Omställningens chockdoktrin

Omställning kommer vi att få i någon form. Om vi med omställning menar anpassning till en värld med krympande resurser. Valet står enkelt uttryckt mellan att ställa om på fredlig väg eller via konflikt om ändliga naturtillgångar.

Ställda inför frågan vill jag tro att de flesta av oss föredrar den fredliga vägen även när – som nu – det mesta leder mot ökad konflikt.

Världsledarnas primitivistiska agenda följer samma mentala manual som medeltidsfurstens. Den starkes rätt före den svages och med våld när så krävs. Vi är på väg mot en era av resurskrig – The Race for What´s Left som Michael Klare träffande betecknar saken i titeln till sin senaste bok. En epok där krig och överhuvudtaget konflikt ses som den självklara vägen att upprätthålla en ohållbar och snart även omöjlig livsstil.

Där USA, Kina, Ryssland, EU och andra ”storspelare” (inklusive multinationella bolag, ledande affärsbanker m.fl.) nu positionerar sig i en röva och roffa-kamp om de återstående naturtillgångarna.

Ett civiliserat systemskifte finns överhuvudtaget inte på någon politisk agenda.

Glädjande nog framträder under radarskärmen ett annat landskap. Omställningstanken växer för var dag som går. Allt fler människor ser igenom tillväxtmyten och ett kapitalistiskt samhällssystem som i raketfart leder mot kollaps.

Tar saken i egna händer.

Insatser för att sluta kretslopp och minska lokalsamhällets sårbarhet när den världsekonomiska ordningen står inför sammanbrott. Fyller det ledarskap som våra valda ledare undflyr.

Jag är starkt optimistisk inför omställningens möjligheter och lika inspirerad av omställningens föregångare. Alla de platser som redan går före och visar på möjligheterna för alla andra. Hur omställningen kan ge oss ett bättre samhälle med ökad delaktighet och mer social gemenskap.

Det finns bara ett problem.

Det går inte tillräckligt fort.

Med tanke på det ekonomiska systemets allt hastigare sammanbrott kan omställningen inte ske nog snabbt. Jag ser inte hur detta ska ske. För även om ökningen av omställningsaktiviteter i samhället imponerar går det ur en annan synvinkel alldeles, alldeles för långsamt.

Förra helgen deltog jag vid ett seminarium vid Socialistiskt forum i Stockholm. På frågan vad som kan ge omställningen vind i seglen undslapp det mig att vi nog tyvärr behöver en omställningens ”chockdoktrin”.

Kris. Denna är nyckeln till all förändring. Det är först när vi verkligen sitter på pottkanten och inser att vi är på väg att glida ner i innehållet som vi är beredda till omprövning. Detta visar både historien och vår egen samtid. Andra världskrigets ”omställningspolitik” är ett klassiskt exempel. Åtgärder som aldrig skulle accepterats av folk under mer normala förhållanden godtogs nu genom den delade insikten om det prekära läget.

Snart sagt alla omställningens förebilder är platser som drabbats av KRIS. Där krisen ruskat om och skapat öppenhet för omorientering – att definiera alternativa framtider.

Tänk hur underbart om omställningen kunde ske här och nu och inte omvägen via en fördjupad kris. Men ska vi se krasst på saken och lära av historien så är det inte troligt att omställningen kan få verklig kraft i samhället förrän vi ruskats om betydligt mer än så här långt. En omställningens chockdoktrin.

För att lätt våldföra sig på en välkänd gammal valplansch:

Gärna omställning, men först en rejäl ”grekkris”!

FREDAGSTIPS:

Kan för övrigt tipsa om att min förläggare, Karneval förlag, har julrea på hela sin utgivning, inklusive Omställningens tid.