Kan vi stoppa rovdriften av skogen?

I år kom den ovanligt tidigt. Redan 19 april hördes nere i kurvan det första lockropet på våren, obestämt svävande en bit över dikesrenens isbestyckade snödrivor. Ett ”gemytligt klinkande”, noterar Erik Rosenberg berömmande om den i sitt klassiska fågelverk, inte helt olikt en ”regnsjungande bofinks” ... Gransångaren med dess outtröttliga räkneramsa.

Första dagen var sången försiktigt trevande, en testsändning, men snart fyllde den kaxiga sångaren upp varenda tum av sitt revir. Sedan kom rödvingetrasten, taltrasten, morkullan och alla de andra återvändarna. Jag kände deras personligheter, gladdes över deras livsrusiga sång, oroades över deras väl och ve under alla veckor av ihållande torka. Hörde så till sist – lättnad! – tjattret från deras första nykläckta ungar.

Allt var över på några timmar. En dag i juni rullade ett par skördare oanmält in. Ögonblicket därefter var fåglarnas skogsdunge ett larmande slagfält, ett ylande och motorvarvande inferno, en massaker på allt vad som var liv.

När maskinernas övermakt gjort sitt var allt utplånat, inte så mycket som en trädstam lämnad, terrängen mosad under fordonens grovmönstrade däck. Vad som nyss varit skog låg som stympade, högt staplade stammar vid vägrenen. En prydlig hög kapital.

Någonstans hörde jag det tynande jämret från döende fågelungar som maskinerna ursinnigt slungat ur sina bon ... orkade däremot inte närma mig, se dem i deras vanmakt, hur livet rann ur deras sköra kroppar. Annars bara tystnad.

Välkommen ut i skogslandet.

Låt mig genast säga att jag helst inte velat skriva denna text. Det finns så mycket angenämare ämnen för en essä från hängmattan ... varför inte hundars sinne för humor ... vardagsmagi ... Grateful Dead. Så ändå. Vissa stunder anmäler sig bara ett ultimativt m-å-s-t-e.

Det handlar om ett vägval. Hur vi för oss i skogen säger nämligen mycket om riktningen för hela vår civilisation.

Full fart i skogen! basunerar tidningens ekonomiredaktion triumfatoriskt. Och låter följsamt meddela om vinster i taket och om alla slags interna branschutmärkelser som skogsindustrin företrädare behänger sig själva med. Myten om att vi aldrig haft så mycket skog som idag upprepas oemotsagd.

Nog är det full fart allt.

Avverkningstrycket på våra skogar växlas upp. Genom att avverka skogen allt yngre – ändra spelreglerna! – har branschen snabbt öppnat slussportarna till att skövla hela skogslandskap som tidigare skulle fått stå på tillväxt ytterligare tjugo eller trettio år. Bli till riktig skog.

Bara under senaste året eller så ser jag från min hemmatuva hur skogen skalats bort från halva Harakälen och därefter Fäboberget, hur skogen runt berget baki huset vårt nu är bortskövlad på de flesta sidor ... och hur ett väldigt nyupptaget hygge brer ut sig likt en tundra bortom träsket. Till detta punktavverkningar både här och där.

Denna försommar har skogsmaskinerna dånat många nätter igenom hemikring. Ätit sig igenom landskapet, gjort sluträkning med naturen. Ofta lämnas en teaterkuliss av träd längs vägkanten, liksom för att skyla det skövlade och skändade för den flyktiga betraktarens öga.

Låt oss vara klara över ordvalen. Jag skriver skövla, inte vårda eller bruka, ord som – helst med förleden hållbart – med monopolistisk verkan putsat och tillrättalagt den kollektiva bilden av skogsnäringen. Absolut finns många skogsägare som varsamt  b r u k a r sin skog. Men här talar vi om den större bilden.

Forna tiders baggböleri gick för skogsbolagen ut på att med speglar och glaspärlor snuva bönderna på deras skiften. I modern tappning sker nu en annan slags baggböleri, fast riktad mot framtida generationer. Där industrin genom hets till överavverkning – införandet av ett sterilt plantageskogsbruk, som förresten visat sig sällsynt illa lämpat för denna tid av extrema klimatväxlingar – håller på att blåsa våra barn och barnbarn på allt vad som är värt namnet skogar.

Och där all slags rovdrift på vad som borde ses som en gemensam tillgång kan rättfärdigas i den helgade äganderättens namn.

Den sjätte massutrotningen av planetens liv sker nu så snabbt att geologiska och historiska tidslinjer som mätinstrument blir trubbigt meningslösa. Bara sedan 1970 har enligt Världsnaturfonden nästan två tredjedelar av världens landlevande djur utrotats.

Vi måste börja inse att skövlingen av det svenska skogslandskapet är en del av denna människans krigföring mot naturen. Allra helst som röster nu höjs för att skruva upp takten än mer. Att ”öka uttaget” från skogen, som det så vackert lyder. Högmodet råder.

Det existentiella hotet mot skogarnas mångfald är avgjort inte en fråga skapt för att trigga igång sociala media-stormar eller kändisupprop. Den passar liksom inte in i identitetspolitiska scheman ... faller utanför det urbana synfältet ... saknar digital anknytning ... är okompatibel med allt det samtida som lyckats göda en hel bloggosfär av självuppfyllda ”influencers”.

Men det gör därför inte frågan mindre viktig.

Får man tro skövlingens apologeter – i namn av röststarka branschorganisationer, näringspolitiska råd, centerpartistiska EU-parlamentariker – ligger här ett outnyttjat Eldorado av skog och bara väntar på att få omvandlas till drivmedel åt flyget ... åt landets hungrande SUV:ar. Skogarna måste helt enkelt ge vika om vi ska kunna upprätthålla vår Massmobilitet för att inte tala om Ekonomiska Tillväxt även i en fossilfri framtid!

Vi närmar oss själva smärtpunkten. Vårt ultimativa vägval. Som rör vårt sätt att leva, nu och i framtiden, liksom vårt ansvar gentemot framtida generationer. Ett ödesdilemma ... som testar graden av vår civilisation.

Frågan skulle likaväl kunna ställas så här:

Kan vi tänka oss att leva på mindre fot, att minska vårt avtryck på planeten, att göra avkall på vår överkonsumerande livsstil?

När alternativet att inte ändra något ter sig så mycket värre.

Vi måste börja tala om detta. Till sist återstår annars bara tystnaden.

Publicerat som kulturessä i Västerbottens-Kuriren 17 juli 2018 ... i tidningens temaserie "Vägskäl".

https://www.vk.se/plus/2419429/kan-vi-stoppa-var-rovdrift

En flygbransch utan realistisk framtid

Reaktionen var väl i stort sett den väntade.

Flygbolaget Nextjets konkurs nyligen har utlöst en lavin av undergångspatos. Bland rösterna. Kommunalråd och näringslivschefer som betecknar det tillfälliga trafikuppehållet på vissa mindre flygplatser i norrlänen i katastrofmässiga termer. En biltestnäring på inlandsorter som enligt egen utsago hänger på de yppersta flygkommunikationer, ögonaböj direktförbindelse med ”marknaden”. Och, förstås, malmfältens gruvnäring för vilken Fly-in fly-out blivit tidens signatur.

Det finns sådant vi helst inte vill påminnas om.

För att det stör vår goda självbild ... eller inkräktar på vår komfortzon ... eller i allmän mening ifrågasätter vårt sätt att leva. Till exempel. Köttindustrin. Sveriges vapenaffärer med Saudiarabien. Eller om villkoren för de etiopier som slitit samman vår sommargarderob från H&M.

Men frågan är ändå om inte vår ohållbara luftburna livsstil tar priset.

Att vårt flygresande ökar kraftigt kan knappast komma som en nyhet för någon. Inte heller att dess utsläpp har djupt negativa effekter på klimatet. Så långt är väl de flesta med på noterna.

Men sen?

Först fakta. Det existerar i nuläget överhuvudtaget ingen teknologi för att flyga ”klimatanpassat”, och just inget talar heller för att någon sådan kommer att presentera sig inom en meningsfullt överskådlig framtid. De praktiska problemen är helt enkelt för stora. Så länge vi nu talar om det vanliga trafikflyget.

I diskussionen blandas dessvärre äpplena sorglöst ned i pärontråget.

Flygplan drivna med solpaneler eller batterier kan vi nog avfärda på stående fot. En sak är att få en fjäderlätt experimentfarkost till väders med kraft från ett batteri – sådana försök ses idag rundligt exponerade i media – men lycka till att upprepa bedriften med en fullastad Airbus A380 på 575 ton.

Biobränslen?

Får man tro flygbranschen kommer jetmotorerna snart att bolma gröna ... om de nu inte redan gör det. Ett i länet trafikerande flygbolag gör stor sak av att man flyger på biodrivmedel. Av PR-spinnet kan man nästan förledas tro att bolaget med den självförhärligande akronymen redan gjort sig kvitt allt fossilt i tankarna. Men vad man aktivt missar att nämna är att det endast rör sig om låginblandning av biobränsle, på vissa flygningar. Av praktiska, tekniska och ekonomiska skäl så är 100% biobränsle i vanliga trafikflygplan ännu en fiktion.

Oaktat detta är det svårt att se hur biodrivmedel seriöst skulle kunna täcka flygets väldiga bränslebehov. Världens skogar är redan under hård stress från överavverkning, och jordbruksmarken kommer vi att behöva för att producera mat. De knappa biodrivmedel som framtiden realistiskt kan erbjuda ska dessutom även andra transportslag slåss om.

Så långt har vi ändå inte slagit den verkliga spiken i kistan för biodrivmedel som ”klimatlösning” för flyget. Vilken är det trista faktum att de inte löser några klimatproblem. Utan faktiskt det rakt motsatta. Jetbränsle – även biobaserat – orsakar höghöjdsemissioner, en starkt klimatpåverkande faktor. Så länge flyget inte görs utsläppsfritt under själva flygningen förblir det motsatsen till klimatsmart.

Därför är det djupt problematiskt när en politiker som Annie Lööf, med den populistiska verktygslådan i full sving pep-talkar oss svenskar att fortsätta ö-k-a vårt flygresande ... menandes att biobränslen finfint kommer greja klimatet!

Vi närmar oss motvilligt det vi helst inte vill tala om. Realistiskt Sett Har Flyget Inte Mycket Till Framtid. I varje fall inte en fossilfri.

Detta är vad vi borde dryfta, inte insvepa debatten i det försåtliga dimoset från biobränslen.

Här finns två sidor av saken.

Den ena är hur vi inrättat hela samhällskroppen utifrån villkoret om snabba flygtransporter i stort sett överallt. Genom att på artificiell väg hålla flygresandets kostnader okristligt låga. Med skattefinansierade flygplatsstöd, momsbefrielse på utrikesflyg och – mest av allt – genom flygbranschens befrielse från att bära sina astronomiska klimatkostnader.

Den andra rör hur vi på det personliga planet kommit att ta vår luftburna livsstil för fullständigt given. Förbluffande snabbt.

Ännu när filmen Sällskapsresan spelades in i början av åttiotalet inskränkte sig den typiska svenskens flygvanor till en charterresa var femte år eller så. En tidpunkt när det svenska välståndsundret peakade. När även vanliga knegare kunde unna sig mexitegelvillor och muskulösa motorbåtar ... och vår inflaterade självbild speglade sig i de glasartade blickarna från en förundrad omvärld. Säga vad man vill men inte levde vi torftigt.

Lågprisflyget som tog bort flygets stämpel som DYRT fick sitt verkliga genombrott först på nittiotalet. Svensken anpassade sig snabbt. I priskonkurrensens nya tidevarv när man flyger billigare till Alicante än åker tåg till Säffle grundlades en ny livsstil. Strax hade det blivit lika naturligt att impulsshoppa billiga flygstolar på nätet som att spontanhandla en flaska beaujolais och nya sockor på väg hem från jobbet.

Så snabbt självklart, så nyss otänkbart.

Med detta sagt. Att befria flygbranschen från dess all slags privilegier kan knappast ske nog skyndsamt om vi menar allvar med klimatet. Och, ja. Det får konsekvenser för vårt sätt att leva.

Istället för att utmana varandra om att gapandes högst slå vakt om det ohållbara som skänkts ur ett flyktigt överflöd fossil energi, borde vi ställa oss frågan hur vi hittar tillbaka till ett sätt att leva och verka, som vare sig pockar på weekendtrippar till Barcelona eller blitzartade Fly-in fly-out-räder i vår egen verklighet.

Blogginlägget har även publicerats som essä i Västerbottens-Kuriren 8 juni 2018:

https://www.vk.se/plus/2378579/klimatvanligt-flyg-finns-inte

Om Northvolt, guld och döda skogar

”Som ett SM-guld i näringslivets elitserie.” Ett lagarbete av ”genialiska lirare”. Nej, Folkbladets Camilla Stenlund är inte ensam om att strö klyschor från idrottens värld: Euforin över beskedet att Northvolts batterifabrik hamnar i Skellefteå har tagit distinkt smak av eftersnackslingo-i-svettigt-omklädningsrum. Allt som allt rapporteras processen ha varit ett härligt teamwork med fina framspel och en fantastisk resa.

Vem vet, kanske även att bollen var rund.

Glädjen över en ny batterifabrik med bortåt 2500 arbetstillfällen plus kringeffekter är begriplig, fattas bara. För länet och särskilt för Skellefteå som sedan decennier fått se sig brädat av Umeå. Det är lätt att dras med i det allmänna ruset i en kommun där det enda som annars enhälligt svetsar samman invånarna är Skellefteå AIK.

Ändå undrar man varför politiker och media så fort chansen ges helt måste tappa huvudet. Den första frågan att ställa sig är om ett megaprojekt av detta slag bidrar till ett hållbart samhälle. Svaret på frågan är uppenbarligen Nej.

Få se. För Northvolt hägrar närheten till mineraler som litium, kobolt och nickel. Vi vet av surt förvärvad erfarenhet att gruvnäringens exploateringsintressen i alla lägen ställs över allt annat, så räkna med nya gruvor och markkonflikter. Affärsidén är att producera ”klimatsmarta” litiumbatterier. Ny svensk forskning visar att enbart tillverkningen av ett litiumbatteri till en Teslabil orsakar utsläpp motsvarande 24 tur och retur-resor med flyg till Thailand. Så mycket för litium och klimatsmarthet. För att rymma fabriken kommer ett naturområde motsvarande Gamla stan i storlek att skövlas, lägg till detta en rejält ökad trafikbelastning.

Så var det det affärsmässiga. Jag kan inte bedöma Northvolts utsikter men allt hänger på att de lyckas få med tunga finansiärer.

Ungefär här borde politikerna stanna upp, reflektera ett ögonblick över historiska lärdomar av oinfriade fagra löften.

Minns ni de ”entreprenörer” som en gång snackade upp Dotcombubblan ... Birgersson, von Holstein och allt vad de hette? Man sålde helt enkelt luft i en ny tappning av pyramidspel. Trist för de som gick på det, men likafullt: ett bondfångeri av jämförelsevis begränsad skadeverkan.

Fast lika förutsägbart som att solen går upp fortsatte samhällseliten att tillbe Birgersson & Co långt efter det att pyramidspelet rämnat.

Värre är ändå de lycksökare som lämnar landskap i spillror och lokalsamhällen med svidande efterräkningar. Vi känner namnen på många sådana. Northlandgruvan i Pajala som kom, såg och ödelade en hel bygd. SEKAB med sina kontroverser kring landgrabbande i Tanzania, ett företag som bländade med yviga löften och vars väldiga förluster sedan fått axlas av skattebetalare i Umeå, Skellefteå och Övik. Lapland Goldminers som klappade igen Blaikengruvan efter bara fem år och skickade räkningen för saneringen på hundratals miljoner till det offentliga.

Ringer åtminstone inte någon varningsklocka?

Tänk om maktapparaten kunnat visa samma omklädningsrumsheta adrenalinpåslag för hållbara näringar, för kretsloppet, för att skapa en utveckling inom planetens ramar.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

https://umea.etc.se/ledare/tank-om-northvolt-bara-ar-ett-av-alla-luftslottsbyggen

Digitaliseringen tar död på vår framtid

Låt oss få det sagt medsamma. Jag tillhör inte rikspolischef Eliassons supporterklubb. Respekt för hur han som punkartist en gång sökte vinna folkhemmets hjärtan, men ändå.

Dock pekar IT-affärerna hos Rikspolisen och Transportstyrelsen på ett långt större problem än deras ledningar.

Hur människan alltmer ställs i teknikens tjänst snarare än det omvända.

Visst väcks berättigade frågor om det rimliga i att outsourca datalagring, och om den tidigare Alliansregeringens ansvar för att det ens gjorts möjligt, trots allt var det Alliansen som öppnade Pandoras ask.

Frågan som däremot inte ställs är vad det säger om vårt samhälle att chefen för en statlig myndighet, oavsett sakområde, väntas ha örnkoll på olika IT-krypteringslösningar och regelverken kring dessa.

Vi lever i en verklighet alltmer dikterad av IT-industrin. Digitalisering har blivit svaret på nästan varje fråga, en miljardbransch lär oss att okritiskt bejaka all ny teknologi: Från branschens jättar i Silicon Valley hela vägen ned till deras fottrupper på våra arbetsplatser, med IT-avdelningar, eller medarbetare som i största allmänhet tagit till livsuppgift att agitera för mer av allt sådant som stavas nät och IT, sak samma om tekniken faktiskt förbättrar något eller ej.

Teknik är makt.

Samhällets inställning är att ALL ny teknologi – varje ny teknisk möjlighet – måste bejakas, innan någon ens bemödat sig ställa frågan till vad.

Framdukat till sedvanlig rappakalja om att här måste det hängas med i utvecklingen och liggas i framkant och vinnarfil och om vilken katastrof det vore att missa ett enda av alla dessa IT-tåg.

Vad för slags utveckling, i vems intresse, för vad? Dessa frågor lämnas i obesvarat tomrum.

Mest bekymrar IT-imperativets makt över skolvärlden.

I en tid när skärmar redan fyller barns och ungdomars vakna timmar satsar nu skolvärlden för fulla segel på ännu mer skärm. Så blir programmering snart obligatoriskt grundskoleämne ... och även här i länet tycks man ha fattat detta med vinnarfilen: Språkskolan i Umeå meddelar med klackar i taket att man inför robotar i undervisningen. Medan Skellefteå kommuntidning (3:2017) gör segervåg för konsulten Harry vad der Veens framtidsbild: att det mesta av skolundervisning överflyttas till skärm och youtube, att de lärare som inte okritiskt kröker rygg för tekniken måste bort.

Ett isande tankeklimat.

Är det verkligen mer av stillasittande skärmliv våra barn behöver?

På bara ett par decennier har svenska barns vistelse i naturen halverats, och det är inte svårt att se sambandet till vurmen för teknik och skärmar.

Utvecklingen är oroande på flera sätt. För barnen själva, förstås, deras hälsa nu och i framtiden. Men även utifrån möjligheten att hantera miljö- och klimatkriser.

Den som inte fått med sig känslan och förståelsen för naturen har också svårare att förstå vårt beroende av den. Naturen blir abstrakt ... dess dofter, landskap och skönhet bortträngda av skärmflödets ettor och nollor.

Att lärande kring naturen skulle få likvärdigt erkännande som kodknackande inom skolan är väl att drömma i det blå, men utan drömmar inte mycket till framtid.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

http://umea.etc.se/ledare/ska-it-industrin-fa-diktera-var-verklighet

En framtid utan flyget som livlina

Klimatfrågans öde är Transporternas. Ska vi ta oss ur fossilsamhället måste den fossila energin ut ur transportsystemen. Så långt tycks även politikerna med.

Målet om ett fossiloberoende transportsystem hägrar för Sveriges del redan 2030. Om man får tro regeringen. Det kan vara den största utmaning samhället ställts inför och som kommer att förändra våra liv i grunden.

Fast så låter det förstås inte i debatten, där bränsleskiften och nya teknologier antas komma att lösa allt till det bästa, så att vår bil- och flygburna livsstil kan fortsätta likt nu.

Låt oss påminna om fakta: Världens transporter försörjs ännu till 96 procent med olja och annan fossil energi. Och, ja, det är svårt att se hur vi nämnvärt ska kunna rucka på denna ekvation så länge vi transporterar oss i den omfattning vi gör idag.

Det är fossilsamhället som möjliggjort vår massmobilitet, realistiska utsikter att med förnybar energi upprätthålla någonting ens i närheten av dagens mobilitet finns helt enkelt inte.

Det är lika bra att inse.

Vi går på sikt mot en mindre mobil och fartfylld värld, utan flyg kors och tvärs, och där bilsamhället kommer att trängas tillbaka. Fast sådana budskap vinner förstås inga val.

Världen kommer åter att växa sig större. Det finns nämligen inte ett uns realism i att driva trafikflygplan med biobränslen (annat än låginblandat med fossilt flygfotogen). En fossilfri framtid är obönhörligen en framtid utan trafikflyg.

Nej, målet om ett fossilfritt transportsystem har ännu inte omsatts i någon större handlingskraft. Och ja. Det skyndar. Därför är den föreslagna flygskatten en, om än så liten, signalmässigt viktig reform.

Djupt beklagligt har Alliansen i apart önskan att slå vakt om fossilsamhället hotat fälla förslaget. Påhejad av en i klimatfrågan mindre samvetsgrann gruppering av regionala opinionsbildare.

Vi måste börja vänja tanken vid en framtid utan flyget.

Det är lätt att glömma men det var först på 1980-talet som flyget på allvar etablerade sin ställning som ”livlina” för norra Sverige. Innan dess flög ganska få, tåget regerade.

Sedan dess har flyget på djupet rört om vår självbild i norr, och för boende i Umeå, Luleå eller Kiruna upprättat en närhetskänsla till storstadsregionerna. Möjligheten att ta morgonflyget ned till Stockholm, avverka en dags arbetsmöten, innan man äntrar Arlanda Express och är åter hemma i Röbäck eller Sävar samma kväll.

Fossilfrihet är krasst talat en så mycket större fråga än teknik och bränsleskiften. Djupast handlar den om att ställa om våra förväntningar ... och där vår verkliga fiende är bristen på fantasi. Den enkelspåriga oförmågan att se alternativ till dem som handlar om att slå vakt om tingens ordning.

En framtid utan flyget är inte dödsstöten för vårt län. Snarare talar vi om en återgång till någonting liknande 1980-talets villkor. En tid när järnvägen fortfarande starkt formade många västerbottningars mentala bild av länets geografiska läge, ett villkor som jag åtminstone själv vill minnas som helt OK.

Klartecknet för Norrbotniabanans första etapp till Skellefteå är efterlängtat, för framtiden hänger på järnvägen.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

http://umea.etc.se/ledare/en-framtid-utan-flyget-ar-ingen-dodsstot-lanet

Verkligheten anropar högskolan

Nyligen råkade jag lyssna på P1-programmet Akademikerjävlar. Det var både intressant och oroande. I fokus: Ett växande gap mellan dem Med respektive Utan högre utbildning. En frodande misstro i båda riktningar i en tid när de sociala klyftorna åter ökar, klassresandet inbromsat, olika gruppgemenskaper allt mer sluter sig i sina egna självbekräftande värmestugor.

Såsom akademiker kände jag igen mig i delar av verklighetsbeskrivningen, däremot tillspetsades budskapet på ett sätt som bara kan bidra till att förstärka fördomarna och misstron.

Fick man tro programredaktionens något svepande tes ser akademiker i gemen ner på dem utan akademisk utbildning och i all synnerhet på deras kunskap. Man intervjuade forskare som betecknade hantverkarens yrkesfärdigheter som ”tyst kunskap”, som vore den en lägre slags kunnande, inte värd fullt erkännande och i alla händelser underlägsen vad som lärs ut vid akademiska institutioner.

Själv vänder jag mig emot att kollektivanslutas till sådana synsätt.

Vi bor i en mindre by mellan Umeå och Skellefteå. Något av det mest fascinerande med tillvaron på landet är den självklarhet med vilken folk ställer upp för varandra. Var och en inser att ett socialt kapital byggt på förtroenden snarare än pengar är ett villkor för bygdens överlevnad. I byn utbyts tjänster och erfarenheter utanför den formella ekonomin. Fastän vi saknar stans utbud lyckas vi ändå med ideell kraft få till stånd en imponerande mångfald musikevent, sommarcaféer, och annat.

Själv känner jag enorm ödmjukhet inför allt det kunnande som finns bland grannarna, inser hur slätt jag skulle stå mig på min forskarexamen i statsvetenskap den dag brunnen sinar eller någon av gårdens ståtliga tallar måste fällas med exakt precision.

Jag har större respekt för denna ”tysta” kunskap än för mycket av det som universitetsvärlden idag representerar. Utan att så mycket som nudda vid rådande forskningstrender och dess underliggande maktordningar räcker det med att se till den Tilltagande Komplexiteten inom högskolan.

Snarare än att ägna sig åt forskning tvingas landets forskare lägga allt mer av sin tid på att söka finansiering. Man tjänar forskningsfinansiärernas expansivt groteska kravmaskineri, där uppfyllandet av all sköns ovidkommande kriterier kan konsumera veckors eller månaders arbetstid för en enda ansökan, trots att i slutändan de allra flesta avslås.

Är det något Umeå universitet lägger sitt krut på så är det ständiga omorganisationer, fluffiga certifieringsprocesser, och alltmer övertyngda webinfrastrukturer ... i oavlåtligt behov av uppdateringar och personalens arbetstid. Utbrändheten är hög.

Landsbygdens sociala liv är för mig själva motsatsen. En självorganisering kring reella angelägenheter, befriande tunn på komplexitet, kotterier och maktstrukturer. Tvärtemot akademins ökat komplexa och verklighetsfrånvända inre liv är det nog just detta slags kunskapskapital – kring mänsklig interaktion, social problemlösning – som behöver upprättelse om vi ska finna en väg bort från dem som leder samhället mot kollaps.

Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:

http://umea.etc.se/ledare/pa-landsbygden-finns-ett-underskattat-kunskapskapital

För Centern får miljön aldrig kosta

Alla har vi väl mött typen. Glidaren som tar över personalmötet eller föreningsstämman med välsmord svada, fluffiga ordtirader ... verbalt glitter dövande tomt på innehåll.

Den svenska miljöpolitikens obestridliga glidare heter Centerpartiet.

Ett parti som länge fägrat med creddig grön framtoning och Almedalsfraser om att vara ”den gröna rösten” i svensk politik. Fast som närmare synat visar sig stå för rätt och slätt ... ingenting.

Telefonsäljarsnack.

För Centern får miljö- och klimatansvar Aldrig Kosta. I all synnerhet inte för någon av de grupper där partiet fiskar sina väljare. Miljöpolitiken får således inte drabba vare sig jordbruket, storstadsväljare, vår köttkonsumtion, vårt flygresande ... eller huvudtaget vårt sätt att leva.

Partiet vårdar en tradition av miljöfientliga utspel. Så gick tidigare C-ledaren Maud Olofsson till storms mot svensk naturvård, sensationellt påstående att våra skogar raskt håller på att omvandlas till improduktiva naturreservat (till förfång för industriskogsbrukets möjlighet att skövla skogen). Inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 förklarade C-märkte miljöministern Andreas Carlgren att en ökad biltrafik ingalunda är i konflikt med några klimatmål. Tvärtom! Carlgren gick så långt som att mena att en ökad biltrafik i sig själv var någonting önskvärt och värt att kämpa för.

Och fick en samtidigt att undra vad vi ska med miljöministrar till.

C bekänner åter färg. Nu som det parti som mest hetlevrat ifrågasatt regeringens flygskatt. Ett sällsamt hyckleri av ett parti med självbild som Grönt.

Dessa är fakta: Flyget betalar inte sina miljökostnader och är i det närmaste skattebefriat. Branschen är dessutom generöst understödd, bla genom kommunala flygplatsstöd.

Som det mest klimatstörande transportmedlet är det svårt att se en lägre hängande frukt om vi menar allvar med att göra något åt klimathotet.

Vad har då Centern att komma med?

Jo, samma gamla blinda tro att allt går att lösa med TEKNIK så att vi i grunden inte behöver förändra någonting. Partiet anför rent av emot flygskatten att den riskerar ”minska flygandet”.

Centern vill ”stimulera” gröna bränslen.

Här är fakta: Biobränslen kan bara ersätta en mycket liten del av dagens fossildrivna transporter. Oaktat detta är flyget mindre lämpat än något annat transportslag för just biobränslen. Bland annat för att biobaserat jetbränsle gör motorerna mindre driftssäkra. Ingen har ännu lyckats utveckla en kommersiellt övertygande biobränslemotor för trafikflygplan, förhoppningarna har kommit på skam.

Så vad är det för banbrytande teknologier som Centerns partikansli har kunskap om, men däremot inte de stora flygplanstillverkarna som Boeing och Airbus?

Nej, allt landar förstås i grällaste populism. Centern vill ta billiga poänger. Locka en och annan klimatskeptisk väljare med lite smaskigt fejkfaktad storytelling om en framtid där vi kan fortsätta tuta och köra som nu.

Sorry klimatet, liksom, men du ger oss inget ryck i väljaropinionen.

Om C inte är vuxet att göra något seriöst åt det mest uppenbart klimatvidriga (utan tvärtom obstruerar allt sådant) ... när är man då redo att agera?

INLÄGGET HAR ÄVEN PUBLICERATS SOM LEDARE I ETC UMEÅ:

http://umea.etc.se/ledare/centern-politikens-populistiska-glidare