Början på slutet: valet mellan konflikt och omställning

Yepp! Tog ”bara” sju månader att komma igång med min blogg sedan sidan las upp i mars. Den korta förklaringen är att mycket annat kommit emellan. 

Såsom föreläsningar landet över om min bok Omställningens tid. Boken kom i januari och första upplagan är i princip slut. Och själv är jag både tacksam och överväldigad av alla positiva reaktioner! 

Jag började skriva Omställningens tid redan i slutet av 2008. Den skulle bli mer framåtsyftande än min förra bok Tillväxtens sista dagar från 2007. Tillväxtens sista dagar hade varit en ”ventil”. Boken skrevs vid en tidpunkt när varje form av radikalitet och systemkritik var bannlyst från miljödebatten. Miljödebatten ”ägdes” av Stefan Edman och några få andra och handlade mest om ”miljöbilar” och om teknik, tillväxt och ännu mer tillväxt som lösning på miljöhoten. Därför tog boken ett brett grepp. Jag kritiserade miljöhyckleri, ekomodernism (tron att miljöproblemen löses ensidigt med teknik och ekonomisk tillväxt) och – viktigast av allt – förde fram en kritik av tillväxtsamhället vid en tidpunkt när det i stort sett inte förekom någon tillväxtkritik i den svenska debatten.

Sedan dess har förändringen i sanning varit remarkabel. Idag går det inte en dag utan att man möter flera tillväxtkritiska inlägg i artiklar och bloggar. Och allt fler omvänds till tillväxtkritiker. Fantastiskt glädjande.

Men det ger också anledning att titta framåt och det är precis vad som görs i nya boken Omställningens tid. Här vill jag med exempel hämtade ur verkligheten visa vilka möjligheter vi faktiskt har att skapa ett mänskligt samhälle med hög livskvalitet även bortom oljetoppen och resursväggen. (Läs mer om boken på annan plats på denna bloggsida.)

Betyder det att det är denna hoppfulla framtid som vi går till mötes? Nej. Det tål att betonas: Omställningens tid visar på våra möjligheter – men hur framtiden blir beror i slutändan på våra egna val.

Jag brukar säga att vi kommer att få omställning vare sig vi vill det eller inte. Men om vi väljer vägen via förnekelse och resurskonflikt blir det en mindre angenäm omställning (dvs anpassning till en värld av mindre resurser) än vad vi skulle kunna få.

När Tillväxtens sista dagar kom 2007 beskrevs jag av många som pessimist. Nu får jag istället höra att jag är optimist. Min inställning är denna: Så länge vi agerar ansvarsfullt och vänder omställningen till en möjlighet är jag optimist. Då finns alla utsikter till ett samhälle som på många sätt är BÄTTRE än dagens. 

Men försöker vi istället klamra oss fast vid vårt tillväxt- och konsumtionssamhälle är jag däremot starkt pessimistisk. Då är det game over.

Kort sagt: En omställning så hoppfull som den jag tecknar i Omställningens tid bygger på vår egen FÖRÄNDRINGSVILJA. Inte minst på vår vilja att göra upp med alla de förgivettagna sanningar som nu blockerar omställning. Tex kring bilens heliga roll i samhällsplaneringen. Eller kring idén att privata markägares kortsiktiga egenintressen går före alla andra intressen – inte minst allmänintresset.

Fyra år in i finanskrisen (egentligen en resurskris och ett tidigt symptom på att tillväxtepoken är över) skärps nu konfliktlinjen i detta val. Och tyvärr går det mesta konfliktens väg. Just nu. I takt med allt tydligare tecken på att tillväxtepoken är över tar våra ledare resolut ställning för konflikt. Kampen om de återstående oljetillgångarna intensifieras. Den förs i Kinesiska sjön, i ett framtinande Arktis, i form av en åter upptrappad konflikt om Falklandsöarna (en plats av litet strategiskt intresse om det inte vore för presumtiva olje- och gasfält i dess närhet). Osv.

I USA försöker presidentkandidaterna överträffa varandra i avståndstagande från allt vad omställning heter. Varenda fläck som kan tänkas hysa olja, kol och gas ska exploateras. Inga slags hänsyn till människa eller miljö får stå i vägen.

Men svåra tider tar inte bara fram det sämsta hos människan – utan även det bästa. Se på Grekland. Grekland ligger lite före i en ”utveckling” som tids nog även drabbar Sverige. Samhällsinstitutioner kollapsar. Medelklassen tynar bort. Ett gatans parlament med tilltagande våld, polarisering och högerextrema rörelser i stark medvind. MEN SAMTIDIGT: Människor som självorganiserar sig genom kooperativ, odlingsinitiativ, bytesringar eller genom att skapa lokala valutor. Mänskliga gemenskaper som tar över där samhället inte längre fungerar. Lösningar som stöder en civiliserad omställning till ett samhälle bortom tillväxtepoken. 

Det är detta som är valet mellan konfliktvägen eller omställningsvägen.

Nu inleds det verkliga testet. I Europa går dramat kring tillväxtens slut snabbt in i en ny fas. En fas som kommer att bli mer kännbar för Sveriges del och med följder som är svåra att överblicka. Resurs- och finanskrisen har nu ätit sig så djupt in i den europeiska ekonomin att stora delar av verkstadsindustrin hamnat i fritt fall. Sammanbrottet för den europeiska bilmarknaden har varit på gång ett tag men har nu verkligen fått momentum. Bortsett från de tyska prestigemärkena (Mercedes, BMW, Audi som alla expanderar starkt i Asien) så är i princip hela den europeiska personbilsmarknaden i kris. Försäljningstappet är häpnadsväckande. Själv ger jag Volvo personvagnar (där jag förresten själv skruvade bilar under ett par år på det glada 80-talet!) högst några år till. För liten hemmamarknad, för små resurser för att kunna expandera på en krympande marknad, etc.

 I en ekonomi där tillväxten inte kan återvända (pga peak oil och andra resursbegränsningar) skapar industrikrisen i Europa en nedåtgående självförstärkande spiral. Krisen förvärrar arbetslösheten vilket än mer minskar efterfrågan på dyra kapitalvaror, vilket leder till nya neddragningar som även slår mot andra näringar, etc. Det hela förvärras så klart av skuldkrisen och världsekonomins destabilisering.

Vi kommer snart att bli tydligt varse att den svenska ekonomin inte är den tigerekonomi som påstås från politiskt håll. Våra statsfinanser är ännu i gott skick (men det var även de spanska och irländska statsfinanserna så sent som 2007) men sett till samhällets totala skuldsättning (som även inkluderar hushållen och finanssektorn) är Sverige ett av de mest skuldsatta industriländerna. Överhuvudtaget.

Omställningen har aldrig varit mer angelägen än nu.