Västerlandets humörsvängning

 Missade du dokumentären Utopia i USA på SVT igår? Se den. Den visar vad som nu sker under radarskärmen i USA. Hur inte bara medelklassen utan hela det amerikanska samhället håller på att kollapsa. Verkligheten bortom de politiska och mediala dimridåerna om ”återhämtning” och om hur USA snabbt håller på att bli ”energioberoende” (här borde inte minst Dagens Nyheter skämmas, som på senare tid kört flera totalt okritiska artiklar på detta tema och med påståenden som är både grundlösa och uppåt väggarna felaktiga).

Men det fina med denna dokumentär var även hur den visade på omställningens hoppfulla möjlighet, med exempel från bl.a. Idaho.

När man höjer blicken och sträcker ut tidsperspektivet är humörförändringen i USA och övriga västvärlden under senare år i sanning häpnadsväckande.

Minns du andan i Väst för sådär 15 år sedan? Jag gör det.

Många minns nog ännu hur ”historiens slut” proklamerades på Berlinmurens ruiner. Nu hade den västerländska marknadsekonomiska kapitalismen en gång för alla segrat och historiens sista blad var skrivet! För vad skulle kunna utmana den förföriska men även militära kraften i den västerländska USA-dominerade tillväxtkapitalismen?

Inget.

Sådan var jargongen.

De mest intressanta samhällsförändringarna är sällan de som sker plötsligt och dramatiskt utan de som kommer över oss smygande. Ändå är det de spektakulära händelserna som helt upptar samhällsapparatens (politiker, media, kultursektor) engagemang. Där 11 september 2001 har fått hundrafalt gånger mer mediautrymme än händelser som i det längre perspektivet är långt mer omvälvande men inte lika mediadramaturgiskt spektakulära.

Hela vår förståelsehorisont grumlas av fixeringen vid spektakulära händelser, men även av pseudodebatter. Se bara på den svenska kulturdebatten!  Två av de största debatterna under förra året handlade om en tårta med kulturministern som huvudperson. Samt om hur DN-krönikören Bengt Ohlsson kommit ut som ”höger”, vilket skapade ramaskri i storstadspressen under flera månader. Hur viktiga var dessa debatter egentligen? Jag menar, i relation till annat som händer runt om oss.

Låt oss med denna fråga hängande i luften återvända till 90-talet och ”historiens slut”. En sida av denna berättelse som få tycks minnas gäller den överväldigande tron hos framförallt det sena 90-talets etablissemang att ekonomiska kriser NU VAR HISTORIA. Jag minns med viss munterhet hur ekonomer och världsledare vid den tiden predikade att marknadsekonomin nått en mognadsfas där man lärt sig att parera kriser. Depressioner liknande 30-talskrisen skulle aldrig någonsin igen kunna inträffa. Den ekonomiska politiken handlade från och med nu enbart om finkalibrering för att få största möjliga utväxling på tillväxten.

Kort sagt: historien var slut.

Asienkrisen hösten 1997 kastade måhända lite grus i maskineriet men förklarades allmänt med att de asiatiska ekonomierna var efterblivna och överreglerade.

Dotcom-bubblan och 11 september 2001 innebar ytterligare ett par nävar grus. Men på det hela taget gällde berättelsen om historiens slut fram till den världsekonomiska krisens utbrott 2008.

En annan sida av ”historiens slut” handlade alltså om USA:s ställning som det EVIGA VÄRLDSIMPERIET. För i den starkt historielösa samtidsdebatten sågs USA som det slutliga och definitiva världsimperiet. Tanken att imperier kan falla samman tycktes inte föresväva särskilt många vid den tiden.

Att Sovjetimperiet hade kollapsat stod ju visserligen uppenbart och solklart för alla men det var ju ett specialfall.

Jag minns att jag någon gång runt 1998 ställde frågan till en grupp C-studenter i statsvetenskap: ”Kommer USA någonsin i framtiden att förlora sin ställning som den ledande världsmakten?”

Ingen i denna församling kunde ens i sina vildaste fantasier föreställa sig detta. Fullständigt otänkbart!

Hur skulle det se ut i dag? Så till den grad har Västs självförtroende sjunkit att det nu allmänt ses som en tidsfråga innan USA kör i diket för gott. En uppfattning som skulle betraktats som vansinnig för 15 år sedan har blivit mainstream.

Idéer är vansinniga fram till dess att de blir normala.

Dokumentären Utopia i USA fångar i blixtbelysning den dramatiska förändring som skett I USA sedan sent 90-tal. Ett land som nu står på randen inför en total kollaps. På 90-talet skulle samma budskap möjligen kunna gestaltats som Hollywoodfiktion. I dag är det verklighet.

FÖR ÖVRIGT ... har jag på senare tid noterat att bryggeribranschen snabbt men ändå i smyg håller på att avvecka 33-centiliters pantglas. Läskedrycker på 33-centiliters pantflaskor tycks under den senaste månaden ha försvunnit från butikerna för att istället ersättas med jämnstora och dubbelt så dyra plastflaskor. Mineralvatten och lättöl finns ännu på 33-glas. Själv är jag mycket skeptisk till denna ”utveckling”. Inte bara för att glas är en bättre förvaringsform för själva drycken än plast. Utan även för att det är en mer resilient och ekologiskt hållbar lösning. Branschen brukar framhålla att plastflaskor väger mindre vilket så klart är en fördel vid långväga transport. Men varför måste den vara långväga? Så sent som på 70-talet fanns det gott om lokala bryggerier med egen insamling av returglas. I omställningens tid är det dit vi behöver sträva igen. Avvecklingen av 33-centilitersglasen är ett steg i fel riktning.