I år kom den ovanligt tidigt.
Redan 19 april hördes nere i kurvan det första lockropet på våren, obestämt svävande
en bit över dikesrenens isbestyckade snödrivor. Ett ”gemytligt klinkande”, noterar
Erik Rosenberg berömmande om den i sitt klassiska fågelverk, inte helt olikt en
”regnsjungande bofinks” ... Gransångaren med dess outtröttliga räkneramsa.
Första dagen var sången
försiktigt trevande, en testsändning, men snart fyllde den kaxiga sångaren upp
varenda tum av sitt revir. Sedan kom rödvingetrasten, taltrasten, morkullan och
alla de andra återvändarna. Jag kände deras personligheter, gladdes över deras
livsrusiga sång, oroades över deras väl och ve under alla veckor av ihållande
torka. Hörde så till sist – lättnad! – tjattret från deras första nykläckta
ungar.
Allt var över på några timmar. En
dag i juni rullade ett par skördare oanmält in. Ögonblicket därefter var
fåglarnas skogsdunge ett larmande slagfält, ett ylande och motorvarvande
inferno, en massaker på allt vad som var liv.
När maskinernas övermakt gjort
sitt var allt utplånat, inte så mycket som en trädstam lämnad, terrängen mosad
under fordonens grovmönstrade däck. Vad som nyss varit skog låg som stympade, högt
staplade stammar vid vägrenen. En prydlig hög kapital.
Någonstans hörde jag det tynande
jämret från döende fågelungar som maskinerna ursinnigt slungat ur sina bon ...
orkade däremot inte närma mig, se dem i deras vanmakt, hur livet rann ur deras
sköra kroppar. Annars bara tystnad.
Välkommen ut i skogslandet.
Låt mig genast säga att jag helst
inte velat skriva denna text. Det finns så mycket angenämare ämnen för en essä
från hängmattan ... varför inte hundars sinne för humor ... vardagsmagi ...
Grateful Dead. Så ändå. Vissa stunder anmäler sig bara ett ultimativt
m-å-s-t-e.
Det handlar om ett vägval. Hur vi för oss i skogen säger nämligen
mycket om riktningen för hela vår civilisation.
Full fart i skogen! basunerar
tidningens ekonomiredaktion triumfatoriskt. Och låter följsamt meddela om vinster
i taket och om alla slags interna branschutmärkelser som skogsindustrin
företrädare behänger sig själva med. Myten om att vi aldrig haft så mycket skog
som idag upprepas oemotsagd.
Nog är det full fart allt.
Avverkningstrycket på våra skogar
växlas upp. Genom att avverka skogen allt yngre – ändra spelreglerna! – har
branschen snabbt öppnat slussportarna till att skövla hela skogslandskap som
tidigare skulle fått stå på tillväxt ytterligare tjugo eller trettio år. Bli
till riktig skog.
Bara under senaste året eller så
ser jag från min hemmatuva hur skogen skalats bort från halva Harakälen och
därefter Fäboberget, hur skogen runt berget baki huset vårt nu är bortskövlad
på de flesta sidor ... och hur ett väldigt nyupptaget hygge brer ut sig likt en
tundra bortom träsket. Till detta punktavverkningar både här och där.
Denna försommar har
skogsmaskinerna dånat många nätter igenom hemikring. Ätit sig igenom
landskapet, gjort sluträkning med naturen. Ofta lämnas en teaterkuliss av träd
längs vägkanten, liksom för att skyla det skövlade och skändade för den flyktiga
betraktarens öga.
Låt oss vara klara över ordvalen.
Jag skriver skövla, inte vårda eller bruka, ord som – helst med förleden hållbart – med monopolistisk verkan
putsat och tillrättalagt den kollektiva bilden av skogsnäringen. Absolut finns
många skogsägare som varsamt b r u
k a r sin skog. Men här talar vi om den större bilden.
Forna tiders baggböleri gick för
skogsbolagen ut på att med speglar och glaspärlor snuva bönderna på deras
skiften. I modern tappning sker nu en annan slags baggböleri, fast riktad mot
framtida generationer. Där industrin genom hets till överavverkning –
införandet av ett sterilt plantageskogsbruk, som förresten visat sig sällsynt
illa lämpat för denna tid av extrema klimatväxlingar – håller på att blåsa våra
barn och barnbarn på allt vad som är värt namnet skogar.
Och där all slags rovdrift på vad
som borde ses som en gemensam tillgång kan rättfärdigas i den helgade
äganderättens namn.
Den sjätte massutrotningen av
planetens liv sker nu så snabbt att geologiska och historiska tidslinjer som
mätinstrument blir trubbigt meningslösa. Bara sedan 1970 har enligt
Världsnaturfonden nästan två tredjedelar av världens landlevande djur utrotats.
Vi måste börja inse att
skövlingen av det svenska skogslandskapet är en del av denna människans
krigföring mot naturen. Allra helst som röster nu höjs för att skruva upp
takten än mer. Att ”öka uttaget” från skogen, som det så vackert lyder.
Högmodet råder.
Det existentiella hotet mot
skogarnas mångfald är avgjort inte en fråga skapt för att trigga igång sociala
media-stormar eller kändisupprop. Den passar liksom inte in i
identitetspolitiska scheman ... faller utanför det urbana synfältet ... saknar
digital anknytning ... är okompatibel med allt det samtida som lyckats göda en
hel bloggosfär av självuppfyllda ”influencers”.
Men det gör därför inte frågan
mindre viktig.
Får man tro skövlingens
apologeter – i namn av röststarka branschorganisationer, näringspolitiska råd,
centerpartistiska EU-parlamentariker – ligger här ett outnyttjat Eldorado av
skog och bara väntar på att få omvandlas till drivmedel åt flyget ... åt
landets hungrande SUV:ar. Skogarna måste helt enkelt ge vika om vi ska kunna
upprätthålla vår Massmobilitet för att inte tala om Ekonomiska Tillväxt även i
en fossilfri framtid!
Vi närmar oss själva
smärtpunkten. Vårt ultimativa vägval. Som rör vårt sätt att leva, nu och i
framtiden, liksom vårt ansvar gentemot framtida generationer. Ett ödesdilemma
... som testar graden av vår civilisation.
Frågan skulle likaväl kunna
ställas så här:
Kan vi tänka oss att leva på mindre fot, att minska vårt avtryck på
planeten, att göra avkall på vår överkonsumerande livsstil?
När alternativet att inte ändra
något ter sig så mycket värre.
Vi måste börja tala om detta.
Till sist återstår annars bara tystnaden.
Publicerat som kulturessä i Västerbottens-Kuriren 17 juli 2018 ... i tidningens temaserie "Vägskäl".
