måndag 8 maj 2017

Terror, terror, terror...


Hur svårt är det inte att resa invändningar mot samtidens så överväldigande terrorfrossa? Terrorns iscensatta tragedier är så oerhörda och rättfärdigheten i att bekämpa terrorismen så uppenbar. Ändå måste det sägas.
Vi är på väg att kvävas av Terror. Det är terrorhot morgon, middag, kväll. En typisk nyhetssändning kan ha terrorismen inte bara som huvudnyhet utan även som andra och tredje. I ett offentligt rum där terrorlarmen tar denna plats minskar i samma grad utrymmet för allt annat. Steg för steg har vi fångats i ett slags anti-intellektuellt mentalt undantagstillstånd, rättfärdigat i terrorhotets namn.
Såsom terrorn behöver media tycks även det omvända gälla.
I samband med attentatet i London nyligen satt jag på ett hotellrum med endast tillgång till CNN. Dådet som krävde fem liv var Breaking News i två dygn och allt annat i världen fick med medial självklarhet stå åt sidan. Rapporteringen fördes i ett tonläge som om Hitler återuppstått och än en gång marscherat in i Polen. CNN:s Christiane Amanpour meddelade att detta var det ultimata terrordådet, ”the big one” som ”alla” väntat på. Ordvalen stämde till eftertanke ty upphetsningen var sportreporterns, exalterat som vid upploppet på en VM-final i 800 meter, och hela den smaskiga Breaking News-dramaturgin förstärkte intrycket av terror som Underhållning.
Även om terrorhandlingarna är förövarnas är det svårt att undfly tanken att ledande media ger terrorn råg i ryggen. Genom att ge den orimligt mycket av vår uppmärksamhet, genom att bidra till ett tankeklimat där terrons idéer ges starkare livsrum ... och där terrorns utövare oupphörligen påminns om vilken makt de har över våra sinnen.
Ett alltmer uppskruvat terrorlarmande löper förstås risken att bli självuppfyllande. Det bidrar till att förskjuta gränserna för vad som kan tänkas och i förlängningen utföras. På senare tid har internationell media som Time Magazine frontat med upplysande reportage om hur terrorgrupper som IS kan komma över anrikat uran och med hobbykemistens kunskap tillverka s.k. ”smutsiga bomber”. Om IS inte visste det tidigare vet de det nu.
Mediavärderingen är solklar. Sådant som klimathot och svältkatastrofer på Afrikas horn är lättviktigheter med väjningsplikt för all slags terrorbevakning, även den mest långsökt spekulativa. Ändå är det just sådana sammanhang som vi behöver för att förstå terrorismens grogrunder ... för att undanröja dess orsaker.
Själv påminns jag om EU-toppmötet i Göteborg 2001. Frånsett den polisavspärrade Mässan där EU-höjdarna huserade, pågick över hela stan ett sjudande demokratisamtal med seminarier och kultur, människor som samlats i kritik av EU och för att gemensamt utforska drömmen om en hållbar framtid. Och ävenså till den största demonstrationen i Sverige i modern tid, med över femtiotusen deltagare, värdigt och fredligt.
Men om detta var vanlig media inte ett dyft intresserat att berätta. Istället vigdes mediarummet åt det tiotal personer eller så som kastade sten samt polisens ”hjältemodiga” insats med att puckla på oss övriga. Krigslöpsedlarna tog form och landets morgontidningar tjöt ut att Göteborg var en belägrad krigszon. Vi som befann oss på plats för att utöva demokratiskt samtal buntades samman med stenkastarna, samtliga var vi där som våldsverkare. Detta var också hur den svenska allmänheten kom att uppfatta saken.
Media valde helt enkelt att göra en väldig demokratimanifestation till en fullständig icke-fråga för att istället ge kraft åt en mörk och förljugen verklighetsbild, stärka rädslans och polariseringens makt.
Tänk om man istället levt upp till sin roll i demokratins tjänst och kanske sått frön till en ljusare samhällsanda.

Denna text har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/vi-ar-pa-vag-att-kvavas-av-terrorhot