NATURUPPRORET

”Aldrig någonsin har det funnits mer träd i Sverige. Aldrig någonsin har det funnits mindre skog.”

Så har någon träffande beskrivit dagens svenska industriskogar. Linjära rader av jämngamla barrträd av samma slag.

Men citatet kräver sammanhang. För när skogsindustrin för fram sitt paradmantra om att det aldrig någonsin funnits mer skog i Sverige än i dag, så ljuger man.

Sanningen är denna. När det industriella skogsbruket drog igång på 1800-talet rådde skogsbrist på vissa håll i Sverige. Västkusten var vid den tiden till stor del hedlandskap och gruvdistrikten i Bergslagen hade hårt exploaterat lokala skogsresurser som energikälla för gruvdriften. Här finns i dag mer skog än på 1800-talet. Även igenvuxen tidigare odlingsmark bidrar till en viss återbeskogning liksom skogsplantering på utdikad myrmark.

Men Norrland? Den geografiskt dominerande delen av Sverige var frånsett kustlandskapet fram till slutet av 1800-talet till största delen skogbevuxet och landskapet oexploaterat. Hur ser det ut idag?

Nästan all skog nedanför odlingsgränsen är industriskog. Vad mer är. Enorma arealer som tidigare var skogsbevuxna upptas nu av hyggen. Mitt intryck när jag rör mig runt i landskapet är att kalhyggena på många håll är större än den skogbevuxna ytan.

För att skogsindustrin ska få ihop budskapet om att det nu finns mer skog än någonsin måste man rimligen även definiera hyggen som ”skog”. Men hur rimligt är det?

Många sörlänningar inser nog inte vidden av den ödeläggelse som sker i det nordsvenska landskapet. 

I somras vandrade jag längs den s.k. Isälvsleden till stationssamhället Hällnäs ett par mil hemifrån. Större delen av sträckan går över mer eller mindre brutala hyggen. På en plats öppnar sig ett cirka tre gånger tre kilometer stort hygge. Hela landskapet är bortsopat. Liksom vandringsleden. Stigen såväl som ledmarkeringarna är brutalt undanröjda. Ersatta av djupa spår efter skogsmaskiner, vattengravar – och en känsla av apokalyps som hämtad ur en Tarkovskij-film.

Välkommen till Västerbottens skogsland 2012.

Men det räcker inte.

Målet för regeringen och skogsnäringen är nu att yterligare öka exploateringstrycket på skogarna. Eskil Erlandsson talar sig röd om kinderna för ett ökat ”uttag” från skogarna. Men så har han ju också egna ekonomiska intressen i saken. Innebörden är bl.a. att skog som tidigare fått stå till 80-90 års ålder nu ska kalhuggas vid kanske 60 års ålder. Och att även stubbar och grenar som tidigare fått ligga kvar ska avlägsnas.

Var och en som sett ett stubbrutet landskap ställer sig frågan om här någonsin kommer att återvända någon form av liv. Detta landskap har dessutom upphört som kolsänka och frigör i stället stora mängder markbundet kol upp i atmosfären.

Så mycket för regeringens ”klimatpolitik”.

Människans lust att exploatera sin omgivande natur tycks gränlös. Och den drabbar även de små fläckar av landskapet som åtnjuter formellt skydd i form av naturreservat. När jag i går besökte det fantastiska naturreservatet längs Vindelforsarna ett stenkast hemifrån möts jag av motorsågar och röjsågar. Samma sak har skett i stort sett varje gång jag har satt min fot här denna höst. Brölande maskiner på en plats där naturen borde få vara natur. Men i går tog priset. Framför mig öppnade sig en strandlinje där i stort sett all skog var bortröjd.

Jag talade med ansvariga. Som förklarade att avsikten med tilltaget är att ge besökare fri sikt.

Människan före naturen.

Nu höll man på att röja undan växtligheten i en del av reservatet där den hotade mindre hackspetten har uppehållit sig. Länsstyrelsen har gett kommunen fria händer eftersom man inte vill stöta sig med friluftslivets intressen.

Som tydligen är att avlägsna naturen.

Vår brutaliserade syn på naturen behöver upphöra. Exploateringsintressen har totalt dominerat vår natur sedan mer än hundra år. Resultatet i form av ödelagda landskap är en kraftfull signal för en kursändring i vårt naturumgänge. Endast genom att förvärva en ödmjuk syn på naturen kan vi klara de stora utmaningar som mänskligheten står inför.

Så mycket mer glädjande är därför de pyrande tecknen på en REVOLT! För uppenbart är att allt fler människor känner att nu får det vara nog.

Maciej Zarembas artikelserie om det svenska skogs(miss)bruket i DN var viktig. Inte så mycket för vad han sa – artikelserien innehöll allmängods för aktivister som länge fört skogens talan mot skogsindustrin – utan för att den ledande morgontidningen gav generöst utrymme åt en kritisk och dessutom välformulerad analys av rovdriften på våra gemensamma skogar.

Sedan kom Ojnare-kampen. Och nu börjar det röra på sig över hela landet. Ojnare-aktivister förenas med Rädda Vättern-aktivister som förenas med lokala motståndsgrupper till gruvetableringar i norra Sverige.

Framväxten av ett NATIONELLT MOTSTÅND mot exploateringen av vår gemensamma natur känns hoppfull. När människor höjer sig ur sina lokala sammanhang och blir del av en större rörelse så stärks även kraften i motståndet. Vi får självförtroende att ifrågasätta det som vi inom oss länge känt är fel.

Det är hundratals och åter hundratals Ojnarestrider att utkämpa. Landet över.

TIDEN ÄR HÄR FÖR ETT NATURUPPROR.