Norrland finns inte längre!

Stockholms- och storstadsfixeringen tar sig allt mer extrema uttryck. Norrland där jag själv råkar leva tillsammans med någon miljon andra svenskar existerar knappt längre i media. De nationella mediabolagens lokala nyhetsredaktioner läggs ned så att man istället kan lägga allt sitt krut på att berätta om senaste nytt från diverse gatstumpar i Stockholms innerstad. När SR igår offentliggjorde årets sommarprogramvärdar är Stockholmscentreringen bedövande.

Sommarredaktionen har tydligen gjort bedömningen att Norrland (=fem svenska län och nio landskap) endast har en person värdig att axla rollen som programvärd för Sommar, nämligen PO Tidholm.

Men i dag blev det bara FÖR MYCKET! ... Vi har haft 27 grader och stekande sol på min hemort Vindeln i Västerbotten och flera högtrycksdagar på raken. I det läget går SVT ut med nyheten "Nästa vecka kommer värmen igen" Det kan inte sägas tydligare. Norrland finns inte, är helt ointressant även ur ett public service-perspektiv.

Medan vi förgås av värme här i norr berättar SVT att landet plågas av regn och kyla. Som liksom för att riktigt inskärpa vår icke-existens nämner man i en bisats till nyheten om nästa veckas högtrycksrygg över landet att det då kommer att bli svalt i Norrland.

Grattis till en god journalistik!

ps - Vill tipsa om Klimatriksdagen i Norrköping till helgen. Kommer att bli en riktigt häftig manifestation! Min egen presentation på lördag em har rubriken ”Tillväxtens slut, politikens död och samhällets återfödelse – omställning i en krisande värld”

Gruvindustrins kamp mot skapelsen

Det är människor som Ove Göting som kan få mig att tappa hoppet om mänskligheten. Känna att det är kört.

Göting medverkade i P1 Kalibers lika utmärkta som skrämmande dokumentär om gruvindustrins härjningar i vårt land.

Lite kort om bakgrunden: Sverige har ”världens bästa investeringsklimat” för gruvnäringen. Så säger branschen själv när de internationella gruvjättarna har rangordnat världens länder. Bland annat prisas Sverige för vår föredömliga brist på miljöregler.

Där andra länder har miljöbestämmelser som gruvindustrin tvingas anpassa sig till är det i Sverige bara att tuta och köra!

Och det är precis vad man gör.

Kaliber-programmet uppmärksammade framförallt gruvbolagens härjningar i skyddade naturmiljöer, flera av dem av världsklass.

Man skulle naivt kunna tro att skyddade naturområden faktiskt är skyddade. Är det inte lite det som är poängen med att skydda dem? Att denna natur ska utgöra fredade zoner i ett i övrigt exploaterat landskap som annars mest består av industriskog, vattenmagasin, vägar, grustäkter och andra former av exploatering.

Tydligen inte.

Gruvbolagen får automatiskt tillstånd att gå in i ”skyddade” naturområden för att bedriva provborrningar som ofta lämnar stor ödeläggelse efter sig. I Kaliber berättas om pågående skövlingar av flerhundraårig fjällnära urskog i naturskyddsområden runt Kiruna samt i världsarvet Lapponia. Bland annat intervjuas en australiensisk gruvbas vars bolag kört sönder skog och terräng i denna extremt sårbara miljö. Som krona på verket har företaget låtit dumpa stora mängder diesel mitt i ett reservat. Från sin utsiktspunkt på andra sidan jordklotet har han naturligtvis inte en susning om detta, ville inte heller veta.

Gruvnäringens brott mot dagens och framtida generationer har inte uppstått i ett vaakum. Ödeläggelsen av den sista skyddade naturen är direkt påhejad av den svenska regeringen.

Näringsminister Annie Lööf har i många sammanhang hyllat Sveriges ”liberala” gruvlagstiftning (byggd på principen att ge internationella gruvbolag obegränsad tillgång till vårt land och utan att de själva behöver ge någonting tillbaka eller bära minsta ansvar för uppstädningskostnader vid miljöbrott; denna kostnad läggs istället på det svenska folket).

Annie Lööf vägrade också att svara på redaktionens frågor om sin förda politik (en feghet som hon tycks ha ärvt av sin företrädare Maud Olofsson). Trots att Kaliber i tre veckors tid aktivt försökt få en kommentar från Lööf kom inte så mycket som en harkling till svar.

Åter till Ove Göting.

Han är delägare i gruvbolaget Asera mining som för närvarande borrar efter mineraler på Taberg i Småland. Ett naturreservat och riksintresse som bland annat är boplats för hotade fladdermöss. Borrningarna har redan orsakat stora miljöstörningar, vilket en boende i området vittnade om.

Men på frågan om inte naturreservat bör få vara just naturreservat svarar Ove Göting irriterat:

”Ett naturrreservat är ju inte någonting som måste bestå för tid och evighet.”

Därefter en harang om hur han struntar i naturvärden och önskar se en fullskalig exploatering av Taberg så snart som möjligt.

Alltså: Så fort det finns intresse av att exploatera skyddad natur ska det vara fritt fram.

Om detta vore samhällets hållning skulle alla naturreservat och nationalparker kunna avskaffas bums.

Ändå och just därför kan jag uppskatta ärligheten hos en person som Ove Göting. Han säger det ju rakt ut: Jag skiter fullständigt i miljön, hållbar utveckling och framtida generationer. Natur är till för att skövlas. Det enda som betyder något för mig är att tjäna grova pengar för min egen vinnings skull.

Göting hymlar alltså inte med var han står.

Till skillnad från den svenska regeringen som förenar en starkt exploateringsinriktad och direkt naturfientlig realpolitik (med utförare som Göting och Asera mining) med att vid enskilda tillfällen leverera tomma retoriska utspel om ”klimatomsorg” och ”hållbar utveckling”.

Som om de brydde sig.