När jag en gång skulle flyga från Chennai International
Airport i Sydindien bjöd man på ovanlig underhållning. En dokumentär om
tidernas värsta flygkatastrofer. Över TV-skärmar och på högsta volym i hela
utrikesterminalen fick vi väntande flygpassagerare veta alla förfärande och spektakulära
detaljer om katatrofer med jumbojets (Teneriffa 1977, Japan 1985 ...) liksom med
andra trafikplan.
Sådant sker så klart bara i Indien. Men bortsett från vad
underhållningsansvariga på Chennai International Airport tänkte eller inte
tänkte innan dom föll för just denna dokumentär är öppenhet inom flygbranschen
om dess egna problem minst sagt ovanlig.
Att besöka en flygplats är att möta tron på en evig
tillväxt. Det expanderas för en parallell verklighet där peak oil inte
existerar. Nya terminaler, landningsbanor, shoppingkomplex etc.
SAS tilltagande kris är bara en föraning om vad som komma
ska. När oljeproduktionen snart övergår i skymning stavas det undergång för
flygbranschen. Redan nu håller höga oljepriser på att knäcka branschen (idag
uppgår bränslet till uppemot 40% av flygbolagens kostnader att jämföra med ca
13% år 2003). Vid raffinering av råolja är det bara en liten del av
produktionen som kan omvandlas till flygfotogen, vilket även detta tids nog
effektivt kommer att sätta stopp för fortsatt expansion.
Biobränslen är knappast en lösning för flyget. Här handlar
det inte bara om tillgångsbrist. Utan att krav på betydligt större
bränsletankar medför ett tekniskt såväl som lönsamhetsmässigt närmast
oöverstigligt problem. (Eftersom biobränslen är mindre energitäta än
konventionell flygfotogen krävs avsevärt större bränsletankar som rimligen går
ut över passagerarkapacitet och lastutrymme. Ekonomin försämras givetvis
ytterligare av att en större bränsletank gör planet tyngre.) Ändå frodas inom branschen
skönmålande beskrivningar av ett framtida ”grönt” trafikflyg. Där
teknikutveckling och effektivisering även ska ge drastiskt bränslesnålare plan.
Ett enkelt påpekande.
Det stämmer att moderna trafikplan förbrukar 20-30 procent
mindre bränsle än äldre generationers. Förklaringen handlar om design,
teknikutveckling, lättare material och förändringar i hur planen framförs. Men
som alltid plockas de lägst hängande frukterna först. Ytterligare
effektivisering blir allt dyrare på marginalen. En given begränsning ligger
även i det faktum att en flygplanskropp inte kan göras hur lätt som helst.
Åtminstone inte om den ska kunna behålla stabilitet i ett turbulent lufthav.
Så vad innebär flygbranschens kris för Sverige? Som miljövän
vill jag helst ha bort allt inrikesflyg. Dessvärre har samhället anpassats för
flyget till en punkt där Sverige skulle få extremt stora problem att fungera
utan flyget. Särskilt märkbart för oss norrlänningar.
Genom att politiskt iscensätta nyliberal lekstuga av vårt
järnvägsnät har man effektivt ödelagt det som borde vara framtidens
transportmedel. När jag numera tar nattåget i tjänsten måste jag lägga till en
dags extra buffert för att möta högst sannolikt kraftiga förseningar. När det
nystartade pendeltåget Umeå-Luleå passerar min station (Vindeln) är det generellt
minst 40 minuter försenat om det ens kommer. (Vilka arbetspendlare ställer upp
på de villkoren? Tur att bussarna fortfarande funkar!) Banfel, lokfel,
ledningsfel, vagnfel, urspårning, växelfel, haverad transformatorstation, brist
på snöröjningsfordon, rälsbrott, utebliven tågpersonal. Fel som sällan eller
aldrig inträffade förr drabbas man nu av var och varannan gång man sätter sig
på tåget i denna del av Sverige.
Undra på att folk tar flyget.
Innan vi får ordning på järnvägsnätet har inrikesflyget
realistiskt sett en framtid. Mest troligt kommer vi snart nog att få se en
återreglerad flygmarknad av samma slag som gällde fram till för 20 år sedan.
Samhället ger enskilda flygbolag monopol på alla inrikes flygdestinationer för
att garantera att flygtrafiken mellan olika delar av landet upprätthålls. Men
det billiga flygets tid kommer då att vara förbi.
(Sammanslagningen av Linjeflyg med SAS 1992 var antagligen
ett misstag. Fram till dess trafikerade SAS inrikestrafiken från Arlanda till
Göteborg, Malmö, Luleå/Kiruna. Medan Linjeflyg hade merparten av andra viktiga
destinationer. När Linjeflyg sögs upp av SAS blev det också en del av den
komplexa och ineffektiva nordiska ägarstruktur som nu håller på att knäcka
företaget – utöver tidigare nämnda
skäl).
Och flygets dagar är under alla förhållanden räknade – så?
Upprustningen av det svenska järnvägsnätet borde vara högst
på samhällsagendan. Det är nu vi har ett möjlighetsfönster att bygga ut
järnvägarna för en framtid där vi kommer att ha betydligt mindre energi och
kapital.
Får man samtidigt föreslå en återregling av järnvägstrafiken
där ansvaret underställs 1 myndighet istället för rådande hönsgård av 168
operatörer, entreprenörer och riskkapitalbolag?
Hej Björn! Härligt med ett långt o gediget inlägg om den krympande flygbranchen. Jag tror precis som Charles Schlumberger, flygtransportchef för Världsbanken att flygbolagen helt kommer nationaliseras för att kunna fortsatta att existera, om än i betydligt mindre skala. Frågan blir extra intressant med SAS vars statliga ägande på den svenska sidan sannolikt snart ska säljas (om en/flera köpare kan hittas). Detta är intressant då vi kommer "behöva" ett statligt flygbolag senare i takt med att Peak Oil gör bränslepriserna ännu svårare (ja en ren förlustaffär för de flesta flygbolagen hur de än vrider o vänder på verksamheten). Frågan blir om svenska staten får börja på ny kula med ett nytt flygbolag eller köpa upp SAS eller smulorna som finns kvar...
SvaraRaderaMvh
Johan
test
RaderaTack för kommentar Johan! Jag är fortfarande novis på bloggen och någon slags inställning omöjliggjorde tidigare att svara på de inlägg som gjorts. Jag tror som dig att den svenska staten vid någon punkt kommer att ta över delar av trafikflyget, när det inte längre blir företagsekonomiskt intressant att driva flygtrafik på svenska marknaden. Schlumberger har ju gjort en del intressanta observationer, bla om luftskeppens ev. renässans.
RaderaDetta inlägg kanske kan vara av intresse (om du inte redan läst det ;)):
SvaraRaderahttp://www.peak-oil.se/2012/10/rapport-1-fran-aspo-usas-webinar.html?m=1
Mvh
Johan
I min mormors kvarlåtenskap hittade jag en Sverigekarta från början av 1920-talet. En sak som fascinerade med den den, förutom att järnvägslinjerna markerades mycket tydligare än vägarna, var hur många färjelinjer som fortfarande trafikerades både längs kusterna och på de största insjöarna. Till exempel gick färjor från Stockholm till flera städer längs Norrlandskusten, och från Stockholm till Göteborg via Göta kanal. Färjor är naturligtvis ganska långsamma, men förmodligen relativt billiga i drift. När det gäller drivmedel finns ju också fler alternativ än för landgående transportmedel, så kanske kan de vara en "sista utväg" i den mån järnvägarna inte tas tillvara.
SvaraRaderaTransportrevolutionen från mitten av 1800-talet är i sanning fascinerande. Att ta sig från mina trakter i Västerbotten ner till Stockholm tog långt in på 1800-talet veckor i anspråk. Vilket himmelrike när ångbåtarna dök upp och radikalt förkortade restiden (under den isfria säsongen vill säga). Våra vattenvägar kommer att bli än viktigare i en resursknapp framtid än vad de är idag.
Radera