En peak oil-dåres försvarstal – Del 2

Mitt förra inlägg En peak oil-dåres försvarstal Del 1 handlade om defensiven för peak oil-budskapet under senare tid. Här kommer Del 2 där jag lägger mest krut på fracking-boomen och försöker reda ut begreppen. (Inlägget har tyvärr dragit ut på tiden några dagar pga ett saboterat knä som tvingat in mig i svensk vårdapparat och tagit mycket av den senaste veckan i anspråk ... fortsättning följer.)

Den högljudda kampanjen mot peak oil-budskapet och mot oss som hävdar att den ekonomiska krisen inte är övergående stödjer sig framförallt på en sak: Den amerikanska frackingboomen ( ... och i någon mån även på att eurokrisen befunnit sig i en relativt lugn fas under de senaste månaderna). Det är inte mycket till argument.

Det finns ett skevt amerikanskt perspektiv i hela diskussionen kring frackingindustrin (dvs produktionen av skiffergas och skifferolja) där man sammanblandar vad som sker i USA med utsikterna för världen i stort. För även om USA:s frackingindustri skulle ge räddning åt den amerikanska ekonomin gäller det ju knappast världen i stort. Ändå är det precis i de termerna som frackingboomens möjligheter diskuteras, inte minst i svensk media. Svensk press har okritiskt fångat upp berättelsen om hur fracking i USA kommer att tillhandahålla den amerikanska ekonomin ymnigt med energi för all överskådlig framtid – och drar utifrån detta slutsatser om att hela den globala energikartan håller på att ritas om.

Frackingboom i perspektiv

Låt oss titta närmare på saken. För begreppen rörs ofta ihop i diskussionen. Vanligt är exempelvis att man inte håller isär skifferolja och skiffergas.

Produktionen av skifferolja är ännu i stark tillväxt. Det mest produktiva fältet, Bakken i North Dakota, har i dag en utvinningstakt på ca 725.000 fat per dag vilket sannerligen inte är kattskit. Geologen David Hughes, som oberoende av industrin har sammanställt en gedigen översikt, anser att fältets produktion kommer att nå sin topp runt 2020 (och landa på ca 1 miljon fat per dag) för att sedan snabbt falla. Om man enbart ser till geologiska förutsättningar nås peaken för amerikansk skifferolja knappast före 2020. Men med finansiell peak oil – alltså växande svårigheter att finansiera den dyra okonventionella olja som ska ersätta dagens olja – kan den nås betydligt tidigare. Många som deltar i skifferoljans hyllningskör glömmer dessutom att nämna att produktionen av vanlig råolja i USA fortsätter att sjunka från år till år. Skifferoljan ger ett antal års respit men får allt svårare att kompensera för den fallande produktionen av vanlig råolja. David Hughes bedömer att den samlade amerikanska oljeproduktionen (vanlig råolja, djuphavsolja, skifferolja etc.) kommer att övergå i permanent fall runt 2019. Om sex år.

Det är dessa tidsperspektiv skifferoljeboomen handlar om.

Vad mer är. Tillståndet för USA:s skiffergas är långt mer bekymmersamt. Här har produktionen redan börjat hacka. Den ökar visserligen ännu, men betydligt långsammare än tidigare. Dessutom. Landets samlade naturgasproduktion (konventionell naturgas plus okonventionell skiffergas) har nått en platå sedan 2012. Produktionen av vanlig naturgas peakade för åratal sedan och sjunker sedan 2007, men har så här långt kompenserats av ökningen av skiffergas. Fast nu tycks den totala gasproduktionen ha nått sin peak. Somliga tror att produktionsfallet inleds redan detta år. Nog så talande är att borraktiviteten (antal borrar i aktiv användning) inom gasindustrin har sjunkit kraftigt, vilket  i förlängningen kommer att leda till en minskande produktion. Den minskade borraktiviteten beror inte bara på geologi utan även ekonomi. Naturgaspriserna har nått så låga nivåer att det inte längre är lönsamt att borra. Vilket samtidigt visar på dilemmat. För att utvinningen av okonventionell naturgas ska bli varaktigt lönsam krävs höga naturgaspriser. Något som sätter stor press på amerikanska hushåll (och hotar den amerikanska livsstilen där obegränsat slöseri med energi utgör en grundbult) och utan tvekan bromsar in USA:s ekonomi.

Med risk att upprepa mig: välkommen till tillväxtens gränser.

När de riskkapitalbolag, banker mfl som nu är hårt exponerade mot skiffergasindustrin börjar få problem med avkastningen på sina investeringar blir det rimligen allt svårare att locka in nytt kapital som täcker upp förlusterna. På kort sikt kan man säkert locka obetänksamma placerare (inklusive vanligt folk) men bubblan kommer att brista. Och när den väl gör det sker det nog dramatiskt. Det blir 2008 i repris eller värre.

Slutsats: Det är svårt att se hur amerikansk frackingindustri skulle kunna rita om energikartan för världen i stort, vilket bla DN hävdat. Frackingen kommer aldrig ens att göra USA energioberoende. USA importerar alltjämt runt hälften av sin olja. Landet har visserligen minskat sin import under senare år, men det beror även på det faktum att amerikanerna dragit ned på sin energikonsumtion i den ekonomiska krisens spår. Dessutom blir alltså tecknen allt tydligare på att shale-boomen är en finansiell bubbla liknande den bostadsbubbla som föregick finanskrisens utbrott. Olje- och gasindustrin har intresse av att överdriva fyndigheternas storlek för att locka kapital. Och har hittills haft god hjälp av media (typ DN) som okritiskt köpt deras berättelse.

Den föränderliga peak oil-debatten ... och några lärdomar

Likafullt. Många peak oil-debattörer har helt klart underskattat både potentialen och cynismen när det gäller att få fram den ”svåra” oljan till marknaden. Ändå är skifferoljan, tjärsanden mfl alltså inte den räddning för industrisamhället som tillskyndarna menar. Dels därför att den kräver extremt höga energipriser för att bli lönsam att utvinna – högre än vad världsekonomin långsiktigt klarar. Dels pga dess låga och över tid sjunkande nettoenergi. Allt mer av samhällets resurser måste styras om mot utvinningen av energi. Energi som tidigare var enkelt tillgänglig och billig att utvinna kräver allt större investeringar. Samhällsresurser som tidigare kunde riktas mot andra välfärdsskapande delar av ekonomin slukas alltså i ökad grad av projektet att utvinna svår energi.

På detta är frackingboomen i USA ett lysande exempel. Visst, frackingindustrin skapar arbetstillfällen och tillväxt. Men i vilken form? Jo, genom att utföra något på ett långt mer besvärligt och resurskrävande sätt än tidigare, när man kunde förlita sig på billig råolja från Texas.

1950-talets olja (=billig högpotent energi) gav amerikanerna stigande inkomster och sex meter långa bilar med skrytfenor och V8-motorer. I 2010-talets fracking-USA (=dyr lågpotent energi) däremot sjunker inkomsterna (utom för de allra mest välbeställda), trygga välbetalda jobb ersätts med osäkra underbetalda McWorks-jobb, och allt fler amerikaner faller från medelklass ner i fattigdom. Så mycket för tillväxt och återhämtning i den amerikanska ekonomin.

Den svåra, okonventionella oljan senarelägger peaken för flytande fossil energi jämfört med de antaganden som var vanliga i peak oil-kretsar för 6-7 år sedan. Men här kommer vi in på en annan fråga som industrin utnyttjat för att skapa förvirring. I den tidiga peak oil-debatten låg fokus nästan enbart på vanlig råolja. När man talade om peak oil avsågs alltså i de allra flesta fall produktionstoppen för konventionell råolja.

Men någon gång runt 2007-08 började det bli allt vanligare att i stället summera alla flytande bränslen (förutom konventionell råolja allt från flytande naturgas till icke-fossil etanol) och man kunde då visa att peak oil alls inte hade nåtts. Vi som folkbildar kring frågan har ofta varit dåliga på att hålla isär begreppen. Den avgörande oljetoppen, den för vanlig råolja, nåddes alltså redan 2005.

Denna (verkliga) oljetopp har i sin tur stimulerat enorma investeringar i att få fram marginaltillskott från sådant som tjärsand, djuphavsolja och naturgas omvandlad till flytande form. Tack vare detta ökar alltjämt den samlade volymen flytande bränslen (där peaken ännu sannolikt ligger åtminstone några år fram i tiden). Till växande kostnad för samhället och miljön.

Och det är alltså dessa marginaltillskott från svår energi (i många fall inte ens olja) som fått industrin att utropa att peak oil-frågan är död.

I någon mening kan man säga att verkligheten hamnat MITT EMELLAN YTTERLIGHETERNA. Energiproduktionen och världsekonomin har inte kollapsat på det sätt som många peak oil-folkbildare förväntade sig när oljeproduktionen planade ut och energipriserna rusade till rekordnivåer 2005-08. Å andra sidan har varken oljeutvinningen eller världen i stort fortsatt på den eviga tillväxtens spår som myndigheter som IEA och energibranschens andra tunga företrädare eller för den delen många main stream-forskare och ekonomer förutsåg vid samma tidpunkt. Krisen är här. Sedan 2008 lever vi i en ny ordning, hur mycket våra media och politiker än försöker att snacka sig runt detta.

I nästa och avslutande inlägg i serien En peak oil-dåres försvarstal höjer jag blicken och försöker mig på några samlade observationer: varför är vi peak oil-debattörer på defensiven, vad kan vi lära?