Så var det dags för en ny rond i eurokrisen. Med en
regelbundenhet av var sjätte-sjunde månad uppstår en ny fas av ”europtioner”
och toppolitisk panik. Strax följer nästa runda av ”räddningsinsatser” där de
elektroniska sedelpressarna tillfälligt dämpar oron, ytterligare berikar
bankerna, och får etablissemanget samfällt att proklamera att man nu ser ljuset
i tunneln!
Den här sortens charad håller inte länge till. Om inte förr
har Cyperndebaclet under den senaste tiden varit ett kvitto på detta. Elitens maktlöshet
när ammunitionen tagit slut och hela fundementet rämnar under inre spänningar.
Ämnet för detta inlägg är nästa steg. Det som följer när kejsarens nakenhet till och med står
uppenbar för kejsaren själv (i det här fallet det politisk-ekonomisk-mediala
etablissemanget).
Med ett försiktigt understatement: Insatserna i det
europeiska dramat är enorma och oroliga tider är att vänta.
Här är några av spelkorten i leken:
(1) Ett
industrisamhälle som gått i väggen och som från och med nu kommer att krympa.
Låt vara att den nedåtgående spiralen tillfälligtvis kan avlösas av någon
temporär ”återhämtning” och att enstaka länder/regioner möjligen kan fortsätta
att växa – men då på andras bekostnad. Tillväxtepoken är över och framtiden i det
stora hela kännetecknad av nedväxt – inte tillväxt.
(2) En desillusionerad
medelklass på väg att bli en före detta medelklass. En miljonhövdad skara
av snart eller redan nyfattiga. Högutbildade och välorienterade människor men
som i huvudsak ännu befinner sig i en förvirringsfas. Denna grupp är explosiv.
Man har vant sig vid livets goda och för länge sedan lagt klasskampen bakom sig
för att istället ägna livet åt homestyling, instagram och vinsamlande.
I takt med att denna förlorande medelklass skapar sig en ny
politisk kartbild och kraftsamlar de egna leden kommer den politiska atmosfären
att bli riktigt farlig. Början på denna utveckling anas redan i de länder där
medelklassen nu i allt större antal söker sig ut på gatorna.
(3) Ett etablissemang
som inte förstått någonting. Som tror att tillväxten kan återvända och
ekonomin i sinom tid återgå till business as usual. Som tror att man kan häva
en skuldkris genom att strypa patienten (i det här fallet skuldsatta länder och
deras medborgare). Och som helt har förlorat medborgarnas förtroende.
(4) Storbanker och 1%-are.
En grupp som i VIP-fil glider ovanpå den stora skaran förlorare. En grupp som
fortsätter att leva oberörda av skuldkriser och nyfattigdom. En grupp med en självbild
av att vara särskilt oumbärlig i samhället och som med detta motiv berikar sig
själva till nya höjder, allt medan den breda allmänheten snabbt får det sämre.
(5) Morgonluftsvädrande
högerextremister och populister. Den klassiska grogrunden för deras succé
finns redan så för deras del är frågan egentligen bara vilka svaga
minoritetsgrupper som ska utses till syndabockar. Just nu lutar det mer mot
romer, nordafrikaner och muslimer – oavsett härkomst – än mot judarna.
(6) Miljontals
arbetslösa ungdomar som förlorat hoppet om framtiden. Ungdomsarbetslösheten
i vissa europeiska länder är bortom begriplighet. Snudd på lika ofattbart är
hur snabbt denna situation uppstått. Det som hittills varit kungsvägen in i
yrkeskarriären, en högre utbildning, har blivit en väg ut i massarbetslöshet. Istället
för att skapa sig ett eget liv tvingas unga högutbildade kvar i föräldrahemmet
och i negativt ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Få saker befäster lika
brutalt ett utanförskap som långvarig arbetslöshet. Man talar redan om en
förlorad generation.
James Petras skriver om dagens unga greker:
”Many, by their late
20’s, have never had a job, never moved out of their parents or grandparents
home and cannot envision a future marriage or family.”
Den kritiska frågan är denna: Hur länge kommer medelklassen att
acceptera kraftigt försämrade levnadsvillkor samtidigt som storbankerna ska
räddas till varje pris och dess ägare gödas med samhällets gemensamma resurser?
Låt oss tillfälligt vidga perspektivet:
Korruption och kleptokrati i samhällstoppen har i alla tider
väckt antipati. Jag käner ingen som försvarar de perversa bonussystem som
topparna inom banker / storföretag / statliga bolag skapat åt sig själva. Där
den som misslyckas och kanske förstört inte bara för sitt eget företag utan för
samhället i stort belönas med groteska summor.
Så varför drar vi inte ut på gator och torg för att kräva
rättvisa och upprensning?
Därför att även vår egen materiella standard har varit så
pass lyxkantad. Åtminstone i historisk jämförelse. Den materiella
välståndsrevolutionen under efterkrigstiden har lagt grund till en politisk
kultur präglad av konsensus och liknöjdhet. Så länge vi själva lever någorlunda
materiellt drägligt sträcker sig vår indignation oftast inte längre än till
några svavelosande repliker hemma i TV-soffan eller dito med jobbkollegorna.
Men hur blir det när vårt välstånd rycks undan?
Europa är nu i en inledande fas av MEDELKLASSENS AVVECKLING,
en utveckling som ännu inte nått Sverige.
Detta väcker en kritisk fråga: Människor har varit fattiga
förr utan att revoltera mot samhällseliten – så varför skulle det ske nu? Därför att dagens medelklass på två
viktiga punkter skiljer sig från gårdagens fattigproletariat.
Den första handlar om förväntningar.
Dagens medelklass har helt enkelt vant sig vid ett gott liv. Ja, mer än så: man kräver det. Från 1940-talet och
framåt har det setts som sakernas självklara tillstånd att den uppväxande
generationen kommer att få det bättre än sina föräldrar. Så har det varit fram
till nu och hela samhället är präglat av denna tanke.
Jag vet inte vilka förväntningar den gamle odalbonden hade
på sin tillvaro men de handlade knappast om golfresor, spa-weekends eller
jacuzzi i utedasset. Utan snarare om att hålla svälten borta och att trygga
generationsskiftet på gården. Så länge man slapp svälta fick det vara bra med
revolutioner!
Den andra skillnaden handlar om kunskap och omvärldsorientering. I det gamla samhället var
kunskaperna om allt som inte rörde livet på gården magra. Läs- och
skrivkunnigheten var mager. Kunskapen om omvärlden likaså och denna var
dessutom manipulerad av kungamakt och kyrka. Någon demokrati existerade inte.
Idag däremot är vi omvärldsorienterade och har tack vare utbildning
och demokrati uppmuntrats till kritiskt tänkande och ifrågasättande.
Det är ingen tvekan om att många ur dagens medelklass låtit
sig duperas av politikens dimridåer om ”återhämtning” och att det som är bra
för storbankerna är bra för samhället i stort. Men förr eller senare faller
dimridåerna. När detta sker och tillräckligt många förlorat sin ställning som
medelklass, ja, då står vi inför ett explosivt läge.
De sydeuropeiska länderna, mest uppenbart Grekland, har
redan nått denna fas.
Ingen vet hur spelkorten kommer att spelas ut framöver, men här
några lågoddsare:
– Medelklassen (eller f.d. medelklassen) accepterar inte
längre politiken att rädda bankerna till varje pris och revolterar. Detta leder
till att storbanker går omkull och att miljontals människors besparingar går
upp i rök. Pensionssystemen havererar och förvärrar fattigdomen. När
medelklasen revolterar mot en brutal nedskärningspolitik följer även
statskonkurser och massiva skuldavskrivningar. Ju förr dess bättre i de länder
där skuldsättningen hur som helst har nått ohanterliga nivåer.
Statskonkurser urholkar marknadens förtroende för de
drabbade länderna och ger ytterligare kraft åt en redan inledd trend mot AVGLOBALISERING
och ekonomisk isolationism. När konkursande länder inte längre har hårdvaluta för
att finansiera varuimport ... ja, då får man efter bästa förmåga producera sina
förnödenheter själva. Ungefär som förr således.
(Konkursande stater med god tillgång på efterfrågade
naturresurser kommer även fortsättningsvis att vara intressanta handelspartners.
Troligt är dock att handeln allt mer sker genom bilaterala arrangemang snarare
än på en öppen global marknad.)
– Den politiska kartan ritas om. Etablerade partier som
efter flera år av ihållande kris fortfarande står svarslösa inför krisen träder
tillbaka till förmån för inbrytare. Att extrempartier à la grekiska Gyllene
gryning står inför högkonjunktur kan ju redan konstateras. Men förhoppningsvis uppstår
även partier med probleminsikt och med en konstruktiv agenda för samhället bortom
tillväxten.
– Ekonomiska strukturer bryter samman. Med tillväxtens slut
blir det allt svårare att upprätthålla världshandelsordningen, världsvalutor
som euron och dollarn (som inte är uppbackade av någonting annat än vårt vacklande
förtroende för dem), samt storföretagens makt över vår tillvaro. Lokala och
regionala ekonomiska arrangemang kommer i hög grad att ersätta dagens globala. Vi
ser det redan i länder som Grekland och Spanien.
Vi kommer att få se mer av lokal produktion, lokala
sparformer, lokala valutor och mer av informell ekonomi/bytesekonomi i takt med
växande arbetslöshet, sjunkande inkomster och sjunkande förtroende för rådande
monetära system.
– Politiska strukturer bryter samman. Politiska megaprojekt
som EU-samarbetet blir allt svårare att upprätthålla i takt med en fördjupad
kris och växande spänningar inom och mellan länder. EU kommer inte att kollapsa
i morgon men på längre sikt har jag svårt att se hur unionen skulle kunna
överleva. Alternativet till kollaps är att unionen radikalt krymper sina
ambitioner och kanske i högre grad satsar på regional samverkan mellan
kulturellt / ekonomiskt likartade länder (à la EFTA-samarbetet under sina
gyllene dagar eller EG/EEC före 1973).
Till detta kan läggas andra tänkbara och hotande scenarier:
– En obehaglig men knappast osannolik möjlighet är att
växande spänningar inom länder ger grogrund för inbördeskrig. Vi är inte där
ännu men när man hör de nationalistiska stämningarna i Ungern, Grekland och
Spanien så känns det som historiens återkomst. I det större internationella
perspektivet ser vi också hur såväl världsmakter som andra länder nu försöker
säkra kontrollen över den sista oljan (och naturgasen) med hotfull retorik och
vapenskrammel. Det luktar 1913 lång väg. Även då var det ingen som såg kriget
komma.
Ända tills det kom.
– Den geografiska kartan ritas om: På 1980-talet såg nog de
flesta av oss Europas länder och gränser som definitiva. Ommöblering av gränser
hörde till historien och var definitivt inget för det moderna samhället med
dess välfärdsstat. Sedan kom 1989, Sovjets kollaps och Balkankrigen. Plötsligt
stod vi med en helt ny karta, nya gränser och en hel drös nya länder.
Samma stämningar som började bubbla i östra Europa i slutet
av 1980-talet märks nu i Spanien, Belgien och Skottland bland andra. Även de
italienska separatiströrelserna har med Italiens moras fått ökad vind i seglen.
Det är ingen vågad gissning att den europeiska kartan om tio
år kommer att innehålla ytterligare ett antal länder. Frågan är i vilken grad
detta uppnås fredligt eller med våld? Här är osäkerheten betydligt större. Som
vi har sett många gånger förr kan våldslösningar underblåsas av politiker som en
strategi att stärka deras egna aktier. Med en stigande arbetslöshet och en
ekonomi i fritt fall får de lättare att övertyga massorna.
Vi kan nog även räkna med att konflikter mer än hittills
kommer att spridas mellan europeiska länder. Men nedskärningar och försämrade
levnadsvillkor för människor ger samtidigt grogrund för en revitaliserad
fackföreningsrörelse med gränsöverskridande samverkan för sociala rättigheter i
nedskärningarnas Europa. Frågan är vad den etablerade fackföreningsrörelsen har
att komma med?
Historiens återkomst är här. En länge insomnad klasskamp på
väg tillbaka när några generationer som kunde unna sig MUF-medlemskap, golf och
nyliberala värderingar snart stiftar bekantskap med materiella förhållanden som
hämtade ur det gamla fattigsamhället.
Välkommen till framtiden.
ps – Vill påminna om att det finns en utväg och den heter
omställning. Men det är en utväg som kräver modet av oss att våga utmana våra
förväntningar på tillvaron. Gör vi det kan framtiden rent av bli ... hoppfull.
Intressant? Läs mer på Omställning
Sveriges sida.
