tisdag 10 januari 2017

Ett steg fram och tjugo bak


Finns viljan så klarar vi att ställa om till en hållbar framtid. Förutsättningarna finns, liksom kunskapen. Vad som krävs är modet att utmana vår tids patologiska tillväxtfixering och konsumism … samt fantasin att se de möjligheter som öppnar sig där bortom.
Sedan åratal har jag som forskare och folkbildare försökt ingjuta hopp om framtiden med just detta budskap.
Men för varje år känns det allt svårare.
Ty vi vill inte.
Arbetet för att ställa om samhället har inte större kraft nu än för tjugo år sedan, faktiskt snarare tvärtom. Vi glömmer gärna perspektiven! Hur det positiva som sker står sig tämligen slätt mot mänsklighetens obrutna exploaterings- och konsumtionsraseri. Dessvärre. Det är ett steg fram och tjugo bak.
Samhället står inte närmare Uppvaknande och Vändpunkt idag än 1970.
Man orkar liksom inte ta in allt.
Hälften av världens marina liv och landlevande djurliv har försvunnit på 40 år. Klimatförändringarna tokaccelererar, liksom artutrotningen … och som om världen inte redan hade fullt upp tillträder nu en rödbrusig tvättäkta psykopat det amerikanska presidentämbetet med sitt handplockade skräckkabinett.
Men den planetära kollapsen väger lätt i nyhetsvärderingen. Det ska vevas Terror för hela slanten. Dagen för senaste larmet om avsmältningen av Arktis malde Ekot som vanligt på om Terrorhotet ur alla dess möjliga och omöjliga infallsvinklar. Arktis fick så klart stryka på foten. Fastän konsekvenserna av ett smältande ishav är vida mer ödesdigra än något som världens samlade terrorceller kan koka ihop.
Det är sådan intellektuell genomklappning som får mig att tappa hopp om framtiden.
Inget tycks vi ha lärt av miljö- och klimatlarm. Människans lust att skövla och dominera naturen ter sig allt mer triumfatorisk. Överallt. I Kina där hela kustlinjer hyvlas bort av schaktmaskiner, i Afrikas alla frontlinjer för globaliseringens plundringståg … liksom här hemma.
På landet där jag bort försvinner rasande snabbt vad som återstår av äldre skog – djurens, fåglarnas livsmiljö -, kvar blir hyggen och räta led av unga granar.
Umeå kommun ämnar skövla I20-skogen vid Ersboda för att bereda plats för ännu ett bilorienterat köpcenter. Exploateringsingenjör Staffan Sjöström: ”Vi vill växa mer! ... Mer Big Box! Stora etableringar!”
Han inte är ensam. Det finns miljoner Staffan Sjöströmmar runt om i världen med samma dröm om att skövla undan allt vad natur återstår för att boosta draget under galoscherna i konsumtionen av allt vad vi inte behöver. Finns klimathotet är ansvaret någon annans.
Det är sådana som får mig att tappa hopp om framtiden.
Jag skulle vilja säga att jag känner hopp för planeten, men kan det inte längre.
Att vädja till förnuft och besinning bland våra makthavare funkar inte, det vet vi vid det här laget. Här är det tuta och kör in i det kokande växthuset.
Återstår att göra vad vi faktiskt kan påverka. Våra egna liv … odla med grannarna, odla nya meningar. Att hoppa av galenskapen där så går, att utöva civil olydnad. Att vägra IKEA, storbanker och de amerikanska IT-jättarnas makt över våra liv.
Att underminera genom att inte infinna sig.
Gott nytt 2017!

Blogginlägget är även publicerat som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/vi-tar-ett-steg-fram-och-tjugo-bak