fredag 7 december 2012

Omställningens chockdoktrin


Omställning kommer vi att få i någon form. Om vi med omställning menar anpassning till en värld med krympande resurser. Valet står enkelt uttryckt mellan att ställa om på fredlig väg eller via konflikt om ändliga naturtillgångar.
Ställda inför frågan vill jag tro att de flesta av oss föredrar den fredliga vägen även när – som nu – det mesta leder mot ökad konflikt.
Världsledarnas primitivistiska agenda följer samma mentala manual som medeltidsfurstens. Den starkes rätt före den svages och med våld när så krävs. Vi är på väg mot en era av resurskrig – The Race for What´s Left som Michael Klare träffande betecknar saken i titeln till sin senaste bok. En epok där krig och överhuvudtaget konflikt ses som den självklara vägen att upprätthålla en ohållbar och snart även omöjlig livsstil.
Där USA, Kina, Ryssland, EU och andra ”storspelare” (inklusive multinationella bolag, ledande affärsbanker m.fl.) nu positionerar sig i en röva och roffa-kamp om de återstående naturtillgångarna.
Ett civiliserat systemskifte finns överhuvudtaget inte på någon politisk agenda.
Glädjande nog framträder under radarskärmen ett annat landskap. Omställningstanken växer för var dag som går. Allt fler människor ser igenom tillväxtmyten och ett kapitalistiskt samhällssystem som i raketfart leder mot kollaps.
Tar saken i egna händer.
Insatser för att sluta kretslopp och minska lokalsamhällets sårbarhet när den världsekonomiska ordningen står inför sammanbrott. Fyller det ledarskap som våra valda ledare undflyr.
Jag är starkt optimistisk inför omställningens möjligheter och lika inspirerad av omställningens föregångare. Alla de platser som redan går före och visar på möjligheterna för alla andra. Hur omställningen kan ge oss ett bättre samhälle med ökad delaktighet och mer social gemenskap.
Det finns bara ett problem.
Det går inte tillräckligt fort.
Med tanke på det ekonomiska systemets allt hastigare sammanbrott kan omställningen inte ske nog snabbt. Jag ser inte hur detta ska ske. För även om ökningen av omställningsaktiviteter i samhället imponerar går det ur en annan synvinkel alldeles, alldeles för långsamt.
Förra helgen deltog jag vid ett seminarium vid Socialistiskt forum i Stockholm. På frågan vad som kan ge omställningen vind i seglen undslapp det mig att vi nog tyvärr behöver en omställningens ”chockdoktrin”.
Kris. Denna är nyckeln till all förändring. Det är först när vi verkligen sitter på pottkanten och inser att vi är på väg att glida ner i innehållet som vi är beredda till omprövning. Detta visar både historien och vår egen samtid. Andra världskrigets ”omställningspolitik” är ett klassiskt exempel. Åtgärder som aldrig skulle accepterats av folk under mer normala förhållanden godtogs nu genom den delade insikten om det prekära läget.
Snart sagt alla omställningens förebilder är platser som drabbats av KRIS. Där krisen ruskat om och skapat öppenhet för omorientering – att definiera alternativa framtider.
Tänk hur underbart om omställningen kunde ske här och nu och inte omvägen via en fördjupad kris. Men ska vi se krasst på saken och lära av historien så är det inte troligt att omställningen kan få verklig kraft i samhället förrän vi ruskats om betydligt mer än så här långt. En omställningens chockdoktrin.
För att lätt våldföra sig på en välkänd gammal valplansch:
Gärna omställning, men först en rejäl ”grekkris”!

FREDAGSTIPS:
Kan för övrigt tipsa om att min förläggare, Karneval förlag, har julrea på hela sin utgivning, inklusive Omställningens tid.

7 kommentarer:

  1. Det har du helt rätt i då det endast är en bråkdel av befolkningen som ens är medveten om att det kan komma att behövas en omställning.

    Så vad bör omställningsrörelsen göra för att skynda på. Ja, inte är det att bygga jordskepp, hålla spirituella veganmöten eller gerillaodla i stadskärnan. Vi bör istället jobba för att återvitalisera landsbyggden som idag nedmonteras i en exponentiell takt. Alltså att jobba nedifrån och upp genom att få med sig folket på resan mot toppen. Vägen går via kommunerna, länsstyrelserna och till slut nås Stockholm. Det är först när hela Sverige lever som vi kan få till en hållbar omställning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker tvärtom- att krisen måste slå mot Stockholm först - en isstorm, en översvämning, med dramatiska effekter. Gärna under en ekonomisk kris. Tyvärr.

      Radera
    2. Jag tror att vi behöver både och, dvs även mer radikala ”livsbåtsinitiativ”. Men visst har du en viktig poäng. Framförallt är det en enorm folkbildningsutmaning att få ut omställningsbudskapet i en värld dominerad av helt andra berättelser.

      Radera
  2. Landsbyden och dess befolkning i all ära, men utvecklingen du skissar får ju inte medföra att björnarna och vargarna får för lite utrymme.

    EU-vän

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Vi har haft kris i samhället under de senaste 30-40 åren. En kris som nu under 2000-talet blommat ut och galloperar - omöjlig att stoppa eller styra utan något vi enbart kan anpassa och förhålla oss till efter bästa förmåga. Ett riktigt predikament. Det är oxå det som kännetecknar det paradigmskifte eller den kollaps vi just nu är inne i, om blickar tillbaka och lära sig av historien. Sen är det frågan vilka skygglappar man är utrustad med och vilken verklighetsbild man vill måla upp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte annat än hålla med. Men utifrån detta predikament handlar det om att göra det bästa av situationen. Och där är vi säkert båda överens om att en fredlig och samarbetsinriktad omställning underifrån är att föredra framför alternativen.

      Radera