Kollapsens tempoväxlingar

Systemkrisens riktning är solklar. Tillväxtepoken har nått sin ände och vi står inför någon form av systemkollaps. Sedan tillväxtekonomin och konsumtionssamhället har slagit i resursväggen – med en utplanande oljeproduktion och ”peak everything” – så finns inte längre utsikter till varaktig global tillväxt. Med en dåres envishet brukar jag påpeka att världsekonomin aldrig varit större än vad den var 2007 och sannolikt aldrig någonsin kommer att bli det (i ett kommande blogginlägg ska vi titta närmare på detta).

Framtiden – redan den nära – stavas alltså nerväxt. Vilket även kan uttryckas som dödsstöten för vårt rådande ekonomiska system.

Ser vi däremot till utvecklingen från dag till dag blir bilden mer förvirrande.

Något som länge förundrat mig är de tempoväxlingar vi möter i krisens progression. Om hur perioder av stegrande finansiell och social oro ersätts av perioder med relativt lugn. Och om hur dessa ofta ganska tvära kast leder till lika tvära humörsvängningar i hela diskussionen om resurskris och världsekonomins utsikter.

Märkligt nog har jag ännu inte stött på någon verklig diskussion kring detta såväl psylogiskt som politiskt intressanta ämne.

Dramat kring tillväxtens slut har under de senaste 7-8 åren sett många crescendon – perioder av dramatik och tjutande sirener. Som däremellan ersatts av lugnare skeenden där de flesta politiker och ekonomer generat undrar vad det var man oroade sig så mycket över alldeles nyss – ”Allt är ju på väg att återgå till det normala!”

Fascinerande är förresten alla dessa ekonomireportrar som aldrig någonsin har lyckats förutse lånebubblor, finanskriser och resursväggar, men som alltid lika högmodigt levererar tvärsäkra krisanalyser vid de tillfällen när systemkrisen går upp i högvarv. För att så snart nästa ”bailout” har snotts ihop av politiker och centralbanker förklara krisen över och att en stabil tillväxt strax står inför dörren.

Fastän jag vet att de har grundläggande fel i sin tro att den världskonomiska krisen är av tillfällig natur (och inte ett symptom på tillväxtepokens slut) är det svårt att inte påverkas av dessa mentala tempoväxlingar. Min egen krisberedskap sjunker kort sagt en aning när krismedvetenheten i samhället går ner på sparlåga – och omvänt.

(Kanske är det även så enkelt att man rent mänskligt inte fixar att befinna sig i konstant krisberedskap år efter år? Och därför emellanåt måste ge sig själv en stunds mental ”bailout” ... )

Ett axplock:

I september 2005 gick min egen peak oil-beredskap upp på larmnivå. Orkanen Katrina hade lämnat ödelagda oljeplattformar efter sig i Mexikanska gulfen och oljepriset steg rätt upp i himlen (70 dollar fatet, vilket i dag skulle ses som skrattretande billigt). Strax återgick allt till det normala, även om den absoluta toppen för vanlig råoljeutvinning faktiskt nåddes just 2005.

Hösten 2007 – hösten 2008 var det åter högsta krisberedskap. Rusande råvarupriser, hungerkravaller världen över, det hittills högsta oljepriset (vilket nåddes i juli 2008), och som grädde på moset finanskrisens utbrott under hösten 2008.

Vintern och tidiga våren 2011: Arabiska våren och Fukushima klev fram som två nya tunga aktörer i dramat kring tillväxtens slut. Än en gång högsta krisberedskap i samhället.

Hösten 2011: Efter en sensommar kännetecknad av att krisen i stort sett avblåsts och av att hela peak oil-debatten gått ner på sparlåga bröt krisen åter igen fram med full styrka. Denna gång med eurokrisen som främsta fixpunkt.

2012 blev ett lugnare år för västvärldens del än vad nog många av oss gissat. Genom att låta de digitala sedelpressarna fortsätta att gå på högvarv har man kosmetiskt lyckats upprätthålla någon slags normalitet bland de flesta av världens rika industriländer.

Denna relativa ”normalitet” råder ännu i början av 2013 (dvs, så länge vi talar om de rika industriländerna ...).

Med ”normalitet” menar jag alltså en period av lugn mellan krisens riktiga stormbyar och där många ur etablissemanget hävdar att vi äntligen ser ljuset i tunneln. Samtidigt måste vi påminna oss om att gränserna för vad som är ”normalt” förskjuts. För åtta år sedan ansågs ett oljepris på 50 dollar fatet som extremt, i dag lever vi med oljepriser på 110 dollar fatet. För tre år sedan var det bara fritänkande människor utan en karriär att försvara som diskuterade möjligheten av ett eurosammanbrott. I dag ses detta som en högst sannolik möjlighet även i maktens främsta korridorer. Snart har nog även Sydeuropas kris ”normaliserats” som sakernas självklara tillstånd.

Det enda vi med säkerhet kan säga är att det bara är en tidsfråga innan nästa kris-crescendo bryter ut. Och att ingen mainstream-ekonom så långt ögat når har förutsett detta.

FÖR ÖVRIGT  

Något som länge förundrat mig är hur lite mothugg budskapet om tillväxtepokens slut och omställningens nödvändighet möter då jag träffar människor i olika sammanhang. Även de politiker som på alla cylindrar jobbar för en utveckling som är stick i stäv med omställningens brukar i det stora hela köpa mitt budskap. Vilket kan tyckas märkligt, men så är det.

Dock finns det undantag, människor som av olika skäl inte är mottagliga för omställningsbudskapet och som reagerar med aggression. Under den senaste veckan har en dyngspridare till recensent i min egen lokaltidning (i recension och replikväxling) försökt ta heder och ära av mig genom lögner om vad som står i min bok Omställningens tid och beskyllningar om att den är fylld av ”stolligheter”, därtill skriven av en klåpare. Sådant känns en aning sårande för en som inte är van vid den samtalsnivån och det blir ju inte roligare av att målgruppen är tidningsläsare på min egen hemort.

Jag tröstar mig med att andra recensenter har fattat galoppen och vill tro att påhoppet får de flesta tidningsläsare att snarare ställa frågor om recensenten än om den som recenseras.

ps - För övrigt önskar jag mina läsare välkomna tillbaka efter ett långt juluppehåll!