Europa blues

Länge hade jag en graf över den kollapsande norska oljeproduktionen fastnålad på väggen i mitt kontor. En nyttig och intressant påminnelse. Europa är som få andra kontinenter beroende av importerad energi. Den egna oljeproduktionen täcker bara en liten och krympande del av efterfrågan. Frånsett Ryssland finns bara två betydande oljeproducenter nämligen Storbritannien och Norge (Danmark och Holland utvinner också olja i Nordsjön men i betydligt mindre skala). Såväl brittisk som norsk oljeproduktion peakade runt millennieskiftet och har sedan fallit som stenar (vilket nu har gjort den tidigare betydande oljeexportören Storbritannien till nettoimportör).

Det finns flera intressanta reflektioner att göra runt detta faktum. Framförallt innebär det en enorm sårbarhet för Europa att bli allt mer beroende av importerad olja från Mellanöstern och ett Ryssland som godtyckligt använder sina energikranar som ett geopolitiskt påtryckningsmedel. Ordet sårbarhet för kanske närmast tankarna till risken för att bli av med energileveranser vid handelsembargon eller om Mr Putin skulle drabbas av elakartad tandvärk. Nog så viktigt. Men sårbarheten är även ekonomisk. I ett redan krisande och överskuldsatt Europa innebär oljenotan ett växande bekymmer.

Grekland visar vägen. Skuldkrisen gör det allt svårare att få fram oljeleveranser – vem vill sälja till den som inte kan betala? Iran sträckte länge ut en räddande hand, men sedan handelssanktionerna mot Iran trädde i kraft i somras måste Grekland förlita sig på temporära, ad hoc-mässiga lösningar.

Detta är bara början. Italien och Spanien står inför samma hot och tids nog även andra delar av EU.

Oljepriset har på senare år hovrat runt på nivåer som världen tidigare inte ens varit i närheten av under högkonjunktur. Vilket effektivt omintetgör återhämtning i världsekonomin.

Det höga oljepriset slår resolut sönder den europeiska ekonomin.

Med en global oljeproduktion som upphört att växa måste den ökade förbrukningen av olja i asiatiska ekonomier som Kina och Indien ske till priset av att någon annan ger efter. Denna någon eller snarare dessa är Europa och USA där oljeförbrukningen faktiskt minskat med flera procent sedan 2009. Vad gäller Europa har jag svårt att se att trenden skulle vända. Tvärtom talar det mesta för att oljeförbrukningen kommer att minska i än högre takt framöver när krisen nu får starkare fäste i andra delar av Europa och sprids till basnäringar i de mer välmående EU-länderna. Med en stigande arbetslöshet och fortsatta nedskärningar i samhället kommer efterfrågan på transporter och annat energikrävande att minska.

Det märkliga är hur lite det faktiskt talas om det som är krisens kärna. Nästan inget av medierapporteringen kring finans- och skuldkrisen förmår höja sig över symptomen för att se de verkliga orsakerna till att Europa är torsk ekonomiskt. Jag vill inte nedtona betydelsen av skuldbubblorna i den europeiska ekonomin men om vi försöker förstå varför den ekonomiska krisen utlöstes i första rummet, varför den fått dessa enorma proportioner, och varför Europaekonomin inte kommer i gång igen hamnar vi i RESURSFÖRKLARINGAR.

Som att peak oil redan är här. Eller att importnotan för den tillväxtnödvändiga oljan håller på att bli ohanterlig för vår energiknappa kontinent.

Vilket leder mig tillbaka till det energimässigt mest lyckligt lottade landet i Europa nämligen Norge. Trots att produktionskollapsen på den norska sockeln inleddes för tio år sedan tycks få norrmän medvetna om problemet. Statoil och den norska staten har lyckats maskera kollapsen tack vare parallella satsningar på naturgas och att stigande oljepriser ekonomiskt kompenserar för den sjunkande oljeproduktionen.

Det årliga produktionsfallet har på senare år pendlat mellan 7-9 procent och det finns en uppenbar risk för en acceleration. Återstående reserver finns i stor utsträckning i mindre oljefält. Förr eller senare passerar man en ekonomisk och teknologisk brytpunkt när den kvarvarande oljan i sådana fält blir alltför kostsam att utvinna. Vilket leder till abrupta bortfall i oljeproduktionen.

Många gånger på besök i Norge har jag fört frågan på tal med norrmän. Alltid med samma resultat. Ingen har vetat av någon produktionskollaps. Tvärtom! ”Det norska oljeundret är bara i sin början.” Så brukar det låta. Helt uppenbart har Statoil och det norska oljedirektoratet lyckats med sin indoktrinering.

Ändå. När fakta inte ens når fram till befolkningen i ett land som byggt sin välfärd på oljeexport hur ska vi då kunna vänta oss en upplyst diskussion i övriga Europa?

Jag minns en gång våren 2005. Ödet hade fört mig samman med några oljearbetare på en pub i Tromsö. Frågan kom snart upp. Hur ser ni på produktionsfallet? Man förstod inte vad jag talade om. ”Ute på sockeln pågår en febril aktivitet och vi gör fler oljefynd än någonsin. Produktionsfall kan du se dig i stjärnorna efter.”

För min egen del var detta samtal en tidig kontakt med den myt som fortfarande blockerar fakta. Nämligen att ökad aktivitet är det samma som ökad produktion. Under senare år har det borrats mer än någonsin i den norska delen av Nordsjön. Men fynden är mestadels små och kompenserar inte på långa vägar förlusten av de stora oljefält som upptäcktes på 1970- och 80-talen. Ändå är det precis detta som oljebranschen, ekonomijournalister och politiker vill få oss att tro.