onsdag 23 januari 2013

Kollapsens tempoväxlingar


Systemkrisens riktning är solklar. Tillväxtepoken har nått sin ände och vi står inför någon form av systemkollaps. Sedan tillväxtekonomin och konsumtionssamhället har slagit i resursväggen – med en utplanande oljeproduktion och ”peak everything” – så finns inte längre utsikter till varaktig global tillväxt. Med en dåres envishet brukar jag påpeka att världsekonomin aldrig varit större än vad den var 2007 och sannolikt aldrig någonsin kommer att bli det (i ett kommande blogginlägg ska vi titta närmare på detta).
Framtiden – redan den nära – stavas alltså nerväxt. Vilket även kan uttryckas som dödsstöten för vårt rådande ekonomiska system.
Ser vi däremot till utvecklingen från dag till dag blir bilden mer förvirrande.
Något som länge förundrat mig är de tempoväxlingar vi möter i krisens progression. Om hur perioder av stegrande finansiell och social oro ersätts av perioder med relativt lugn. Och om hur dessa ofta ganska tvära kast leder till lika tvära humörsvängningar i hela diskussionen om resurskris och världsekonomins utsikter.
Märkligt nog har jag ännu inte stött på någon verklig diskussion kring detta såväl psylogiskt som politiskt intressanta ämne.
Dramat kring tillväxtens slut har under de senaste 7-8 åren sett många crescendon – perioder av dramatik och tjutande sirener. Som däremellan ersatts av lugnare skeenden där de flesta politiker och ekonomer generat undrar vad det var man oroade sig så mycket över alldeles nyss – ”Allt är ju på väg att återgå till det normala!
Fascinerande är förresten alla dessa ekonomireportrar som aldrig någonsin har lyckats förutse lånebubblor, finanskriser och resursväggar, men som alltid lika högmodigt levererar tvärsäkra krisanalyser vid de tillfällen när systemkrisen går upp i högvarv. För att så snart nästa ”bailout” har snotts ihop av politiker och centralbanker förklara krisen över och att en stabil tillväxt strax står inför dörren.
Fastän jag vet att de har grundläggande fel i sin tro att den världskonomiska krisen är av tillfällig natur (och inte ett symptom på tillväxtepokens slut) är det svårt att inte påverkas av dessa mentala tempoväxlingar. Min egen krisberedskap sjunker kort sagt en aning när krismedvetenheten i samhället går ner på sparlåga – och omvänt.
(Kanske är det även så enkelt att man rent mänskligt inte fixar att befinna sig i konstant krisberedskap år efter år? Och därför emellanåt måste ge sig själv en stunds mental ”bailout” ... )
Ett axplock:
I september 2005 gick min egen peak oil-beredskap upp på larmnivå. Orkanen Katrina hade lämnat ödelagda oljeplattformar efter sig i Mexikanska gulfen och oljepriset steg rätt upp i himlen (70 dollar fatet, vilket i dag skulle ses som skrattretande billigt). Strax återgick allt till det normala, även om den absoluta toppen för vanlig råoljeutvinning faktiskt nåddes just 2005.
Hösten 2007 – hösten 2008 var det åter högsta krisberedskap. Rusande råvarupriser, hungerkravaller världen över, det hittills högsta oljepriset (vilket nåddes i juli 2008), och som grädde på moset finanskrisens utbrott under hösten 2008.
Vintern och tidiga våren 2011: Arabiska våren och Fukushima klev fram som två nya tunga aktörer i dramat kring tillväxtens slut. Än en gång högsta krisberedskap i samhället.
Hösten 2011: Efter en sensommar kännetecknad av att krisen i stort sett avblåsts och av att hela peak oil-debatten gått ner på sparlåga bröt krisen åter igen fram med full styrka. Denna gång med eurokrisen som främsta fixpunkt.
2012 blev ett lugnare år för västvärldens del än vad nog många av oss gissat. Genom att låta de digitala sedelpressarna fortsätta att gå på högvarv har man kosmetiskt lyckats upprätthålla någon slags normalitet bland de flesta av världens rika industriländer.
Denna relativa ”normalitet” råder ännu i början av 2013 (dvs, så länge vi talar om de rika industriländerna ...).
Med ”normalitet” menar jag alltså en period av lugn mellan krisens riktiga stormbyar och där många ur etablissemanget hävdar att vi äntligen ser ljuset i tunneln. Samtidigt måste vi påminna oss om att gränserna för vad som är ”normalt” förskjuts. För åtta år sedan ansågs ett oljepris på 50 dollar fatet som extremt, i dag lever vi med oljepriser på 110 dollar fatet. För tre år sedan var det bara fritänkande människor utan en karriär att försvara som diskuterade möjligheten av ett eurosammanbrott. I dag ses detta som en högst sannolik möjlighet även i maktens främsta korridorer. Snart har nog även Sydeuropas kris ”normaliserats” som sakernas självklara tillstånd.
Det enda vi med säkerhet kan säga är att det bara är en tidsfråga innan nästa kris-crescendo bryter ut. Och att ingen mainstream-ekonom så långt ögat når har förutsett detta.

FÖR ÖVRIGT  
Något som länge förundrat mig är hur lite mothugg budskapet om tillväxtepokens slut och omställningens nödvändighet möter då jag träffar människor i olika sammanhang. Även de politiker som på alla cylindrar jobbar för en utveckling som är stick i stäv med omställningens brukar i det stora hela köpa mitt budskap. Vilket kan tyckas märkligt, men så är det.
Dock finns det undantag, människor som av olika skäl inte är mottagliga för omställningsbudskapet och som reagerar med aggression. Under den senaste veckan har en dyngspridare till recensent i min egen lokaltidning (i recension och replikväxling) försökt ta heder och ära av mig genom lögner om vad som står i min bok Omställningens tid och beskyllningar om att den är fylld av ”stolligheter”, därtill skriven av en klåpare. Sådant känns en aning sårande för en som inte är van vid den samtalsnivån och det blir ju inte roligare av att målgruppen är tidningsläsare på min egen hemort.
Jag tröstar mig med att andra recensenter har fattat galoppen och vill tro att påhoppet får de flesta tidningsläsare att snarare ställa frågor om recensenten än om den som recenseras.

ps - För övrigt önskar jag mina läsare välkomna tillbaka efter ett långt juluppehåll!

18 kommentarer:

  1. Anledningen till att du inte får mothugg är att de flesta är intelligenta nog att förstå att du har rätt. Men i ett land där påtvingad optimism är religion finns det ingen som officiellt vågar visa att man tror på något annat än evig tillväxt.

    /Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att det ligger mycket i detta. En kognitiv dissonans om man så vill.

      Radera
  2. Hej

    Du är inte ensam om att bli kritiserad för det du skriver om och varnar för. Vi har en omställningsgrupp här nere i Hälsingland, och vi försöker på alla vis påverka. Genom förslag skrivelser till Kommunen. Genom att skriva insändare, och förklara vad som skett sker och vad som kommer att ske.

    Vi blir bemötta på det sätt du har blivit med förnekelse med ilska med förtal osv. Personligen blev jag svartlistad på den lokala tidningens insändare sida efter att jag skrivit om Fukushima och dess konsekvenser inom alla olika plan som påverkas av denna gigantiska katastrof.

    Svaret jag fick från redaktören en kvinna var att folk blev förbannade för att jag påminde dem om det de inget ville veta av. Hon redaktören ansåg också att personer som jag var bara ute efter att få mitt namn skrivet i tidningen. Hur uppmuntrande tror ni det känns.

    Hur som helst har vi givit kommunen en väl genomarbetat förslag över små åtgärder som skulle kunna stärka kommunen i ett fall av någon sorts samhälls kollapps. Skrivbordslådan i bästa fall troligen stora arkivet det vill säga papperskorgen.

    När SHTF kommer jag inte att kunna förebrå mig själv för att det går åt pipan för så många jag vi har försökt.

    Lasse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förnekelsens krafter är starka, obegripligt starka. Trösta dig med att du/ni gör ett otroligt jobb och du behöver som sagt inte klandra dig själv när SHTF.

      Särskilt trist att detta sker just i Hälsingland som ju är något av föredöme för svenska omställningsrörelsen. Men motståndskrafterna finns som sagt överallt. Samtidigt seglar vi vidare på kurs mot Grekland.

      Radera
  3. Lasse, du betraktas som en kättera i tvångsoptimisternas rike. De tänker; kom inte här och stör vår världsbild med en massa obehagliga fakta. Religiösa drifter är mycket starka. Även i ett sekulärt land.

    Lars

    SvaraRadera
  4. Det "normala" tillståndet har definitivt inte återinträtt i PIIGS-länderna, särskilt Grekland och Spanien. Även på Irland, som jag besökte för några månader sedan, är det fortfarande svår kris.
    Antalet "normala" länder blir färre och färre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut! Det onormala normaliseras. Det är bara det att det oftast sker smygande, steg för steg. Skulle PIIGS-länderna blivit PIIGS-länder från en dag till nästa skulle hela vår kollektiva världsbild rämna. Men processen från framgång ("Keltiska tigern" mm) till katastrof tog ju ca 3 år så det fanns gott om tid att formulera mentala försvarsmekanismer om att PIIGS-ländenra är unika, att deras öde inte kommer att drabba "oss", etc etc. Snart kommer det att vara sakernas självklara tillstånd att Sydeuropa är en tredje världen-region.

      Radera
  5. Vi talar om new normal numera.

    Lars

    SvaraRadera
  6. Har nyligen läst klart din bok "Omställningens tid", jag vill passa på och tacka för en fantastisk bok!
    Jag har verkligen varit i behov av att få höra speciellt de positiva exempel som du lyfter fram!

    Att tidsandan ändras långsamt börjar för mig kännas uppenbart.
    Just nu verkar det vara helt legitimt att säga att vi har lågkonjunktur i Sverige, hur (och när) detta smög sig på vet jag inte riktigt, men det är i alla fall en första antydan till att vårt kollektiva medvetande tar sig an nedväxt (om än med reserveringen att det bara är tillfälligt).

    /Kristoffer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kristoffer! Tipsa gärna andra om boken :-)

      Bra poäng. Ordet nedväxt är förstås alltjämt alltför laddat för de flesta. Men ändå är det ju detta man diskuterar i tex. Davos, dock med andra ord.

      Radera
  7. Tycker såna som vi äldre inom svensk medelklass har lätt för att missa den pågående osynliga kollapsen runt oss.
    Vi ser hus o aktiepriser hålla sig hyfsat, bilism som rullar på, köpandet o iFånandet pågår för fullt. Ytan är sig lik.
    Men det finansiella välståndspumpandet uppåt i samhället har hela tiden accelererat och dränerat botten kraftfullt. Fast det syns inte så påtagligt hur folk bor i bilar, ungdomar uppåt 30-årsåldern bor hemma o hankar sig fram i ändlösa kurser och timjobb, servicejobben görs av papperslösa för växelpengar.
    Faktiskt som så att själva ytan är blankare nu än nånsin, med alla rot-renoveringar, billiga städare, flashig reklam tapetserad överallt, platt-tv på väggarna,. Fascinerande när man råkar få se ett klipp från Rapportstudion på 80-talet, så beigt och öststatsaktigt jämfört med idag, för att inte tala om melodifestivalen. Och överhuvud hela underhållningsindustrin.
    Så de kritiska punkterna, vilka politikerna är instinktivt medvetna om, är aktie och bopriser. Det är också just 2008 som medelklassfolk fortfarande kommer ihåg med en rysning, inte oljepris eller fattigdomsrapporter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan bara hålla med. Det vore intressant att sätta någon sociolog att undersöka de kolliderande berättelser vi möter i dagens samhälle. För samtidigt som det finns någon slags krismedvetenhet bland de flesta, är det likafullt som att det mesta rullar på som vanligt. Gå på vilket fredags-after work som helst och inte är det "krisen" som möter en när man träder in i lokalen. På ytan är det mesta som vanligt.

      Ok, en och annan har drabbats av varsel, vissa har hamnat i fas 3, någon har till och med fått sänka sin lön. Men flertalet har inte nåtts av krisen, mer än via media.

      Men titta på kanariefågeln i gruvan, dvs Syderuropa. Kan tipsa om ett jättebra resereportage till de sydeuropeiska krishärdarna av Hans Månsson i senaste Grus och Guld (JAK-bankens medlemstidning). Lysande.

      Radera
  8. I sin bok "Från helvetets brevskola" ( en underbar satir för den som gillar sådant) gör CS Lewis en iakttagelse som han kallar "lagen om vågrörelsen", att mänskligheten tycks ha en tendens att svänga mellan ytterligheter med en viss rytmik.

    Psykologiskt tror jag det beror på att vi slappnar av i perioder av "samma som vanligt" alltså när vi inte upplever förändring, medan vi slår på adrenalinet varje gång vi noterar att något ändras. (Jämför med kittlingen när modet ändras.) Just den reaktionen tycks vara vetenskapligt belagd - att en ändring ökar stressnivån, oavsett vad ändringen består i. Det förklaras med att i en värld där man är oskyddad kan varje okänd faktor bli dödande, och att vi alltså har utvecklats genom att de mest alarm-benägna har haft störst överlevnads/fortplantnings-möjligheter.

    Nyheter om förändringar gör oss alltså krismedvetna och när nyheterna idag liknar gårdagens nyheter minskar krismedvetandet, även om det är kris nyheten gäller. Vi människor tycks inte vara särskilt rationella.

    Vi som håller medvetandet om nedgången öppet, tvingas antagligen inse att vi får vänta tills tillräckligt många har blivit arbetslösa, tvingats gå ner i lön, fått flytta ut i tält osv innan budskapet når ut till en större del av befolkning och blir befäst som "normalt" i sin tur. Huvudsaken är väl att vi då redan har utarbetat mentala och praktiska strategier för att hantera skeenden som människor då kan plocka upp och använda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut. Vad som är unikt denna gång jämfört med tidigare kriser (åtminstone efter 30-talskrisen) är att även medelklassen kommer att drabbas. Vi ser redan hur medelklassen snabbt krymper i många tidigare välmående länder (USA, Irland, Storbritannien, Grekland etc etc). Så länge medelklassen är materiellt välmående uppstår någon slags politisk liknöjdhet i samhället. Men när den egna livsstilen hotas då ändras allt detta. Knappast någon tillfällighet att "klass"-begreppet har kommit tillbaka i debatten.

      Radera
    2. Claes Jansen (http://www.claesjanssen.se/)har utverkat en teori som han kallar "Förändringens fyra rum" som jag tycker är mycket belysande, och enligt författaren själv överförbar både på individer, organisationer och världssystem. I "nöjdheten" flyter allt på, men ett tillstånd av "censur" inträder när signaler når oss på något plan som skapar krusningar i ankdammen. När vi inte längre kan censurera de pågående skedena, blommar "förvirringen" ut - och kriser kommer just med anledning av att vi kan se nya, men kanske ännu så länge omedvetna möjligheter. Förvirringen leder efter bearbetning och justering av gamla värderingar och tankar, fram till ett tillstånd av "inspiration/förnyelse" där vi vet vad vi måste göra för att återinträda i nöjdheten.

      Jag har bara läst hans bok "Skratta med gud - en introduktion till existentialismen", och den kan jag verkligen rekommendera! Hans avhandling "Personlig dialektik" lär utöver sitt värdefulla innehåll, också vara väldigt underhållande.

      På samhällsnivå finns Kuhns paradigmteori som ungefär beskriver samma sak, men använder en annan terminologi; "anomalier", "paradigmskiften" och "normalvetenskap". Här är en bra länk med en gymnasielärare på Komvux Gotland som avsändare - som beskriver Kuhns idéer pedagogiskt och begripligt om man tycker att förändringsteorier är intressanta: http://www.filosofi.gotland.se/kuhn.htm

      Radera
    3. Intressant med Claes Jansens teori. Vet att jag har hört om den någonstans tidigare, får kolla upp. Man önskar att förvirringsfasen inte skulle behöva bli så utdragen som den blivit. Men på senare tid har det känts som att attitydförändringarna börjar få fart, även i politiska led. Så länge vi talar om den lokala nivån (våra rikspolitiker är väl tyvärr knappt ens i början på sin inlärningskurva).

      Radera
  9. Hej Björn
    LÄste din bok när den kom ut och fick då ett sug i magtrakten när jag såg året 2015 som möjlig tidpunkt för en påbörjad "decline". Hade länge läst och funderat och var mentalt redo, men ändå... det kom så nära i tiden.
    Jag och min man och vår nästan vuxna dotter flydde från Göteborg 2011, ut till ett skogsstråk i västergötland. Här strävar vi efter att hitta vägar för framtiden via två parallella stråk. Dels med handfast permakulturdesign på vårt knappa hektar mark, och dels genom att jag "tränger mig på" och föreläser för hembygdsföreningar och andra grupper så ofta jag får chansen. Jag pratar med ICA-handlaren och gossen i färgbutiken, optikern och tandläkaren. Med de lärde på latin...
    Ville bara tacka dig, för din bok såklart, men också för detta inlägg. Jag känner igen det så väl... När radiorösterna (jag är en sådär jobbig typ som mailar dem då och då och får svar som låter ungefär som "du behöver inte oroa dig lilla tant, det kommer att ordna sig") säger något normaliserande, tex. nu minskar varselvågen, eller, nu ökar tillväxten i gruvindustrin, så landar det någonstans långt nere i maggropen och får mig att för en sekund tänka; Jamen - tänk om de har rätt ändå, att det kommer att "ordna sig"...
    Den där känslan är svår att utrota. Det ser ju så "normalt" ut... Men så räcker det att jag slänger en tanke åt oljans håll, och då viker synvändan.
    Det är intressanta tider att leva i...

    Med vänliga hälsningar
    Ylva Arvidsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ylva
      Låter väldigt spännande med er omställning. Gissar att du även har någon slags ekonomisk försörjning i bakgrunden. För hembygdsföreningar brukar inte betala så bra vad jag vet (sitter själv i styrelsen till h-föreningen där jag bor) och det är ju knepigt att göra sig oberoende av penningekonomin. Om du inte såg dokumentären Utopia i USA som gick igår kväll på SVT så gör gärna det. Den borde ses av många. :-)

      Radera