Kan vi stoppa rovdriften av skogen?

I år kom den ovanligt tidigt. Redan 19 april hördes nere i kurvan det första lockropet på våren, obestämt svävande en bit över dikesrenens isbestyckade snödrivor. Ett ”gemytligt klinkande”, noterar Erik Rosenberg berömmande om den i sitt klassiska fågelverk, inte helt olikt en ”regnsjungande bofinks” ... Gransångaren med dess outtröttliga räkneramsa.

Första dagen var sången försiktigt trevande, en testsändning, men snart fyllde den kaxiga sångaren upp varenda tum av sitt revir. Sedan kom rödvingetrasten, taltrasten, morkullan och alla de andra återvändarna. Jag kände deras personligheter, gladdes över deras livsrusiga sång, oroades över deras väl och ve under alla veckor av ihållande torka. Hörde så till sist – lättnad! – tjattret från deras första nykläckta ungar.

Allt var över på några timmar. En dag i juni rullade ett par skördare oanmält in. Ögonblicket därefter var fåglarnas skogsdunge ett larmande slagfält, ett ylande och motorvarvande inferno, en massaker på allt vad som var liv.

När maskinernas övermakt gjort sitt var allt utplånat, inte så mycket som en trädstam lämnad, terrängen mosad under fordonens grovmönstrade däck. Vad som nyss varit skog låg som stympade, högt staplade stammar vid vägrenen. En prydlig hög kapital.

Någonstans hörde jag det tynande jämret från döende fågelungar som maskinerna ursinnigt slungat ur sina bon ... orkade däremot inte närma mig, se dem i deras vanmakt, hur livet rann ur deras sköra kroppar. Annars bara tystnad.

Välkommen ut i skogslandet.

Låt mig genast säga att jag helst inte velat skriva denna text. Det finns så mycket angenämare ämnen för en essä från hängmattan ... varför inte hundars sinne för humor ... vardagsmagi ... Grateful Dead. Så ändå. Vissa stunder anmäler sig bara ett ultimativt m-å-s-t-e.

Det handlar om ett vägval. Hur vi för oss i skogen säger nämligen mycket om riktningen för hela vår civilisation.

Full fart i skogen! basunerar tidningens ekonomiredaktion triumfatoriskt. Och låter följsamt meddela om vinster i taket och om alla slags interna branschutmärkelser som skogsindustrin företrädare behänger sig själva med. Myten om att vi aldrig haft så mycket skog som idag upprepas oemotsagd.

Nog är det full fart allt.

Avverkningstrycket på våra skogar växlas upp. Genom att avverka skogen allt yngre – ändra spelreglerna! – har branschen snabbt öppnat slussportarna till att skövla hela skogslandskap som tidigare skulle fått stå på tillväxt ytterligare tjugo eller trettio år. Bli till riktig skog.

Bara under senaste året eller så ser jag från min hemmatuva hur skogen skalats bort från halva Harakälen och därefter Fäboberget, hur skogen runt berget baki huset vårt nu är bortskövlad på de flesta sidor ... och hur ett väldigt nyupptaget hygge brer ut sig likt en tundra bortom träsket. Till detta punktavverkningar både här och där.

Denna försommar har skogsmaskinerna dånat många nätter igenom hemikring. Ätit sig igenom landskapet, gjort sluträkning med naturen. Ofta lämnas en teaterkuliss av träd längs vägkanten, liksom för att skyla det skövlade och skändade för den flyktiga betraktarens öga.

Låt oss vara klara över ordvalen. Jag skriver skövla, inte vårda eller bruka, ord som – helst med förleden hållbart – med monopolistisk verkan putsat och tillrättalagt den kollektiva bilden av skogsnäringen. Absolut finns många skogsägare som varsamt  b r u k a r sin skog. Men här talar vi om den större bilden.

Forna tiders baggböleri gick för skogsbolagen ut på att med speglar och glaspärlor snuva bönderna på deras skiften. I modern tappning sker nu en annan slags baggböleri, fast riktad mot framtida generationer. Där industrin genom hets till överavverkning – införandet av ett sterilt plantageskogsbruk, som förresten visat sig sällsynt illa lämpat för denna tid av extrema klimatväxlingar – håller på att blåsa våra barn och barnbarn på allt vad som är värt namnet skogar.

Och där all slags rovdrift på vad som borde ses som en gemensam tillgång kan rättfärdigas i den helgade äganderättens namn.

Den sjätte massutrotningen av planetens liv sker nu så snabbt att geologiska och historiska tidslinjer som mätinstrument blir trubbigt meningslösa. Bara sedan 1970 har enligt Världsnaturfonden nästan två tredjedelar av världens landlevande djur utrotats.

Vi måste börja inse att skövlingen av det svenska skogslandskapet är en del av denna människans krigföring mot naturen. Allra helst som röster nu höjs för att skruva upp takten än mer. Att ”öka uttaget” från skogen, som det så vackert lyder. Högmodet råder.

Det existentiella hotet mot skogarnas mångfald är avgjort inte en fråga skapt för att trigga igång sociala media-stormar eller kändisupprop. Den passar liksom inte in i identitetspolitiska scheman ... faller utanför det urbana synfältet ... saknar digital anknytning ... är okompatibel med allt det samtida som lyckats göda en hel bloggosfär av självuppfyllda ”influencers”.

Men det gör därför inte frågan mindre viktig.

Får man tro skövlingens apologeter – i namn av röststarka branschorganisationer, näringspolitiska råd, centerpartistiska EU-parlamentariker – ligger här ett outnyttjat Eldorado av skog och bara väntar på att få omvandlas till drivmedel åt flyget ... åt landets hungrande SUV:ar. Skogarna måste helt enkelt ge vika om vi ska kunna upprätthålla vår Massmobilitet för att inte tala om Ekonomiska Tillväxt även i en fossilfri framtid!

Vi närmar oss själva smärtpunkten. Vårt ultimativa vägval. Som rör vårt sätt att leva, nu och i framtiden, liksom vårt ansvar gentemot framtida generationer. Ett ödesdilemma ... som testar graden av vår civilisation.

Frågan skulle likaväl kunna ställas så här:

Kan vi tänka oss att leva på mindre fot, att minska vårt avtryck på planeten, att göra avkall på vår överkonsumerande livsstil?

När alternativet att inte ändra något ter sig så mycket värre.

Vi måste börja tala om detta. Till sist återstår annars bara tystnaden.

Publicerat som kulturessä i Västerbottens-Kuriren 17 juli 2018 ... i tidningens temaserie "Vägskäl".

https://www.vk.se/plus/2419429/kan-vi-stoppa-var-rovdrift