Mitt
förra inlägg En
peak oil-dåres försvarstal Del 1 handlade om defensiven för peak
oil-budskapet under senare tid. Här kommer Del 2 där jag lägger mest krut på
fracking-boomen och försöker reda ut begreppen. (Inlägget har tyvärr dragit ut
på tiden några dagar pga ett saboterat knä som tvingat in mig i svensk vårdapparat
och tagit mycket av den senaste veckan i anspråk ... fortsättning följer.)
Den högljudda kampanjen mot peak
oil-budskapet och mot oss som hävdar att den ekonomiska krisen inte är
övergående stödjer sig framförallt på en
sak: Den amerikanska frackingboomen ( ... och i någon mån även på att
eurokrisen befunnit sig i en relativt lugn fas under de senaste månaderna). Det
är inte mycket till argument.
Det finns ett skevt amerikanskt
perspektiv i hela diskussionen kring frackingindustrin (dvs produktionen av skiffergas
och skifferolja) där man sammanblandar vad som sker i USA med utsikterna för
världen i stort. För även om USA:s frackingindustri skulle ge räddning åt den amerikanska ekonomin gäller det ju
knappast världen i stort. Ändå är det precis i de termerna som frackingboomens
möjligheter diskuteras, inte minst i svensk media. Svensk press har okritiskt fångat
upp berättelsen om hur fracking i USA kommer att tillhandahålla den amerikanska
ekonomin ymnigt med energi för all överskådlig framtid – och drar utifrån detta
slutsatser om att hela den globala energikartan håller på att ritas om.
Frackingboom i perspektiv
Låt oss titta närmare på saken. För
begreppen rörs ofta ihop i diskussionen. Vanligt är exempelvis att man inte
håller isär skifferolja och skiffergas.
Produktionen av skifferolja är ännu i stark tillväxt.
Det mest produktiva fältet, Bakken i North Dakota, har i dag en utvinningstakt
på ca 725.000 fat per dag vilket sannerligen inte är kattskit. Geologen David
Hughes, som oberoende av industrin har sammanställt en gedigen översikt, anser
att fältets produktion kommer att nå sin topp runt 2020 (och landa på ca 1
miljon fat per dag) för att sedan snabbt falla. Om man enbart ser till
geologiska förutsättningar nås peaken för amerikansk skifferolja knappast före
2020. Men med finansiell peak oil –
alltså växande svårigheter att finansiera den dyra okonventionella olja som ska
ersätta dagens olja – kan den nås betydligt tidigare. Många som deltar i
skifferoljans hyllningskör glömmer dessutom att nämna att produktionen av vanlig råolja i USA fortsätter att
sjunka från år till år. Skifferoljan ger ett antal års respit men får allt
svårare att kompensera för den fallande produktionen av vanlig råolja. David
Hughes bedömer att den samlade amerikanska
oljeproduktionen (vanlig råolja, djuphavsolja, skifferolja etc.) kommer att
övergå i permanent fall runt 2019. Om sex år.
Det är dessa tidsperspektiv
skifferoljeboomen handlar om.
Vad mer är. Tillståndet för USA:s skiffergas är långt mer bekymmersamt.
Här har produktionen redan börjat
hacka. Den ökar visserligen ännu, men betydligt långsammare än tidigare. Dessutom.
Landets samlade naturgasproduktion
(konventionell naturgas plus okonventionell skiffergas) har nått en platå sedan
2012. Produktionen av vanlig naturgas peakade för åratal sedan och sjunker
sedan 2007, men har så här långt kompenserats av ökningen av skiffergas. Fast
nu tycks den totala gasproduktionen ha nått sin peak. Somliga tror att
produktionsfallet inleds redan detta år. Nog så talande är att borraktiviteten
(antal borrar i aktiv användning) inom gasindustrin har sjunkit kraftigt,
vilket i förlängningen kommer att
leda till en minskande produktion. Den minskade borraktiviteten beror inte bara
på geologi utan även ekonomi. Naturgaspriserna har nått så låga nivåer att det
inte längre är lönsamt att borra. Vilket samtidigt visar på dilemmat. För att
utvinningen av okonventionell naturgas ska bli varaktigt lönsam krävs höga
naturgaspriser. Något som sätter stor press på amerikanska hushåll (och hotar
den amerikanska livsstilen där obegränsat slöseri med energi utgör en
grundbult) och utan tvekan bromsar in USA:s ekonomi.
Med risk att upprepa mig: välkommen till tillväxtens gränser.
När de riskkapitalbolag, banker mfl
som nu är hårt exponerade mot skiffergasindustrin börjar få problem med
avkastningen på sina investeringar blir det rimligen allt svårare att locka in
nytt kapital som täcker upp förlusterna. På kort sikt kan man säkert locka
obetänksamma placerare (inklusive vanligt folk) men bubblan kommer att brista.
Och när den väl gör det sker det nog dramatiskt. Det blir 2008 i repris eller
värre.
Slutsats: Det är svårt att se hur amerikansk
frackingindustri skulle kunna rita om energikartan för världen i stort, vilket
bla DN hävdat. Frackingen kommer aldrig ens
att göra USA energioberoende. USA importerar alltjämt runt hälften av sin
olja. Landet har visserligen minskat sin import under senare år, men det beror
även på det faktum att amerikanerna dragit ned på sin energikonsumtion i den
ekonomiska krisens spår. Dessutom blir alltså tecknen allt tydligare på att
shale-boomen är en finansiell bubbla liknande den bostadsbubbla som föregick
finanskrisens utbrott. Olje- och gasindustrin har intresse av att överdriva
fyndigheternas storlek för att locka kapital. Och har hittills haft god hjälp
av media (typ DN) som okritiskt köpt deras berättelse.
Den föränderliga peak oil-debatten ... och några lärdomar
Likafullt. Många peak
oil-debattörer har helt klart underskattat både potentialen och cynismen när
det gäller att få fram den ”svåra” oljan till marknaden. Ändå är skifferoljan,
tjärsanden mfl alltså inte den räddning för industrisamhället som tillskyndarna
menar. Dels därför att den kräver extremt höga energipriser för att bli lönsam
att utvinna – högre än vad världsekonomin långsiktigt klarar. Dels pga dess
låga och över tid sjunkande nettoenergi. Allt mer av samhällets resurser måste
styras om mot utvinningen av energi. Energi som tidigare var enkelt tillgänglig
och billig att utvinna kräver allt större investeringar. Samhällsresurser som tidigare kunde riktas mot andra välfärdsskapande
delar av ekonomin slukas alltså i ökad grad av projektet att utvinna svår
energi.
På detta är frackingboomen i USA
ett lysande exempel. Visst, frackingindustrin skapar arbetstillfällen och
tillväxt. Men i vilken form? Jo, genom att utföra något på ett långt mer
besvärligt och resurskrävande sätt än tidigare, när man kunde förlita sig på
billig råolja från Texas.
1950-talets olja (=billig högpotent
energi) gav amerikanerna stigande inkomster och sex meter långa bilar med
skrytfenor och V8-motorer. I 2010-talets fracking-USA (=dyr lågpotent energi)
däremot sjunker inkomsterna (utom för de allra mest välbeställda), trygga
välbetalda jobb ersätts med osäkra underbetalda McWorks-jobb, och allt fler
amerikaner faller från medelklass ner i fattigdom. Så mycket för tillväxt och
återhämtning i den amerikanska ekonomin.
Den svåra, okonventionella oljan
senarelägger peaken för flytande fossil energi jämfört med de antaganden som
var vanliga i peak oil-kretsar för 6-7 år sedan. Men här kommer vi in på en
annan fråga som industrin utnyttjat för att skapa förvirring. I den tidiga peak
oil-debatten låg fokus nästan enbart på vanlig råolja. När man talade om peak
oil avsågs alltså i de allra flesta fall produktionstoppen för konventionell råolja.
Men någon gång runt 2007-08 började
det bli allt vanligare att i stället summera alla flytande bränslen (förutom
konventionell råolja allt från flytande naturgas till icke-fossil etanol) och
man kunde då visa att peak oil alls inte hade nåtts. Vi som folkbildar kring
frågan har ofta varit dåliga på att hålla isär begreppen. Den avgörande
oljetoppen, den för vanlig råolja, nåddes alltså redan 2005.
Denna (verkliga) oljetopp har i sin
tur stimulerat enorma investeringar i att få fram marginaltillskott från sådant
som tjärsand, djuphavsolja och naturgas omvandlad till flytande form. Tack vare
detta ökar alltjämt den samlade volymen flytande bränslen (där peaken ännu
sannolikt ligger åtminstone några år fram i tiden). Till växande kostnad för
samhället och miljön.
Och det är alltså dessa
marginaltillskott från svår energi (i många fall inte ens olja) som fått
industrin att utropa att peak oil-frågan är död.
I någon mening kan man säga att
verkligheten hamnat MITT EMELLAN YTTERLIGHETERNA. Energiproduktionen och
världsekonomin har inte kollapsat på det sätt som många peak oil-folkbildare
förväntade sig när oljeproduktionen planade ut och energipriserna rusade till
rekordnivåer 2005-08. Å andra sidan har varken oljeutvinningen eller världen i
stort fortsatt på den eviga tillväxtens spår som myndigheter som IEA och
energibranschens andra tunga företrädare eller för den delen många main
stream-forskare och ekonomer förutsåg vid samma tidpunkt. Krisen är här. Sedan
2008 lever vi i en ny ordning, hur mycket våra media och politiker än försöker
att snacka sig runt detta.
I
nästa och avslutande inlägg i serien En peak oil-dåres försvarstal höjer jag
blicken och försöker mig på några samlade observationer: varför är vi peak
oil-debattörer på defensiven, vad kan vi lära?