Andreas Carlgren. Hans namn var det enda som gladde mig när
jag först såg ministerförteckningen efter Alliansens valseger 2006. En person
som tidigare odlat en grön och decentralistisk profil som man kunde sympatisera
med. Miljöfrågan låg i varje fall i trygga händer!
Hujedamej vilken missbedömning.
Andreas Carlgren kommer utan tvekan att gå till historien
som tidernas sämste miljöminister. Man visste alltid var man hade honom. Som
minister var Carlgrens credo att i alla lägen ta strid EMOT miljöintresset.
Vare sig det handlade om strandskydd, utsläpp från biltrafik eller hotade
rovdjur. Hans gärning väckte till sist frågan vad man egentligen ska med
miljöministrar till.
Efterträdaren Lena Ek får anstränga sig oerhört för att
skapa sig ett dylikt eftermäle. På sistone har vissa dubiösa omständigheter i
Eks politiska förflutna lyfts fram i offentligheten. Hon har även tagit över
sin företrädares orimliga hållning i vargfrågan.
Trots detta vill jag ändå tro att Ek har en god vilja att
göra ett vettigt jobb som miljöminister och tycker definitivt att det är för
tidigt att döma ut henne. Tiden får utvisa.
Ändå. Av skäl som utvecklas närmare i min bok Omställningens
tid så är det inte våra toppolitiker som kommer att ta ledarskap i
omställningen till en hållbar framtid. Insikten om detta ökar. Tjugo år av
internationella klimatförhandlingar med glamour och galamiddagar har enkelt
uttryckt inte lett till särskilt mycket verkstad.
De individer som hamnar på de ledande taburetterna i dagens internationella
politik har gjort det just därför att de besitter de egenskaper som vårt
tillväxtfixerade kapitalistiska system efterlyser. (Systemkritikerna har
gallrats bort långt innan de nått toppolitiken.) Tanken att samma personer
skulle överge den värdegrund som byggt hela deras karriär och ta ledarskap i
ett systemskifte känns minst sagt främmande.
Till detta kan så klart läggas de enorma skillnaderna mellan
olika länder som på tusen och en vis blockerar framsteg i internationella klimatförhandlingar
liksom i många andra frågor.
Detta är så klart inte ett argument för att inte förhandla internationellt men gång
på gång blir vi påminda om hur denna krassa verklighet omintetgör varje form av
resultat. Sedan spelar det ingen roll att klimatlarmen duggar tätare än
någonsin.
Ingen vore gladare än jag om toppolitikens ledargarnityr äntligen
tog sig samman och visade ledarskap i de stora framtidsutmaningarna.
Men det kommer inte att ske.
När det gäller våra lokala politiker hyser jag betydligt
större hopp. Skälen är flera. På lokal nivå är det så mycket lättare att ta
initiativ som leder till verkliga resultat. Risken för blockeringar och
låsningar minskar ju mer lokalt vi rör oss – och omvänt (som ju förresten blir allt
tydligare för varje dag i det överbyråkratiska och snart helt oregerliga
EU-samarbetet.)
Våra kommunpolitiker står också i en mer direkt kontakt med vanliga
människors verklighet än de toppolitiker vars oftast nyliberala verklighetsuppfattning
formas ur umgänget med andra företrädare för samhällseliten.
För att nu bara nämna något.
Så till min poäng. På senare tid – närmare bestämt denna
höst – har jag noterat ett nyväckt intresse för omställningsfrågor bland
kommunpolitiker. Runt om i landet. Politiker som tidigare kanske mest gett
läpparnas bekännelse till ”hållbar utveckling” inser yrvaket att vår verklighet
snabbt förändras. Att business as usual är på väg ut genom bakdörren.
En polett som nu börjar trilla ner på allt fler politiker är
insikten att det inte går att bygga för fortsatt expansion – nya IKEA-palats,
förbifarter, asfaltering av jordbruksmark, you name it – och samtidigt skapa
ett hållbart samhälle medelst någon smärre manikyrinsats här eller där. (Länge
har inställningen förhärskat att en ny cykelbana eller LED-belysning i
stadsparken miljömässigt väl kompenserar för 10.000 nya dagliga biltransporter
när Team Ingvar Kamprad kommer till stan.)
Men insikten växer också bland lokalpolitiker runt om i
landet att även den egna kommunen kommer att drabbas av den tilltagande globala
ekonomiska destabiliseringen. Att Grekland i dag kan bli Sverige i morgon.
I denna förvirringsfas försöker man nu orientera sig. Hur
ser utmaningarna ut? Vad står på spel? Vad kan vi själva göra lokalt?
Och inte minst: Vilka berättelser och visioner ska bygga
samhället när tillväxtepoken nu har nått sitt slut?
Denna växande politiska lyhördhet för omställningsbudskapet
känns väldigt hoppfull. Även om omprövningen bara är i sin linda – make no
mistake! – för det är många betonghäckar att omvända.
Viktigast av allt: Det räcker inte med tankens uppvaknande. Nu
måste omställningen ta steget från lokala tankesmedjor ut i den verkliga
politiken.