onsdag 18 juli 2018

Kan vi stoppa rovdriften av skogen?


I år kom den ovanligt tidigt. Redan 19 april hördes nere i kurvan det första lockropet på våren, obestämt svävande en bit över dikesrenens isbestyckade snödrivor. Ett ”gemytligt klinkande”, noterar Erik Rosenberg berömmande om den i sitt klassiska fågelverk, inte helt olikt en ”regnsjungande bofinks” ... Gransångaren med dess outtröttliga räkneramsa.
Första dagen var sången försiktigt trevande, en testsändning, men snart fyllde den kaxiga sångaren upp varenda tum av sitt revir. Sedan kom rödvingetrasten, taltrasten, morkullan och alla de andra återvändarna. Jag kände deras personligheter, gladdes över deras livsrusiga sång, oroades över deras väl och ve under alla veckor av ihållande torka. Hörde så till sist – lättnad! – tjattret från deras första nykläckta ungar.
Allt var över på några timmar. En dag i juni rullade ett par skördare oanmält in. Ögonblicket därefter var fåglarnas skogsdunge ett larmande slagfält, ett ylande och motorvarvande inferno, en massaker på allt vad som var liv.
När maskinernas övermakt gjort sitt var allt utplånat, inte så mycket som en trädstam lämnad, terrängen mosad under fordonens grovmönstrade däck. Vad som nyss varit skog låg som stympade, högt staplade stammar vid vägrenen. En prydlig hög kapital.
Någonstans hörde jag det tynande jämret från döende fågelungar som maskinerna ursinnigt slungat ur sina bon ... orkade däremot inte närma mig, se dem i deras vanmakt, hur livet rann ur deras sköra kroppar. Annars bara tystnad.
Välkommen ut i skogslandet.
Låt mig genast säga att jag helst inte velat skriva denna text. Det finns så mycket angenämare ämnen för en essä från hängmattan ... varför inte hundars sinne för humor ... vardagsmagi ... Grateful Dead. Så ändå. Vissa stunder anmäler sig bara ett ultimativt m-å-s-t-e.
Det handlar om ett vägval. Hur vi för oss i skogen säger nämligen mycket om riktningen för hela vår civilisation.
Full fart i skogen! basunerar tidningens ekonomiredaktion triumfatoriskt. Och låter följsamt meddela om vinster i taket och om alla slags interna branschutmärkelser som skogsindustrin företrädare behänger sig själva med. Myten om att vi aldrig haft så mycket skog som idag upprepas oemotsagd.
Nog är det full fart allt.
Avverkningstrycket på våra skogar växlas upp. Genom att avverka skogen allt yngre – ändra spelreglerna! – har branschen snabbt öppnat slussportarna till att skövla hela skogslandskap som tidigare skulle fått stå på tillväxt ytterligare tjugo eller trettio år. Bli till riktig skog.
Bara under senaste året eller så ser jag från min hemmatuva hur skogen skalats bort från halva Harakälen och därefter Fäboberget, hur skogen runt berget baki huset vårt nu är bortskövlad på de flesta sidor ... och hur ett väldigt nyupptaget hygge brer ut sig likt en tundra bortom träsket. Till detta punktavverkningar både här och där.
Denna försommar har skogsmaskinerna dånat många nätter igenom hemikring. Ätit sig igenom landskapet, gjort sluträkning med naturen. Ofta lämnas en teaterkuliss av träd längs vägkanten, liksom för att skyla det skövlade och skändade för den flyktiga betraktarens öga.
Låt oss vara klara över ordvalen. Jag skriver skövla, inte vårda eller bruka, ord som – helst med förleden hållbart – med monopolistisk verkan putsat och tillrättalagt den kollektiva bilden av skogsnäringen. Absolut finns många skogsägare som varsamt  b r u k a r sin skog. Men här talar vi om den större bilden.
Forna tiders baggböleri gick för skogsbolagen ut på att med speglar och glaspärlor snuva bönderna på deras skiften. I modern tappning sker nu en annan slags baggböleri, fast riktad mot framtida generationer. Där industrin genom hets till överavverkning – införandet av ett sterilt plantageskogsbruk, som förresten visat sig sällsynt illa lämpat för denna tid av extrema klimatväxlingar – håller på att blåsa våra barn och barnbarn på allt vad som är värt namnet skogar.
Och där all slags rovdrift på vad som borde ses som en gemensam tillgång kan rättfärdigas i den helgade äganderättens namn.
Den sjätte massutrotningen av planetens liv sker nu så snabbt att geologiska och historiska tidslinjer som mätinstrument blir trubbigt meningslösa. Bara sedan 1970 har enligt Världsnaturfonden nästan två tredjedelar av världens landlevande djur utrotats.
Vi måste börja inse att skövlingen av det svenska skogslandskapet är en del av denna människans krigföring mot naturen. Allra helst som röster nu höjs för att skruva upp takten än mer. Att ”öka uttaget” från skogen, som det så vackert lyder. Högmodet råder.
Det existentiella hotet mot skogarnas mångfald är avgjort inte en fråga skapt för att trigga igång sociala media-stormar eller kändisupprop. Den passar liksom inte in i identitetspolitiska scheman ... faller utanför det urbana synfältet ... saknar digital anknytning ... är okompatibel med allt det samtida som lyckats göda en hel bloggosfär av självuppfyllda ”influencers”.
Men det gör därför inte frågan mindre viktig.
Får man tro skövlingens apologeter – i namn av röststarka branschorganisationer, näringspolitiska råd, centerpartistiska EU-parlamentariker – ligger här ett outnyttjat Eldorado av skog och bara väntar på att få omvandlas till drivmedel åt flyget ... åt landets hungrande SUV:ar. Skogarna måste helt enkelt ge vika om vi ska kunna upprätthålla vår Massmobilitet för att inte tala om Ekonomiska Tillväxt även i en fossilfri framtid!
Vi närmar oss själva smärtpunkten. Vårt ultimativa vägval. Som rör vårt sätt att leva, nu och i framtiden, liksom vårt ansvar gentemot framtida generationer. Ett ödesdilemma ... som testar graden av vår civilisation.
Frågan skulle likaväl kunna ställas så här:
Kan vi tänka oss att leva på mindre fot, att minska vårt avtryck på planeten, att göra avkall på vår överkonsumerande livsstil?
När alternativet att inte ändra något ter sig så mycket värre.
Vi måste börja tala om detta. Till sist återstår annars bara tystnaden.

Publicerat som kulturessä i Västerbottens-Kuriren 17 juli 2018 ... i tidningens temaserie "Vägskäl".



lördag 9 juni 2018

En flygbransch utan realistisk framtid


Reaktionen var väl i stort sett den väntade.
Flygbolaget Nextjets konkurs nyligen har utlöst en lavin av undergångspatos. Bland rösterna. Kommunalråd och näringslivschefer som betecknar det tillfälliga trafikuppehållet på vissa mindre flygplatser i norrlänen i katastrofmässiga termer. En biltestnäring på inlandsorter som enligt egen utsago hänger på de yppersta flygkommunikationer, ögonaböj direktförbindelse med ”marknaden”. Och, förstås, malmfältens gruvnäring för vilken Fly-in fly-out blivit tidens signatur.
Det finns sådant vi helst inte vill påminnas om.
För att det stör vår goda självbild ... eller inkräktar på vår komfortzon ... eller i allmän mening ifrågasätter vårt sätt att leva. Till exempel. Köttindustrin. Sveriges vapenaffärer med Saudiarabien. Eller om villkoren för de etiopier som slitit samman vår sommargarderob från H&M.
Men frågan är ändå om inte vår ohållbara luftburna livsstil tar priset.
Att vårt flygresande ökar kraftigt kan knappast komma som en nyhet för någon. Inte heller att dess utsläpp har djupt negativa effekter på klimatet. Så långt är väl de flesta med på noterna.
Men sen?
Först fakta. Det existerar i nuläget överhuvudtaget ingen teknologi för att flyga ”klimatanpassat”, och just inget talar heller för att någon sådan kommer att presentera sig inom en meningsfullt överskådlig framtid. De praktiska problemen är helt enkelt för stora. Så länge vi nu talar om det vanliga trafikflyget.
I diskussionen blandas dessvärre äpplena sorglöst ned i pärontråget.
Flygplan drivna med solpaneler eller batterier kan vi nog avfärda på stående fot. En sak är att få en fjäderlätt experimentfarkost till väders med kraft från ett batteri – sådana försök ses idag rundligt exponerade i media – men lycka till att upprepa bedriften med en fullastad Airbus A380 på 575 ton.
Biobränslen?
Får man tro flygbranschen kommer jetmotorerna snart att bolma gröna ... om de nu inte redan gör det. Ett i länet trafikerande flygbolag gör stor sak av att man flyger på biodrivmedel. Av PR-spinnet kan man nästan förledas tro att bolaget med den självförhärligande akronymen redan gjort sig kvitt allt fossilt i tankarna. Men vad man aktivt missar att nämna är att det endast rör sig om låginblandning av biobränsle, på vissa flygningar. Av praktiska, tekniska och ekonomiska skäl så är 100% biobränsle i vanliga trafikflygplan ännu en fiktion.
Oaktat detta är det svårt att se hur biodrivmedel seriöst skulle kunna täcka flygets väldiga bränslebehov. Världens skogar är redan under hård stress från överavverkning, och jordbruksmarken kommer vi att behöva för att producera mat. De knappa biodrivmedel som framtiden realistiskt kan erbjuda ska dessutom även andra transportslag slåss om.
Så långt har vi ändå inte slagit den verkliga spiken i kistan för biodrivmedel som ”klimatlösning” för flyget. Vilken är det trista faktum att de inte löser några klimatproblem. Utan faktiskt det rakt motsatta. Jetbränsle – även biobaserat – orsakar höghöjdsemissioner, en starkt klimatpåverkande faktor. Så länge flyget inte görs utsläppsfritt under själva flygningen förblir det motsatsen till klimatsmart.
Därför är det djupt problematiskt när en politiker som Annie Lööf, med den populistiska verktygslådan i full sving pep-talkar oss svenskar att fortsätta ö-k-a vårt flygresande ... menandes att biobränslen finfint kommer greja klimatet!
Vi närmar oss motvilligt det vi helst inte vill tala om. Realistiskt Sett Har Flyget Inte Mycket Till Framtid. I varje fall inte en fossilfri.
Detta är vad vi borde dryfta, inte insvepa debatten i det försåtliga dimoset från biobränslen.
Här finns två sidor av saken.
Den ena är hur vi inrättat hela samhällskroppen utifrån villkoret om snabba flygtransporter i stort sett överallt. Genom att på artificiell väg hålla flygresandets kostnader okristligt låga. Med skattefinansierade flygplatsstöd, momsbefrielse på utrikesflyg och – mest av allt – genom flygbranschens befrielse från att bära sina astronomiska klimatkostnader.
Den andra rör hur vi på det personliga planet kommit att ta vår luftburna livsstil för fullständigt given. Förbluffande snabbt.
Ännu när filmen Sällskapsresan spelades in i början av åttiotalet inskränkte sig den typiska svenskens flygvanor till en charterresa var femte år eller så. En tidpunkt när det svenska välståndsundret peakade. När även vanliga knegare kunde unna sig mexitegelvillor och muskulösa motorbåtar ... och vår inflaterade självbild speglade sig i de glasartade blickarna från en förundrad omvärld. Säga vad man vill men inte levde vi torftigt.
Lågprisflyget som tog bort flygets stämpel som DYRT fick sitt verkliga genombrott först på nittiotalet. Svensken anpassade sig snabbt. I priskonkurrensens nya tidevarv när man flyger billigare till Alicante än åker tåg till Säffle grundlades en ny livsstil. Strax hade det blivit lika naturligt att impulsshoppa billiga flygstolar på nätet som att spontanhandla en flaska beaujolais och nya sockor på väg hem från jobbet.
Så snabbt självklart, så nyss otänkbart.
Med detta sagt. Att befria flygbranschen från dess all slags privilegier kan knappast ske nog skyndsamt om vi menar allvar med klimatet. Och, ja. Det får konsekvenser för vårt sätt att leva.
Istället för att utmana varandra om att gapandes högst slå vakt om det ohållbara som skänkts ur ett flyktigt överflöd fossil energi, borde vi ställa oss frågan hur vi hittar tillbaka till ett sätt att leva och verka, som vare sig pockar på weekendtrippar till Barcelona eller blitzartade Fly-in fly-out-räder i vår egen verklighet.

Blogginlägget har även publicerats som essä i Västerbottens-Kuriren 8 juni 2018: