Det är väl lika bra att slå fast det med en gång.
Tillväxtepoken är över.
För tio år sedan, 2007, kom min bok Tillväxtens sista dagar. Titeln var både bildligt och bokstavligt
menad. Boken ifrågasatte tillväxtnormen (som mellan raderna sagt även de flesta
s.k. normkritiker tycks köpa), argumenterade för att världsekonomin höll på att
gå i väggen ... samt för det snara utbrottet av en finanskris.
Tveksamt är om den globala ekonomin någonsin varit större än
år 2007. Sedan dess har vi fått se en rejäl nedgång (2008-09) följt av halvlama
återhämtningar och nya nedgångar. Visst finns länder vars ekonomier vuxit övertygande
även på senare år, länder som Kina och Indien. Men i större delen av världen är
bilden en annan. Så är exempelvis Europaekonomin fortfarande mindre idag än vad den var 2007.
Många OECD-länder står i bästa fall och stampar. Några säger
sig växa, som USA. Men detta är i teorin. Den tillväxt som registrerats sedan
2008 har i mycket varit en kreativ bokföring där centralbanker överöst finansmarknaderna
med billiga krediter, som satt fart på spekulation och börsuppgångar. En framtvingad
lågräntepolitik har dessutom blåst upp bostadsbubblor, i Sverige mer extremt än
på de flesta andra håll.
Sett till ekonomiska fundamenta framträder en annan bild. Fråga
en grek eller brasilianare om läget är bättre idag än för tio år sedan!
Sanningen är att medelklassen runt om i västvärlden är på
väg att sjunka genom golvet. Inkomster som kunde bygga välstånd ersatts allt
mer av lågavlönade McWorks.
Så vad händer?
Tillväxtepoken – vårt materialla välstånd! – har skapats ur
en rik tillgång på billig olja. En förutsättning som snabbt håller på att
försvinna. Utvinningen av vanlig råolja i världen ”peakade” redan 2005. En
epokgörande händelse som på många sätt varit den utlösande faktorn till den
röra världen befinner sig i tio år senare.
Hela vår värld är dopad i olja. Stiger oljepriset till höga
nivåer får det därför långtgående följder: Världsekonomin bromsar in vilket i
sin tur utlöser kedjereaktioner av allehanda ekonomiska, sociala och politiska
konsekvenser.
När oljeutvinningen upphörde växa 2005 steg oljepriset
snabbt för att kulminera på rekordhöjder sommaren 2008. Inflationen skenade i den
amerikanska ekonomin, liksom boräntorna, och bensinpriset mer än fördubblades.
Miljontals amerikaner som beviljats bolån på skakiga grunder hamnade på
obestånd. En bolånekris utlöstes som snart spred sig till hela finansmarknaden.
Finanskrisen briserade i september 2008 och sedan dess har världen inte varit
sig lik.
Tillväxtepoken tog slut 2007-08.
Tillväxt kräver rik tillgång på billig energi och här har
världen förändrats. Oljebranschen tvingas nu alltmer förlita sig på dyr och
lågvärdig fossil energi (typ skifferolja) som snarare är ett sänke än en motor
för tillväxtsamhället. Och, nej, förnybar energi kan inte driva ett globalt
tillväxtsamhälle.
Den värld i sönderfall vi nu bevittnar är i mycket en följd
av att mattan dragits undan för Tillväxtekonomin. Eurokriser, fallerande stater
och epidemisk populism – alla är de symptom på denna nya verklighet.
Frågan att ställa borde alltså vara hur vi bäst anpassar
samhället till en värld Bortom Tillväxten. Men för denna fråga lämnas inget
utrymme i debatten. Där den ekonomiska expertisen uteslutande fixerar sig vid
symptomen och politikerna vid att inte se någonting.
Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/varldens-tillvaxt-ar-dopad-i-olja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar