onsdag 28 november 2012

Glöm toppolitikerna – den politiska omvändelsen sker underifrån


Andreas Carlgren. Hans namn var det enda som gladde mig när jag först såg ministerförteckningen efter Alliansens valseger 2006. En person som tidigare odlat en grön och decentralistisk profil som man kunde sympatisera med. Miljöfrågan låg i varje fall i trygga händer!
Hujedamej vilken missbedömning.
Andreas Carlgren kommer utan tvekan att gå till historien som tidernas sämste miljöminister. Man visste alltid var man hade honom. Som minister var Carlgrens credo att i alla lägen ta strid EMOT miljöintresset. Vare sig det handlade om strandskydd, utsläpp från biltrafik eller hotade rovdjur. Hans gärning väckte till sist frågan vad man egentligen ska med miljöministrar till.
Efterträdaren Lena Ek får anstränga sig oerhört för att skapa sig ett dylikt eftermäle. På sistone har vissa dubiösa omständigheter i Eks politiska förflutna lyfts fram i offentligheten. Hon har även tagit över sin företrädares orimliga hållning i vargfrågan.
Trots detta vill jag ändå tro att Ek har en god vilja att göra ett vettigt jobb som miljöminister och tycker definitivt att det är för tidigt att döma ut henne. Tiden får utvisa.
Ändå. Av skäl som utvecklas närmare i min bok Omställningens tid så är det inte våra toppolitiker som kommer att ta ledarskap i omställningen till en hållbar framtid. Insikten om detta ökar. Tjugo år av internationella klimatförhandlingar med glamour och galamiddagar har enkelt uttryckt inte lett till särskilt mycket verkstad.
De individer som hamnar på de ledande taburetterna i dagens internationella politik har gjort det just därför att de besitter de egenskaper som vårt tillväxtfixerade kapitalistiska system efterlyser. (Systemkritikerna har gallrats bort långt innan de nått toppolitiken.) Tanken att samma personer skulle överge den värdegrund som byggt hela deras karriär och ta ledarskap i ett systemskifte känns minst sagt främmande.
Till detta kan så klart läggas de enorma skillnaderna mellan olika länder som på tusen och en vis blockerar framsteg i internationella klimatförhandlingar liksom i många andra frågor.
Detta är så klart inte ett argument för att inte förhandla internationellt men gång på gång blir vi påminda om hur denna krassa verklighet omintetgör varje form av resultat. Sedan spelar det ingen roll att klimatlarmen duggar tätare än någonsin.
Ingen vore gladare än jag om toppolitikens ledargarnityr äntligen tog sig samman och visade ledarskap i de stora framtidsutmaningarna.
Men det kommer inte att ske.
När det gäller våra lokala politiker hyser jag betydligt större hopp. Skälen är flera. På lokal nivå är det så mycket lättare att ta initiativ som leder till verkliga resultat. Risken för blockeringar och låsningar minskar ju mer lokalt vi rör oss – och omvänt (som ju förresten blir allt tydligare för varje dag i det överbyråkratiska och snart helt oregerliga EU-samarbetet.)
Våra kommunpolitiker står också i en mer direkt kontakt med vanliga människors verklighet än de toppolitiker vars oftast nyliberala verklighetsuppfattning formas ur umgänget med andra företrädare för samhällseliten.
För att nu bara nämna något.
Så till min poäng. På senare tid – närmare bestämt denna höst – har jag noterat ett nyväckt intresse för omställningsfrågor bland kommunpolitiker. Runt om i landet. Politiker som tidigare kanske mest gett läpparnas bekännelse till ”hållbar utveckling” inser yrvaket att vår verklighet snabbt förändras. Att business as usual är på väg ut genom bakdörren.
En polett som nu börjar trilla ner på allt fler politiker är insikten att det inte går att bygga för fortsatt expansion – nya IKEA-palats, förbifarter, asfaltering av jordbruksmark, you name it – och samtidigt skapa ett hållbart samhälle medelst någon smärre manikyrinsats här eller där. (Länge har inställningen förhärskat att en ny cykelbana eller LED-belysning i stadsparken miljömässigt väl kompenserar för 10.000 nya dagliga biltransporter när Team Ingvar Kamprad kommer till stan.)
Men insikten växer också bland lokalpolitiker runt om i landet att även den egna kommunen kommer att drabbas av den tilltagande globala ekonomiska destabiliseringen. Att Grekland i dag kan bli Sverige i morgon.
I denna förvirringsfas försöker man nu orientera sig. Hur ser utmaningarna ut? Vad står på spel? Vad kan vi själva göra lokalt?
Och inte minst: Vilka berättelser och visioner ska bygga samhället när tillväxtepoken nu har nått sitt slut?
Denna växande politiska lyhördhet för omställningsbudskapet känns väldigt hoppfull. Även om omprövningen bara är i sin linda – make no mistake! – för det är många betonghäckar att omvända. 
Viktigast av allt: Det räcker inte med tankens uppvaknande. Nu måste omställningen ta steget från lokala tankesmedjor ut i den verkliga politiken.

onsdag 21 november 2012

NATURUPPRORET


”Aldrig någonsin har det funnits mer träd i Sverige. Aldrig någonsin har det funnits mindre skog.”
Så har någon träffande beskrivit dagens svenska industriskogar. Linjära rader av jämngamla barrträd av samma slag.
Men citatet kräver sammanhang. För när skogsindustrin för fram sitt paradmantra om att det aldrig någonsin funnits mer skog i Sverige än i dag, så ljuger man.
Sanningen är denna. När det industriella skogsbruket drog igång på 1800-talet rådde skogsbrist på vissa håll i Sverige. Västkusten var vid den tiden till stor del hedlandskap och gruvdistrikten i Bergslagen hade hårt exploaterat lokala skogsresurser som energikälla för gruvdriften. Här finns i dag mer skog än på 1800-talet. Även igenvuxen tidigare odlingsmark bidrar till en viss återbeskogning liksom skogsplantering på utdikad myrmark.
Men Norrland? Den geografiskt dominerande delen av Sverige var frånsett kustlandskapet fram till slutet av 1800-talet till största delen skogbevuxet och landskapet oexploaterat. Hur ser det ut idag?
Nästan all skog nedanför odlingsgränsen är industriskog. Vad mer är. Enorma arealer som tidigare var skogsbevuxna upptas nu av hyggen. Mitt intryck när jag rör mig runt i landskapet är att kalhyggena på många håll är större än den skogbevuxna ytan.
För att skogsindustrin ska få ihop budskapet om att det nu finns mer skog än någonsin måste man rimligen även definiera hyggen som ”skog”. Men hur rimligt är det?
Många sörlänningar inser nog inte vidden av den ödeläggelse som sker i det nordsvenska landskapet. 
I somras vandrade jag längs den s.k. Isälvsleden till stationssamhället Hällnäs ett par mil hemifrån. Större delen av sträckan går över mer eller mindre brutala hyggen. På en plats öppnar sig ett cirka tre gånger tre kilometer stort hygge. Hela landskapet är bortsopat. Liksom vandringsleden. Stigen såväl som ledmarkeringarna är brutalt undanröjda. Ersatta av djupa spår efter skogsmaskiner, vattengravar – och en känsla av apokalyps som hämtad ur en Tarkovskij-film.
Välkommen till Västerbottens skogsland 2012.
Men det räcker inte.
Målet för regeringen och skogsnäringen är nu att yterligare öka exploateringstrycket på skogarna. Eskil Erlandsson talar sig röd om kinderna för ett ökat ”uttag” från skogarna. Men så har han ju också egna ekonomiska intressen i saken. Innebörden är bl.a. att skog som tidigare fått stå till 80-90 års ålder nu ska kalhuggas vid kanske 60 års ålder. Och att även stubbar och grenar som tidigare fått ligga kvar ska avlägsnas.
Var och en som sett ett stubbrutet landskap ställer sig frågan om här någonsin kommer att återvända någon form av liv. Detta landskap har dessutom upphört som kolsänka och frigör i stället stora mängder markbundet kol upp i atmosfären.
Så mycket för regeringens ”klimatpolitik”.
Människans lust att exploatera sin omgivande natur tycks gränlös. Och den drabbar även de små fläckar av landskapet som åtnjuter formellt skydd i form av naturreservat. När jag i går besökte det fantastiska naturreservatet längs Vindelforsarna ett stenkast hemifrån möts jag av motorsågar och röjsågar. Samma sak har skett i stort sett varje gång jag har satt min fot här denna höst. Brölande maskiner på en plats där naturen borde få vara natur. Men i går tog priset. Framför mig öppnade sig en strandlinje där i stort sett all skog var bortröjd.
Jag talade med ansvariga. Som förklarade att avsikten med tilltaget är att ge besökare fri sikt.
Människan före naturen.
Nu höll man på att röja undan växtligheten i en del av reservatet där den hotade mindre hackspetten har uppehållit sig. Länsstyrelsen har gett kommunen fria händer eftersom man inte vill stöta sig med friluftslivets intressen.
Som tydligen är att avlägsna naturen.
Vår brutaliserade syn på naturen behöver upphöra. Exploateringsintressen har totalt dominerat vår natur sedan mer än hundra år. Resultatet i form av ödelagda landskap är en kraftfull signal för en kursändring i vårt naturumgänge. Endast genom att förvärva en ödmjuk syn på naturen kan vi klara de stora utmaningar som mänskligheten står inför.
Så mycket mer glädjande är därför de pyrande tecknen på en REVOLT! För uppenbart är att allt fler människor känner att nu får det vara nog.
Maciej Zarembas artikelserie om det svenska skogs(miss)bruket i DN var viktig. Inte så mycket för vad han sa – artikelserien innehöll allmängods för aktivister som länge fört skogens talan mot skogsindustrin – utan för att den ledande morgontidningen gav generöst utrymme åt en kritisk och dessutom välformulerad analys av rovdriften på våra gemensamma skogar.
Sedan kom Ojnare-kampen. Och nu börjar det röra på sig över hela landet. Ojnare-aktivister förenas med Rädda Vättern-aktivister som förenas med lokala motståndsgrupper till gruvetableringar i norra Sverige.
Framväxten av ett NATIONELLT MOTSTÅND mot exploateringen av vår gemensamma natur känns hoppfull. När människor höjer sig ur sina lokala sammanhang och blir del av en större rörelse så stärks även kraften i motståndet. Vi får självförtroende att ifrågasätta det som vi inom oss länge känt är fel.
Det är hundratals och åter hundratals Ojnarestrider att utkämpa. Landet över.
TIDEN ÄR HÄR FÖR ETT NATURUPPROR.

tisdag 13 november 2012

Omställningens tid på Kunskapskanalen i kväll

Tips för i kväll: Jag och Birger Schlaug samtalar om min bok Omställningens tid på Kunskapskanalen. Kl 19.00. Repris 00.30 och i morgon onsdag kl 09.00 Det går så klart även att se programmet senare, på SVTPlay samt UR.


http://www.svt.se/tv-tabla/SVTK/2012-11-13



måndag 12 november 2012

SAS - ökad turbulens i lufthavet


När jag en gång skulle flyga från Chennai International Airport i Sydindien bjöd man på ovanlig underhållning. En dokumentär om tidernas värsta flygkatastrofer. Över TV-skärmar och på högsta volym i hela utrikesterminalen fick vi väntande flygpassagerare veta alla förfärande och spektakulära detaljer om katatrofer med jumbojets (Teneriffa 1977, Japan 1985 ...) liksom med andra trafikplan.
Sådant sker så klart bara i Indien. Men bortsett från vad underhållningsansvariga på Chennai International Airport tänkte eller inte tänkte innan dom föll för just denna dokumentär är öppenhet inom flygbranschen om dess egna problem minst sagt ovanlig.
Att besöka en flygplats är att möta tron på en evig tillväxt. Det expanderas för en parallell verklighet där peak oil inte existerar. Nya terminaler, landningsbanor, shoppingkomplex etc.
SAS tilltagande kris är bara en föraning om vad som komma ska. När oljeproduktionen snart övergår i skymning stavas det undergång för flygbranschen. Redan nu håller höga oljepriser på att knäcka branschen (idag uppgår bränslet till uppemot 40% av flygbolagens kostnader att jämföra med ca 13% år 2003). Vid raffinering av råolja är det bara en liten del av produktionen som kan omvandlas till flygfotogen, vilket även detta tids nog effektivt kommer att sätta stopp för fortsatt expansion.
Biobränslen är knappast en lösning för flyget. Här handlar det inte bara om tillgångsbrist. Utan att krav på betydligt större bränsletankar medför ett tekniskt såväl som lönsamhetsmässigt närmast oöverstigligt problem. (Eftersom biobränslen är mindre energitäta än konventionell flygfotogen krävs avsevärt större bränsletankar som rimligen går ut över passagerarkapacitet och lastutrymme. Ekonomin försämras givetvis ytterligare av att en större bränsletank gör planet tyngre.) Ändå frodas inom branschen skönmålande beskrivningar av ett framtida ”grönt” trafikflyg. Där teknikutveckling och effektivisering även ska ge drastiskt bränslesnålare plan.
Ett enkelt påpekande.
Det stämmer att moderna trafikplan förbrukar 20-30 procent mindre bränsle än äldre generationers. Förklaringen handlar om design, teknikutveckling, lättare material och förändringar i hur planen framförs. Men som alltid plockas de lägst hängande frukterna först. Ytterligare effektivisering blir allt dyrare på marginalen. En given begränsning ligger även i det faktum att en flygplanskropp inte kan göras hur lätt som helst. Åtminstone inte om den ska kunna behålla stabilitet i ett turbulent lufthav.
Så vad innebär flygbranschens kris för Sverige? Som miljövän vill jag helst ha bort allt inrikesflyg. Dessvärre har samhället anpassats för flyget till en punkt där Sverige skulle få extremt stora problem att fungera utan flyget. Särskilt märkbart för oss norrlänningar.
Genom att politiskt iscensätta nyliberal lekstuga av vårt järnvägsnät har man effektivt ödelagt det som borde vara framtidens transportmedel. När jag numera tar nattåget i tjänsten måste jag lägga till en dags extra buffert för att möta högst sannolikt kraftiga förseningar. När det nystartade pendeltåget Umeå-Luleå passerar min station (Vindeln) är det generellt minst 40 minuter försenat om det ens kommer. (Vilka arbetspendlare ställer upp på de villkoren? Tur att bussarna fortfarande funkar!) Banfel, lokfel, ledningsfel, vagnfel, urspårning, växelfel, haverad transformatorstation, brist på snöröjningsfordon, rälsbrott, utebliven tågpersonal. Fel som sällan eller aldrig inträffade förr drabbas man nu av var och varannan gång man sätter sig på tåget i denna del av Sverige.
Undra på att folk tar flyget.
Innan vi får ordning på järnvägsnätet har inrikesflyget realistiskt sett en framtid. Mest troligt kommer vi snart nog att få se en återreglerad flygmarknad av samma slag som gällde fram till för 20 år sedan. Samhället ger enskilda flygbolag monopol på alla inrikes flygdestinationer för att garantera att flygtrafiken mellan olika delar av landet upprätthålls. Men det billiga flygets tid kommer då att vara förbi.
(Sammanslagningen av Linjeflyg med SAS 1992 var antagligen ett misstag. Fram till dess trafikerade SAS inrikestrafiken från Arlanda till Göteborg, Malmö, Luleå/Kiruna. Medan Linjeflyg hade merparten av andra viktiga destinationer. När Linjeflyg sögs upp av SAS blev det också en del av den komplexa och ineffektiva nordiska ägarstruktur som nu håller på att knäcka företaget  – utöver tidigare nämnda skäl).
Och flygets dagar är under alla förhållanden räknade ­– så?
Upprustningen av det svenska järnvägsnätet borde vara högst på samhällsagendan. Det är nu vi har ett möjlighetsfönster att bygga ut järnvägarna för en framtid där vi kommer att ha betydligt mindre energi och kapital.
Får man samtidigt föreslå en återregling av järnvägstrafiken där ansvaret underställs 1 myndighet istället för rådande hönsgård av 168 operatörer, entreprenörer och riskkapitalbolag?

tisdag 6 november 2012

Europa blues


Länge hade jag en graf över den kollapsande norska oljeproduktionen fastnålad på väggen i mitt kontor. En nyttig och intressant påminnelse. Europa är som få andra kontinenter beroende av importerad energi. Den egna oljeproduktionen täcker bara en liten och krympande del av efterfrågan. Frånsett Ryssland finns bara två betydande oljeproducenter nämligen Storbritannien och Norge (Danmark och Holland utvinner också olja i Nordsjön men i betydligt mindre skala). Såväl brittisk som norsk oljeproduktion peakade runt millennieskiftet och har sedan fallit som stenar (vilket nu har gjort den tidigare betydande oljeexportören Storbritannien till nettoimportör).
Det finns flera intressanta reflektioner att göra runt detta faktum. Framförallt innebär det en enorm sårbarhet för Europa att bli allt mer beroende av importerad olja från Mellanöstern och ett Ryssland som godtyckligt använder sina energikranar som ett geopolitiskt påtryckningsmedel. Ordet sårbarhet för kanske närmast tankarna till risken för att bli av med energileveranser vid handelsembargon eller om Mr Putin skulle drabbas av elakartad tandvärk. Nog så viktigt. Men sårbarheten är även ekonomisk. I ett redan krisande och överskuldsatt Europa innebär oljenotan ett växande bekymmer.
Grekland visar vägen. Skuldkrisen gör det allt svårare att få fram oljeleveranser – vem vill sälja till den som inte kan betala? Iran sträckte länge ut en räddande hand, men sedan handelssanktionerna mot Iran trädde i kraft i somras måste Grekland förlita sig på temporära, ad hoc-mässiga lösningar.
Detta är bara början. Italien och Spanien står inför samma hot och tids nog även andra delar av EU.
Oljepriset har på senare år hovrat runt på nivåer som världen tidigare inte ens varit i närheten av under högkonjunktur. Vilket effektivt omintetgör återhämtning i världsekonomin.
Det höga oljepriset slår resolut sönder den europeiska ekonomin.
Med en global oljeproduktion som upphört att växa måste den ökade förbrukningen av olja i asiatiska ekonomier som Kina och Indien ske till priset av att någon annan ger efter. Denna någon eller snarare dessa är Europa och USA där oljeförbrukningen faktiskt minskat med flera procent sedan 2009. Vad gäller Europa har jag svårt att se att trenden skulle vända. Tvärtom talar det mesta för att oljeförbrukningen kommer att minska i än högre takt framöver när krisen nu får starkare fäste i andra delar av Europa och sprids till basnäringar i de mer välmående EU-länderna. Med en stigande arbetslöshet och fortsatta nedskärningar i samhället kommer efterfrågan på transporter och annat energikrävande att minska.
Det märkliga är hur lite det faktiskt talas om det som är krisens kärna. Nästan inget av medierapporteringen kring finans- och skuldkrisen förmår höja sig över symptomen för att se de verkliga orsakerna till att Europa är torsk ekonomiskt. Jag vill inte nedtona betydelsen av skuldbubblorna i den europeiska ekonomin men om vi försöker förstå varför den ekonomiska krisen utlöstes i första rummet, varför den fått dessa enorma proportioner, och varför Europaekonomin inte kommer i gång igen hamnar vi i RESURSFÖRKLARINGAR.
Som att peak oil redan är här. Eller att importnotan för den tillväxtnödvändiga oljan håller på att bli ohanterlig för vår energiknappa kontinent.
Vilket leder mig tillbaka till det energimässigt mest lyckligt lottade landet i Europa nämligen Norge. Trots att produktionskollapsen på den norska sockeln inleddes för tio år sedan tycks få norrmän medvetna om problemet. Statoil och den norska staten har lyckats maskera kollapsen tack vare parallella satsningar på naturgas och att stigande oljepriser ekonomiskt kompenserar för den sjunkande oljeproduktionen.
Det årliga produktionsfallet har på senare år pendlat mellan 7-9 procent och det finns en uppenbar risk för en acceleration. Återstående reserver finns i stor utsträckning i mindre oljefält. Förr eller senare passerar man en ekonomisk och teknologisk brytpunkt när den kvarvarande oljan i sådana fält blir alltför kostsam att utvinna. Vilket leder till abrupta bortfall i oljeproduktionen.
Många gånger på besök i Norge har jag fört frågan på tal med norrmän. Alltid med samma resultat. Ingen har vetat av någon produktionskollaps. Tvärtom! ”Det norska oljeundret är bara i sin början.” Så brukar det låta. Helt uppenbart har Statoil och det norska oljedirektoratet lyckats med sin indoktrinering.
Ändå. När fakta inte ens når fram till befolkningen i ett land som byggt sin välfärd på oljeexport hur ska vi då kunna vänta oss en upplyst diskussion i övriga Europa?
Jag minns en gång våren 2005. Ödet hade fört mig samman med några oljearbetare på en pub i Tromsö. Frågan kom snart upp. Hur ser ni på produktionsfallet? Man förstod inte vad jag talade om. ”Ute på sockeln pågår en febril aktivitet och vi gör fler oljefynd än någonsin. Produktionsfall kan du se dig i stjärnorna efter.”
För min egen del var detta samtal en tidig kontakt med den myt som fortfarande blockerar fakta. Nämligen att ökad aktivitet är det samma som ökad produktion. Under senare år har det borrats mer än någonsin i den norska delen av Nordsjön. Men fynden är mestadels små och kompenserar inte på långa vägar förlusten av de stora oljefält som upptäcktes på 1970- och 80-talen. Ändå är det precis detta som oljebranschen, ekonomijournalister och politiker vill få oss att tro.