Någon har sagt om Ryssland att på två år kan allting
förändras i detta land men på tvåhundra år ingenting. Lite så känner jag även
inför vår Svenska Överklass.
Själv hade jag turen att få växa upp under den tid då den
svenska välfärden peakade. I runda slängar sjuttiotalet och helt i åttiotalets
början.
En tid när välfärdens fundament stod till synes orubbliga. När
alla de välfärdssamhällets institutioner som sedan dess ställts läckande och
underfinansierade, ifrågasatta samt plundrade, ännu var Oomstridda Bastioner.
Så universellt förgivettagna att ingen ännu öppet vågat formulera tanken om att
sälja ut samt ödelägga allt.
Ja ... en slags Historisk Undantagstid när även Klassresan låg
där som en reell möjlighet.
Tidsandan pekade framåt och om någon fråga ställdes så var
denna hur man reformvägen skulle kunna lyfta välfärdssamhället till nya höjder.
Vad har då detta med vår överklass att göra?
Som tidsmarkör en hel del. För intrycket vid denna från nuet
sett så Annorlunda Tid var att överklassen var på väg ut ur historien. Att dess
strukturer höll på att upplösas och med dem överklassens hela arvsmassa av på
gamla pengar och förläningar vilande priviligier, exkluderande ritualer och
tillgjorda diftonger. I världens mest socialt progressiva och moderna land
fanns liksom inte längre plats för sådant.
Klassmarkörer sågs mer som en kvardröjande historisk barlast
än som någonting att ge luft och legitimitet åt. Hyllande av överklass var mer
eller mindre bannlyst från dåtidens publika sammanhang, Svensk Damtidning
undantaget. Samhällskroppen strävade mot medelklassens mittpunkt och vad jag
minns från min uppväxt var det få som sökte bevisa sig inför omgivningen med imiterade
överklassmanér och Magdalena Ribbing-pekpinneri.
Visst fanns där en och annan ur medelklassen som spelade
golf och som pliktskyldigt försökt sig på att sabrera en champagneflaska ...
men långt många fler som i tidens anda otvunget lät damejeannen bubbla på
fallfrukt hemma i förrådet.
Överklassen debatterades men mest som nidbild, som karikatyr,
som stötande reminiscens från en tid på fel sida av historien. Överklassen var
på reträtt. Den var i stort sett Wallenberg och Kungen.
Trodde vi.
Sen vet vi alla hur det gick. Strukturerna fanns kvar där hela
tiden. För en tid hade de tryckts under ytan ... champagnevaskande och adliga stamtavlor var liksom inget
att skylta med i 1970-talets offentlighet. För en flyktig stund hade ordet piga
stått för förflutenhet, inte framtidsvision.
Men med en omkastad ideologisk vindriktning trängde så
överklassens hela vittförgrenade infrastruktur av ekonomisk makt,
riddarhusordnar och jaktgillen fram igen med en kraft som om 1970-talets
klassutjämnande strävanden aldrig hade ägt rum. Och därtill med en
återuppstånden självmedvetenhet – en tro på den egna bördsrätten till att
dominera och bestämma – som inte setts sedan nittonhundratalets början. Här
stod de igen:
En beredvillig ambassadörskår för Reaktionens Tidevarv där
det kollektiva minnet givit upp.
Historien hade inte nått sin ändpunkt, den hade bara stått i
en stunds vänteläge på att få börja om på nytt.
Inlägget har även publicerats som ledare i ETC Umeå:
http://umea.etc.se/ledare/overklassen-som-bidade-sin-tid-och-kom-tillbaka
