Det är människor som Ove Göting som kan få mig att tappa
hoppet om mänskligheten. Känna att det är kört.
Göting medverkade i P1 Kalibers lika
utmärkta som skrämmande dokumentär om gruvindustrins härjningar i vårt
land.
Lite kort om bakgrunden: Sverige har ”världens bästa
investeringsklimat” för gruvnäringen. Så säger branschen själv när de
internationella gruvjättarna har rangordnat världens länder. Bland annat prisas
Sverige för vår föredömliga brist på miljöregler.
Där andra länder har miljöbestämmelser som gruvindustrin
tvingas anpassa sig till är det i Sverige bara att tuta och köra!
Och det är precis vad man gör.
Kaliber-programmet uppmärksammade framförallt gruvbolagens
härjningar i skyddade naturmiljöer, flera av dem av världsklass.
Man skulle naivt kunna tro att skyddade naturområden
faktiskt är skyddade. Är det inte lite det som är poängen med att skydda dem?
Att denna natur ska utgöra fredade zoner i ett i övrigt exploaterat landskap
som annars mest består av industriskog, vattenmagasin, vägar, grustäkter och
andra former av exploatering.
Tydligen inte.
Gruvbolagen får automatiskt tillstånd att gå in i ”skyddade”
naturområden för att bedriva provborrningar som ofta lämnar stor ödeläggelse
efter sig. I Kaliber berättas om pågående skövlingar av flerhundraårig fjällnära
urskog i naturskyddsområden runt Kiruna samt i världsarvet Lapponia. Bland
annat intervjuas en australiensisk gruvbas vars bolag kört sönder skog och
terräng i denna extremt sårbara miljö. Som krona på verket har företaget låtit
dumpa stora mängder diesel mitt i ett reservat. Från sin utsiktspunkt på andra
sidan jordklotet har han naturligtvis inte en susning om detta, ville inte
heller veta.
Gruvnäringens brott mot dagens och framtida generationer har
inte uppstått i ett vaakum. Ödeläggelsen av den sista skyddade naturen är
direkt påhejad av den svenska regeringen.
Näringsminister Annie Lööf har i många sammanhang hyllat
Sveriges ”liberala” gruvlagstiftning (byggd på principen att ge internationella
gruvbolag obegränsad tillgång till vårt land och utan att de själva behöver ge
någonting tillbaka eller bära minsta ansvar för uppstädningskostnader vid
miljöbrott; denna kostnad läggs istället på det svenska folket).
Annie Lööf vägrade också att svara på redaktionens frågor om
sin förda politik (en feghet som hon tycks ha ärvt av sin företrädare Maud
Olofsson). Trots att Kaliber i tre veckors tid aktivt försökt få en kommentar
från Lööf kom inte så mycket som en harkling till svar.
Åter till Ove Göting.
Han är delägare i gruvbolaget Asera mining som för
närvarande borrar efter mineraler på Taberg i Småland. Ett naturreservat och
riksintresse som bland annat är boplats för hotade fladdermöss. Borrningarna
har redan orsakat stora miljöstörningar, vilket en boende i området vittnade
om.
Men på frågan om inte naturreservat bör få vara just
naturreservat svarar Ove Göting irriterat:
”Ett naturrreservat är ju inte någonting som måste bestå för
tid och evighet.”
Därefter en harang om hur han struntar i naturvärden och
önskar se en fullskalig exploatering av Taberg så snart som möjligt.
Alltså: Så fort det finns intresse av att exploatera skyddad
natur ska det vara fritt fram.
Om detta vore samhällets hållning skulle alla naturreservat
och nationalparker kunna avskaffas bums.
Ändå och just därför kan jag uppskatta ärligheten hos en
person som Ove Göting. Han säger det ju rakt ut: Jag skiter fullständigt i
miljön, hållbar utveckling och framtida generationer. Natur är till för att
skövlas. Det enda som betyder något för mig är att tjäna grova pengar för min
egen vinnings skull.
Göting hymlar alltså inte med var han står.
Till skillnad från den svenska regeringen som förenar en
starkt exploateringsinriktad och direkt naturfientlig realpolitik (med utförare
som Göting och Asera mining) med att vid enskilda tillfällen leverera tomma
retoriska utspel om ”klimatomsorg” och ”hållbar utveckling”.
Som om de brydde sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar