fredag 6 oktober 2017

En framtid utan flyget som livlina


Klimatfrågans öde är Transporternas. Ska vi ta oss ur fossilsamhället måste den fossila energin ut ur transportsystemen. Så långt tycks även politikerna med.
Målet om ett fossiloberoende transportsystem hägrar för Sveriges del redan 2030. Om man får tro regeringen. Det kan vara den största utmaning samhället ställts inför och som kommer att förändra våra liv i grunden.
Fast så låter det förstås inte i debatten, där bränsleskiften och nya teknologier antas komma att lösa allt till det bästa, så att vår bil- och flygburna livsstil kan fortsätta likt nu.
Låt oss påminna om fakta: Världens transporter försörjs ännu till 96 procent med olja och annan fossil energi. Och, ja, det är svårt att se hur vi nämnvärt ska kunna rucka på denna ekvation så länge vi transporterar oss i den omfattning vi gör idag.
Det är fossilsamhället som möjliggjort vår massmobilitet, realistiska utsikter att med förnybar energi upprätthålla någonting ens i närheten av dagens mobilitet finns helt enkelt inte.
Det är lika bra att inse.
Vi går på sikt mot en mindre mobil och fartfylld värld, utan flyg kors och tvärs, och där bilsamhället kommer att trängas tillbaka. Fast sådana budskap vinner förstås inga val.
Världen kommer åter att växa sig större. Det finns nämligen inte ett uns realism i att driva trafikflygplan med biobränslen (annat än låginblandat med fossilt flygfotogen). En fossilfri framtid är obönhörligen en framtid utan trafikflyg.
Nej, målet om ett fossilfritt transportsystem har ännu inte omsatts i någon större handlingskraft. Och ja. Det skyndar. Därför är den föreslagna flygskatten en, om än så liten, signalmässigt viktig reform.
Djupt beklagligt har Alliansen i apart önskan att slå vakt om fossilsamhället hotat fälla förslaget. Påhejad av en i klimatfrågan mindre samvetsgrann gruppering av regionala opinionsbildare.
Vi måste börja vänja tanken vid en framtid utan flyget.
Det är lätt att glömma men det var först på 1980-talet som flyget på allvar etablerade sin ställning som ”livlina” för norra Sverige. Innan dess flög ganska få, tåget regerade.
Sedan dess har flyget på djupet rört om vår självbild i norr, och för boende i Umeå, Luleå eller Kiruna upprättat en närhetskänsla till storstadsregionerna. Möjligheten att ta morgonflyget ned till Stockholm, avverka en dags arbetsmöten, innan man äntrar Arlanda Express och är åter hemma i Röbäck eller Sävar samma kväll.
Fossilfrihet är krasst talat en så mycket större fråga än teknik och bränsleskiften. Djupast handlar den om att ställa om våra förväntningar ... och där vår verkliga fiende är bristen på fantasi. Den enkelspåriga oförmågan att se alternativ till dem som handlar om att slå vakt om tingens ordning.
En framtid utan flyget är inte dödsstöten för vårt län. Snarare talar vi om en återgång till någonting liknande 1980-talets villkor. En tid när järnvägen fortfarande starkt formade många västerbottningars mentala bild av länets geografiska läge, ett villkor som jag åtminstone själv vill minnas som helt OK.
Klartecknet för Norrbotniabanans första etapp till Skellefteå är efterlängtat, för framtiden hänger på järnvägen.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar