torsdag 19 oktober 2017

Digitaliseringen tar död på vår framtid


Låt oss få det sagt medsamma. Jag tillhör inte rikspolischef Eliassons supporterklubb. Respekt för hur han som punkartist en gång sökte vinna folkhemmets hjärtan, men ändå.
Dock pekar IT-affärerna hos Rikspolisen och Transportstyrelsen på ett långt större problem än deras ledningar.
Hur människan alltmer ställs i teknikens tjänst snarare än det omvända.
Visst väcks berättigade frågor om det rimliga i att outsourca datalagring, och om den tidigare Alliansregeringens ansvar för att det ens gjorts möjligt, trots allt var det Alliansen som öppnade Pandoras ask.
Frågan som däremot inte ställs är vad det säger om vårt samhälle att chefen för en statlig myndighet, oavsett sakområde, väntas ha örnkoll på olika IT-krypteringslösningar och regelverken kring dessa.
Vi lever i en verklighet alltmer dikterad av IT-industrin. Digitalisering har blivit svaret på nästan varje fråga, en miljardbransch lär oss att okritiskt bejaka all ny teknologi: Från branschens jättar i Silicon Valley hela vägen ned till deras fottrupper på våra arbetsplatser, med IT-avdelningar, eller medarbetare som i största allmänhet tagit till livsuppgift att agitera för mer av allt sådant som stavas nät och IT, sak samma om tekniken faktiskt förbättrar något eller ej.
Teknik är makt.
Samhällets inställning är att ALL ny teknologi – varje ny teknisk möjlighet – måste bejakas, innan någon ens bemödat sig ställa frågan till vad.
Framdukat till sedvanlig rappakalja om att här måste det hängas med i utvecklingen och liggas i framkant och vinnarfil och om vilken katastrof det vore att missa ett enda av alla dessa IT-tåg.
Vad för slags utveckling, i vems intresse, för vad? Dessa frågor lämnas i obesvarat tomrum.
Mest bekymrar IT-imperativets makt över skolvärlden.
I en tid när skärmar redan fyller barns och ungdomars vakna timmar satsar nu skolvärlden för fulla segel på ännu mer skärm. Så blir programmering snart obligatoriskt grundskoleämne ... och även här i länet tycks man ha fattat detta med vinnarfilen: Språkskolan i Umeå meddelar med klackar i taket att man inför robotar i undervisningen. Medan Skellefteå kommuntidning (3:2017) gör segervåg för konsulten Harry vad der Veens framtidsbild: att det mesta av skolundervisning överflyttas till skärm och youtube, att de lärare som inte okritiskt kröker rygg för tekniken måste bort.
Ett isande tankeklimat.
Är det verkligen mer av stillasittande skärmliv våra barn behöver?
På bara ett par decennier har svenska barns vistelse i naturen halverats, och det är inte svårt att se sambandet till vurmen för teknik och skärmar.
Utvecklingen är oroande på flera sätt. För barnen själva, förstås, deras hälsa nu och i framtiden. Men även utifrån möjligheten att hantera miljö- och klimatkriser.
Den som inte fått med sig känslan och förståelsen för naturen har också svårare att förstå vårt beroende av den. Naturen blir abstrakt ... dess dofter, landskap och skönhet bortträngda av skärmflödets ettor och nollor.
Att lärande kring naturen skulle få likvärdigt erkännande som kodknackande inom skolan är väl att drömma i det blå, men utan drömmar inte mycket till framtid.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar