En peak oil-dåres försvarstal – Del 3

I två tidigare inlägg har jag bemött budskapet om peak oils ”död” som fått vida spridning på senare tid. Och visat hur denna storyline är en dimridå, att det som åberopas som bevis på att peak oil-budskapet är överspelat tvärtom är symptom på att vi befinner oss på peak oil. Jag har också självkritiskt diskuterat var vi peak oil-folkbildare har hamnat fel. Låt oss nu knyta ihop säcken.

Att vi inom peak oil-lägret hamnat på defensiven handlar alltså inte om att vårt budskap skulle vara överspelat. Tvärtom, det är mer aktuellt än någonsin. Däremot är det väldigt svårt att stå emot en resursstark fossillobby med obegränsade resurser att miskreditera peak oil-budskapet. Detta är alldeles säkert en viktig förklaring till vår egen defensiv, det är besvärligt att stå upp för obekväma sanningar när det blåser hård kuling. Enklare att ligga lågt och låta tiden ge oss rätt.

Men det handlar, tror jag, även om svårigheten att förnya budskapet. Jag tror att många av oss ”budbärare” känner en ökad motvilja inför att år efter år komma med samma varning (”Vargen kommer ...”). Visst, vi har i det väsentliga blivit sannspådda. Men samhället i stort fortsätter att ducka, och då är det svårt att ta samtalet vidare till nästa nivå. (=Hur ställer vi om samhället givet peak oil och andra resursgränser?) Istället fastnar vi själva i detaljanalyser kring företeelser som bara på marginalen förändrar den större bilden i den ena eller andra riktningen. Det blir inte särskilt spännande i det långa loppet.

Slutligen: Senare tids högljudda kritik mot peak oil-budskapet är utan tvekan ett tecken på vår egen ”framgång”. Att vårt argument nått ut och att verkligheten stöder vår sak. Om det inte fanns en välgrundad oro inom oljebranschen (och överhuvudtaget bland dem som befinner sig på branschens ”paylist”) skulle man aldrig ägna all denna kraft åt att miskreditera peak oil-budskapet.

Om peak oil-lägret har haft fel i något så är det kring timing (utförslöpan har inte kommit så snabbt som många av oss trott) och i hur många av oss har underskattat det ekonomiska systemets livskraft.

I viss mån har vi även felbedömt hur höga energipriser världen klarar (men den felbedömningen delar vi isåfall även med oljebranschen och mainstream-ekonomer). För tio år sedan var det inte ovanligt att jämställa ett oljepris på 50-60 dollar fatet med världsekonomisk kortslutning och kollaps. Detta skulle världen aldrig klara! Idag är oljepriset dubbelt så högt, och på något vis hankar sig världen fram. Mycket talar visserligen för att rådande oljepris är högre än vad världsekonomin långsiktigt klarar (bl a därför att det förvärrar skuldbördan hos redan överskuldsatta oljeimporterande länder, bland dem ett stort antal europeiska nationer). Men möjligheten att anpassa sig till högre energipriser inom rådande ekonomiska system är nog något större än vad många av oss trott.

Dock står en sak klar: Det går inte att hålla i gång ekonomin genom kreditkranen hur länge som helst. För en tid kan luftiga krediter ge konstgjord andning åt ekonomin. Ärligt talat trodde jag själv att den tiden skulle vara betydligt kortare än vad som visat sig. I fem års tid har man nu lyckats upprätthålla någon slags bräcklig status quo med hjälp av obligationsköp, kvantitiva lättnader och en hel terminologi av bisarra finansiella förkortningar.

Men i vår nya världsordning där långsiktig global tillväxt inte längre är möjlig är resultaten av denna politik på sikt givna: ett förvärrat skuldberg och en ökad destabilisering av samhället. Fallhöjden stiger kort och gott.

Frågan på mina läppar: När kommer nästa krisvåg? Gissar att krisrubrikerna börjar växa sig stora igen ganska snart efter det tyska valet. Vad tror ni?