar lösning. Branschen brukar framhålla att plastflaskor väger mindre vilket så klart är en fördel vid långväga transport. Men varför måste den vara långväga? Så sent som på 70-talet fanns det gott om lokala bryggerier med egen insamling av returglas. I omställningens tid är det dit vi behöver sträva igen. Avvecklingen av 33-centilitersglasen är ett steg i fel riktning.

Kollapsens tempoväxlingar

Systemkrisens riktning är solklar. Tillväxtepoken har nått sin ände och vi står inför någon form av systemkollaps. Sedan tillväxtekonomin och konsumtionssamhället har slagit i resursväggen – med en utplanande oljeproduktion och ”peak everything” – så finns inte längre utsikter till varaktig global tillväxt. Med en dåres envishet brukar jag påpeka att världsekonomin aldrig varit större än vad den var 2007 och sannolikt aldrig någonsin kommer att bli det (i ett kommande blogginlägg ska vi titta närmare på detta).

Framtiden – redan den nära – stavas alltså nerväxt. Vilket även kan uttryckas som dödsstöten för vårt rådande ekonomiska system.

Ser vi däremot till utvecklingen från dag till dag blir bilden mer förvirrande.

Något som länge förundrat mig är de tempoväxlingar vi möter i krisens progression. Om hur perioder av stegrande finansiell och social oro ersätts av perioder med relativt lugn. Och om hur dessa ofta ganska tvära kast leder till lika tvära humörsvängningar i hela diskussionen om resurskris och världsekonomins utsikter.

Märkligt nog har jag ännu inte stött på någon verklig diskussion kring detta såväl psylogiskt som politiskt intressanta ämne.

Dramat kring tillväxtens slut har under de senaste 7-8 åren sett många crescendon – perioder av dramatik och tjutande sirener. Som däremellan ersatts av lugnare skeenden där de flesta politiker och ekonomer generat undrar vad det var man oroade sig så mycket över alldeles nyss – ”Allt är ju på väg att återgå till det normala!”

Fascinerande är förresten alla dessa ekonomireportrar som aldrig någonsin har lyckats förutse lånebubblor, finanskriser och resursväggar, men som alltid lika högmodigt levererar tvärsäkra krisanalyser vid de tillfällen när systemkrisen går upp i högvarv. För att så snart nästa ”bailout” har snotts ihop av politiker och centralbanker förklara krisen över och att en stabil tillväxt strax står inför dörren.

Fastän jag vet att de har grundläggande fel i sin tro att den världskonomiska krisen är av tillfällig natur (och inte ett symptom på tillväxtepokens slut) är det svårt att inte påverkas av dessa mentala tempoväxlingar. Min egen krisberedskap sjunker kort sagt en aning när krismedvetenheten i samhället går ner på sparlåga – och omvänt.

(Kanske är det även så enkelt att man rent mänskligt inte fixar att befinna sig i konstant krisberedskap år efter år? Och därför emellanåt måste ge sig själv en stunds mental ”bailout” ... )

Ett axplock:

I september 2005 gick min egen peak oil-beredskap upp på larmnivå. Orkanen Katrina hade lämnat ödelagda oljeplattformar efter sig i Mexikanska gulfen och oljepriset steg rätt upp i himlen (70 dollar fatet, vilket i dag skulle ses som skrattretande billigt). Strax återgick allt till det normala, även om den absoluta toppen för vanlig råoljeutvinning faktiskt nåddes just 2005.

Hösten 2007 – hösten 2008 var det åter högsta krisberedskap. Rusande råvarupriser, hungerkravaller världen över, det hittills högsta oljepriset (vilket nåddes i juli 2008), och som grädde på moset finanskrisens utbrott under hösten 2008.

Vintern och tidiga våren 2011: Arabiska våren och Fukushima klev fram som två nya tunga aktörer i dramat kring tillväxtens slut. Än en gång högsta krisberedskap i samhället.

Hösten 2011: Efter en sensommar kännetecknad av att krisen i stort sett avblåsts och av att hela peak oil-debatten gått ner på sparlåga bröt krisen åter igen fram med full styrka. Denna gång med eurokrisen som främsta fixpunkt.

2012 blev ett lugnare år för västvärldens del än vad nog många av oss gissat. Genom att låta de digitala sedelpressarna fortsätta att gå på högvarv har man kosmetiskt lyckats upprätthålla någon slags normalitet bland de flesta av världens rika industriländer.

Denna relativa ”normalitet” råder ännu i början av 2013 (dvs, så länge vi talar om de rika industriländerna ...).

Med ”normalitet” menar jag alltså en period av lugn mellan krisens riktiga stormbyar och där många ur etablissemanget hävdar att vi äntligen ser ljuset i tunneln. Samtidigt måste vi påminna oss om att gränserna för vad som är ”normalt” förskjuts. För åtta år sedan ansågs ett oljepris på 50 dollar fatet som extremt, i dag lever vi med oljepriser på 110 dollar fatet. För tre år sedan var det bara fritänkande människor utan en karriär att försvara som diskuterade möjligheten av ett eurosammanbrott. I dag ses detta som en högst sannolik möjlighet även i maktens främsta korridorer. Snart har nog även Sydeuropas kris ”normaliserats” som sakernas självklara tillstånd.

Det enda vi med säkerhet kan säga är att det bara är en tidsfråga innan nästa kris-crescendo bryter ut. Och att ingen mainstream-ekonom så långt ögat når har förutsett detta.

FÖR ÖVRIGT  

Något som länge förundrat mig är hur lite mothugg budskapet om tillväxtepokens slut och omställningens nödvändighet möter då jag träffar människor i olika sammanhang. Även de politiker som på alla cylindrar jobbar för en utveckling som är stick i stäv med omställningens brukar i det stora hela köpa mitt budskap. Vilket kan tyckas märkligt, men så är det.

Dock finns det undantag, människor som av olika skäl inte är mottagliga för omställningsbudskapet och som reagerar med aggression. Under den senaste veckan har en dyngspridare till recensent i min egen lokaltidning (i recension och replikväxling) försökt ta heder och ära av mig genom lögner om vad som står i min bok Omställningens tid och beskyllningar om att den är fylld av ”stolligheter”, därtill skriven av en klåpare. Sådant känns en aning sårande för en som inte är van vid den samtalsnivån och det blir ju inte roligare av att målgruppen är tidningsläsare på min egen hemort.

Jag tröstar mig med att andra recensenter har fattat galoppen och vill tro att påhoppet får de flesta tidningsläsare att snarare ställa frågor om recensenten än om den som recenseras.

ps - För övrigt önskar jag mina läsare välkomna tillbaka efter ett långt juluppehåll!

Konsumtion med förhinder

Vad är julens budskap om givmildhet, fred och medkänsla om inte ett omställningsbudskap? För så är det ju: Omställningstanken bygger i mångt och mycket på samma goda kvaliteter som Karl Bertil Jonssons värld. Om gemenskap, solidaritet och om det som djupast skänker mening.

Tänk tanken, alla barn: i omställningens värld skulle det kunna vara jul året runt!

Jag behöver knappast påminna om att julen även är hemvist för helt andra impulser. Shoppinghetsen under dessa veckor gör nog alla utom de mest förhärdade shoppaholicer illa till mods. Men vi sugs med.

Världen är fylld av gråskalor. Även en konsumtionskritiker kan ha materiella laster. I mitt eget hem trängs hyllmeter av böcker och musik (ja, i diverse fysiska format!). Och begäret låter sig inte så enkelt släckas. I min värld kommer det alltid att återstå någon udda remastrad proggplatta från 1971 att införskaffa.

En eller annan materiell last kanske vi måste få tillåta oss. Problemet är så klart när konsumismen skymmer sikten för allt som verkligen betyder något.

Vissa stunder drabbas vi av klarsyn. Som när sådant sker som får tillvaron att ställas på huvudet – och ger nyttig påminnelse om futiliteten i att söka kickar genom nya slutsteg till stereon eller exklusiva tokrenoveringar av köket. Ändå är det som att dessa uppvaknanden sällan leder till en verklig och varaktig förändring ....

Men nu händer äntligen något. För visst känner väl även du förändringen i luften? En konsumtionskritik som höjer sig från mörkgrön obskyritet och med länge undertryckt vrede tränger fram i samhället. Vanliga människor som inte längre vill vara en del av konsumtionscirkusen. Som känner att nu får det vara nog. Och inte längre finner sig i konsumtionssamhällets ödeläggelse av deras barns framtid.

Visst, det är ännu en ack så svag kraft jämfört med kommersialismens. Men den växer och med den hoppet om en annan framtid. För tio år sedan gick det knappt att registrera någon konsumtionskritisk rörelse i samhället. Idag är den en etablerad kraft som dagligen gör sig påmind i mediabruset.

När tillväxtepoken nu har nått sin ände kommer verkligheten under alla förhållanden att påtvinga en minskad materiell konsumtion. Så varför inte vända på det oundvikliga till en möjlighet! Se det som en enastående chans att förverkliga ett samhälle mer rikt på mening än konsumtionssamhällets. I stället för att med näbbar och klor försöka slå vakt om en ohållbar och snart även omöjlig livsstil.

Från svensk horisont borde vi rikta intensivt intresse mot länder som Grekland och Spanien. I dramat kring tillväxtens slut ligger dessa länder före oss. För hys inga tvivel. Även Sverige står inför en ekonomisk störtdykning när vårt skuldberg slutligen rämnar. Väljer vi då att söka svar genom gatukravaller och högerextremism – eller genom att skapa nya berättelser om det goda samhället bortom tillväxt och konsumism?

Somliga konsumtionskritiker tar det beundransvärda steget att fullt ut bli konsumtionsvägrare. Min respekt. Alla är vi däremot inte mogna för en så drastisk förändring och tar i stället små steg i taget. Som tillägg till att minska vår egen konsumtionsnivå vill jag påminna om en annan möjlighet: Att styra om våra konsumtionslaster. Varför inte styra om ditt konsumtionssug och i stället söka materiella kickar i sådant som är av värde i omställningen av ditt eget liv. Några tips:

– Investera i en läcker dansk packcykel i stället för en ny bil.

– Militärt överskott. Här hittar du de bästa och mest slitstarka utekläderna. Skaffa slitstarka oanvända M59-byxor för 250 kr i stället för något tio gånger så dyrt chiqt och värdelöst skalplagg fyllt av miljögifter. Viktigt i sammanhanget är även att överskottspersedlar inte ökar ditt ekologiska fotavtryck. Allt överskottsmaterial som inte säljs destrueras (faktiskt med stöd av konkurrenslagstiftningen, eftersom Försvaret inte vill konkurrera med klädhandeln – så mycket för resurshushållning i vår marknadsekonomi ... ).

– Tradera. En guldgruva om du söker bruksföremål som verktyg tillverkade under den tidigare fas av industrialismen när kvalitet fortfarande betydde något. Här kan du hitta fina gamla borrsvängar, stämjärn eller Stanleyhyvlar till fyndpriser (åtminstone om du anstränger dig lite). Samma sak gäller så klart för loppisbodar men då får du flänga runt mer. Gamla verktyg av en kvalitet som inte längre existerar betraktas ännu som skräp i vida kretsar. (Så hittade jag exempelvis själv nyligen en högklassig, snudd på outslitlig Miller Falls-handborr från 1890 för en femma i en loppislåda).

Slutligen mina julklappstips:

– Julemys. Den oöverträffade klappen till dig själv och dina nära. En skummande Jämtlands-julöl, nedsläckt, stearinljus, gröna kulor, Bach, veggojulbord (med höjdpunkter som finsk rotsakslåda, grönkålspaj och feta-rödkålssallad späckad mer kapris), en snarkande berner sennen vid fötterna, en höjdarbok. Tillvaron är komplett.

– Bidrag till dem som gör gott: varför inte Djurens Rätt eller Vi-skogen?

– Presentkort på Systembolaget (överlåter åt ditt eget omdöme att avgöra vem som är en lämplig mottagare).

– Och så får jag väl än en gång påminna om att min förläggare kör julpriser på hela utgivningen, inklusive Omställningens tid.

God jul!

Omställningens chockdoktrin

Omställning kommer vi att få i någon form. Om vi med omställning menar anpassning till en värld med krympande resurser. Valet står enkelt uttryckt mellan att ställa om på fredlig väg eller via konflikt om ändliga naturtillgångar.

Ställda inför frågan vill jag tro att de flesta av oss föredrar den fredliga vägen även när – som nu – det mesta leder mot ökad konflikt.

Världsledarnas primitivistiska agenda följer samma mentala manual som medeltidsfurstens. Den starkes rätt före den svages och med våld när så krävs. Vi är på väg mot en era av resurskrig – The Race for What´s Left som Michael Klare träffande betecknar saken i titeln till sin senaste bok. En epok där krig och överhuvudtaget konflikt ses som den självklara vägen att upprätthålla en ohållbar och snart även omöjlig livsstil.

Där USA, Kina, Ryssland, EU och andra ”storspelare” (inklusive multinationella bolag, ledande affärsbanker m.fl.) nu positionerar sig i en röva och roffa-kamp om de återstående naturtillgångarna.

Ett civiliserat systemskifte finns överhuvudtaget inte på någon politisk agenda.

Glädjande nog framträder under radarskärmen ett annat landskap. Omställningstanken växer för var dag som går. Allt fler människor ser igenom tillväxtmyten och ett kapitalistiskt samhällssystem som i raketfart leder mot kollaps.

Tar saken i egna händer.

Insatser för att sluta kretslopp och minska lokalsamhällets sårbarhet när den världsekonomiska ordningen står inför sammanbrott. Fyller det ledarskap som våra valda ledare undflyr.

Jag är starkt optimistisk inför omställningens möjligheter och lika inspirerad av omställningens föregångare. Alla de platser som redan går före och visar på möjligheterna för alla andra. Hur omställningen kan ge oss ett bättre samhälle med ökad delaktighet och mer social gemenskap.

Det finns bara ett problem.

Det går inte tillräckligt fort.

Med tanke på det ekonomiska systemets allt hastigare sammanbrott kan omställningen inte ske nog snabbt. Jag ser inte hur detta ska ske. För även om ökningen av omställningsaktiviteter i samhället imponerar går det ur en annan synvinkel alldeles, alldeles för långsamt.

Förra helgen deltog jag vid ett seminarium vid Socialistiskt forum i Stockholm. På frågan vad som kan ge omställningen vind i seglen undslapp det mig att vi nog tyvärr behöver en omställningens ”chockdoktrin”.

Kris. Denna är nyckeln till all förändring. Det är först när vi verkligen sitter på pottkanten och inser att vi är på väg att glida ner i innehållet som vi är beredda till omprövning. Detta visar både historien och vår egen samtid. Andra världskrigets ”omställningspolitik” är ett klassiskt exempel. Åtgärder som aldrig skulle accepterats av folk under mer normala förhållanden godtogs nu genom den delade insikten om det prekära läget.

Snart sagt alla omställningens förebilder är platser som drabbats av KRIS. Där krisen ruskat om och skapat öppenhet för omorientering – att definiera alternativa framtider.

Tänk hur underbart om omställningen kunde ske här och nu och inte omvägen via en fördjupad kris. Men ska vi se krasst på saken och lära av historien så är det inte troligt att omställningen kan få verklig kraft i samhället förrän vi ruskats om betydligt mer än så här långt. En omställningens chockdoktrin.

För att lätt våldföra sig på en välkänd gammal valplansch:

Gärna omställning, men först en rejäl ”grekkris”!

FREDAGSTIPS:

Kan för övrigt tipsa om att min förläggare, Karneval förlag, har julrea på hela sin utgivning, inklusive Omställningens tid.