torsdag 19 oktober 2017

Digitaliseringen tar död på vår framtid


Låt oss få det sagt medsamma. Jag tillhör inte rikspolischef Eliassons supporterklubb. Respekt för hur han som punkartist en gång sökte vinna folkhemmets hjärtan, men ändå.
Dock pekar IT-affärerna hos Rikspolisen och Transportstyrelsen på ett långt större problem än deras ledningar.
Hur människan alltmer ställs i teknikens tjänst snarare än det omvända.
Visst väcks berättigade frågor om det rimliga i att outsourca datalagring, och om den tidigare Alliansregeringens ansvar för att det ens gjorts möjligt, trots allt var det Alliansen som öppnade Pandoras ask.
Frågan som däremot inte ställs är vad det säger om vårt samhälle att chefen för en statlig myndighet, oavsett sakområde, väntas ha örnkoll på olika IT-krypteringslösningar och regelverken kring dessa.
Vi lever i en verklighet alltmer dikterad av IT-industrin. Digitalisering har blivit svaret på nästan varje fråga, en miljardbransch lär oss att okritiskt bejaka all ny teknologi: Från branschens jättar i Silicon Valley hela vägen ned till deras fottrupper på våra arbetsplatser, med IT-avdelningar, eller medarbetare som i största allmänhet tagit till livsuppgift att agitera för mer av allt sådant som stavas nät och IT, sak samma om tekniken faktiskt förbättrar något eller ej.
Teknik är makt.
Samhällets inställning är att ALL ny teknologi – varje ny teknisk möjlighet – måste bejakas, innan någon ens bemödat sig ställa frågan till vad.
Framdukat till sedvanlig rappakalja om att här måste det hängas med i utvecklingen och liggas i framkant och vinnarfil och om vilken katastrof det vore att missa ett enda av alla dessa IT-tåg.
Vad för slags utveckling, i vems intresse, för vad? Dessa frågor lämnas i obesvarat tomrum.
Mest bekymrar IT-imperativets makt över skolvärlden.
I en tid när skärmar redan fyller barns och ungdomars vakna timmar satsar nu skolvärlden för fulla segel på ännu mer skärm. Så blir programmering snart obligatoriskt grundskoleämne ... och även här i länet tycks man ha fattat detta med vinnarfilen: Språkskolan i Umeå meddelar med klackar i taket att man inför robotar i undervisningen. Medan Skellefteå kommuntidning (3:2017) gör segervåg för konsulten Harry vad der Veens framtidsbild: att det mesta av skolundervisning överflyttas till skärm och youtube, att de lärare som inte okritiskt kröker rygg för tekniken måste bort.
Ett isande tankeklimat.
Är det verkligen mer av stillasittande skärmliv våra barn behöver?
På bara ett par decennier har svenska barns vistelse i naturen halverats, och det är inte svårt att se sambandet till vurmen för teknik och skärmar.
Utvecklingen är oroande på flera sätt. För barnen själva, förstås, deras hälsa nu och i framtiden. Men även utifrån möjligheten att hantera miljö- och klimatkriser.
Den som inte fått med sig känslan och förståelsen för naturen har också svårare att förstå vårt beroende av den. Naturen blir abstrakt ... dess dofter, landskap och skönhet bortträngda av skärmflödets ettor och nollor.
Att lärande kring naturen skulle få likvärdigt erkännande som kodknackande inom skolan är väl att drömma i det blå, men utan drömmar inte mycket till framtid.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

fredag 6 oktober 2017

En framtid utan flyget som livlina


Klimatfrågans öde är Transporternas. Ska vi ta oss ur fossilsamhället måste den fossila energin ut ur transportsystemen. Så långt tycks även politikerna med.
Målet om ett fossiloberoende transportsystem hägrar för Sveriges del redan 2030. Om man får tro regeringen. Det kan vara den största utmaning samhället ställts inför och som kommer att förändra våra liv i grunden.
Fast så låter det förstås inte i debatten, där bränsleskiften och nya teknologier antas komma att lösa allt till det bästa, så att vår bil- och flygburna livsstil kan fortsätta likt nu.
Låt oss påminna om fakta: Världens transporter försörjs ännu till 96 procent med olja och annan fossil energi. Och, ja, det är svårt att se hur vi nämnvärt ska kunna rucka på denna ekvation så länge vi transporterar oss i den omfattning vi gör idag.
Det är fossilsamhället som möjliggjort vår massmobilitet, realistiska utsikter att med förnybar energi upprätthålla någonting ens i närheten av dagens mobilitet finns helt enkelt inte.
Det är lika bra att inse.
Vi går på sikt mot en mindre mobil och fartfylld värld, utan flyg kors och tvärs, och där bilsamhället kommer att trängas tillbaka. Fast sådana budskap vinner förstås inga val.
Världen kommer åter att växa sig större. Det finns nämligen inte ett uns realism i att driva trafikflygplan med biobränslen (annat än låginblandat med fossilt flygfotogen). En fossilfri framtid är obönhörligen en framtid utan trafikflyg.
Nej, målet om ett fossilfritt transportsystem har ännu inte omsatts i någon större handlingskraft. Och ja. Det skyndar. Därför är den föreslagna flygskatten en, om än så liten, signalmässigt viktig reform.
Djupt beklagligt har Alliansen i apart önskan att slå vakt om fossilsamhället hotat fälla förslaget. Påhejad av en i klimatfrågan mindre samvetsgrann gruppering av regionala opinionsbildare.
Vi måste börja vänja tanken vid en framtid utan flyget.
Det är lätt att glömma men det var först på 1980-talet som flyget på allvar etablerade sin ställning som ”livlina” för norra Sverige. Innan dess flög ganska få, tåget regerade.
Sedan dess har flyget på djupet rört om vår självbild i norr, och för boende i Umeå, Luleå eller Kiruna upprättat en närhetskänsla till storstadsregionerna. Möjligheten att ta morgonflyget ned till Stockholm, avverka en dags arbetsmöten, innan man äntrar Arlanda Express och är åter hemma i Röbäck eller Sävar samma kväll.
Fossilfrihet är krasst talat en så mycket större fråga än teknik och bränsleskiften. Djupast handlar den om att ställa om våra förväntningar ... och där vår verkliga fiende är bristen på fantasi. Den enkelspåriga oförmågan att se alternativ till dem som handlar om att slå vakt om tingens ordning.
En framtid utan flyget är inte dödsstöten för vårt län. Snarare talar vi om en återgång till någonting liknande 1980-talets villkor. En tid när järnvägen fortfarande starkt formade många västerbottningars mentala bild av länets geografiska läge, ett villkor som jag åtminstone själv vill minnas som helt OK.
Klartecknet för Norrbotniabanans första etapp till Skellefteå är efterlängtat, för framtiden hänger på järnvägen.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå: