Låt oss få det sagt medsamma. Jag
tillhör inte rikspolischef Eliassons supporterklubb. Respekt för hur han som
punkartist en gång sökte vinna folkhemmets hjärtan, men ändå.
Dock pekar IT-affärerna hos
Rikspolisen och Transportstyrelsen på ett långt större problem än deras
ledningar.
Hur människan alltmer ställs i teknikens tjänst snarare än det omvända.
Visst väcks berättigade frågor om
det rimliga i att outsourca datalagring, och om den tidigare Alliansregeringens
ansvar för att det ens gjorts möjligt, trots allt var det Alliansen som öppnade
Pandoras ask.
Frågan som däremot inte ställs är
vad det säger om vårt samhälle att chefen för en statlig myndighet, oavsett
sakområde, väntas ha örnkoll på olika IT-krypteringslösningar och regelverken
kring dessa.
Vi lever i en verklighet alltmer
dikterad av IT-industrin. Digitalisering har blivit svaret på nästan varje
fråga, en miljardbransch lär oss att okritiskt bejaka all ny teknologi: Från
branschens jättar i Silicon Valley hela vägen ned till deras fottrupper på våra
arbetsplatser, med IT-avdelningar, eller medarbetare som i största allmänhet
tagit till livsuppgift att agitera för mer av allt sådant som stavas nät och
IT, sak samma om tekniken faktiskt förbättrar något eller ej.
Teknik är makt.
Samhällets inställning är att ALL
ny teknologi – varje ny teknisk möjlighet – måste bejakas, innan någon ens
bemödat sig ställa frågan till vad.
Framdukat till sedvanlig
rappakalja om att här måste det hängas med i utvecklingen och liggas i framkant
och vinnarfil och om vilken katastrof det vore att missa ett enda av alla dessa
IT-tåg.
Vad för slags utveckling, i vems intresse, för vad? Dessa frågor
lämnas i obesvarat tomrum.
Mest bekymrar IT-imperativets
makt över skolvärlden.
I en tid när skärmar redan fyller
barns och ungdomars vakna timmar satsar nu skolvärlden för fulla segel på ännu
mer skärm. Så blir programmering snart
obligatoriskt grundskoleämne ... och även här i länet tycks man ha fattat detta
med vinnarfilen: Språkskolan i Umeå meddelar med klackar i taket att man inför
robotar i undervisningen. Medan Skellefteå kommuntidning (3:2017) gör segervåg
för konsulten Harry vad der Veens framtidsbild: att det mesta av
skolundervisning överflyttas till skärm och youtube, att de lärare som inte okritiskt
kröker rygg för tekniken måste bort.
Ett isande tankeklimat.
Är det verkligen mer av
stillasittande skärmliv våra barn behöver?
På bara ett par decennier har
svenska barns vistelse i naturen halverats, och det är inte svårt att se
sambandet till vurmen för teknik och skärmar.
Utvecklingen är oroande på flera
sätt. För barnen själva, förstås, deras hälsa nu och i framtiden. Men även
utifrån möjligheten att hantera miljö- och klimatkriser.
Den som inte fått med sig känslan
och förståelsen för naturen har också svårare att förstå vårt beroende av den.
Naturen blir abstrakt ... dess dofter, landskap och skönhet bortträngda av
skärmflödets ettor och nollor.
Att lärande kring naturen skulle
få likvärdigt erkännande som kodknackande inom skolan är väl att drömma i det
blå, men utan drömmar inte mycket till framtid.
Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå: